Som jag skrev tidigare har jag lyckats tvätta en maskin tvätt idag. Jag kan glädja Er läsare att tvätten nu även har blivit upphängd. =) Det är dock inte tvätten jag tänkte skriva om utan tankarna som kommer varje gång jag gör eller ser något som jag kopplar till ex-mannen. Nu ikväll dök tankarna om tvätten upp. Jag undrar hur han hanterar tvätten nu. Han kunde aldrig sortera tvätt förr och därför stod jag alltid för den biten. Det gjorde att om jag inte orkade sortera så blev inget tvättat. Hur gör han nu? Sköter han bara sin egen tvätt eller får hans nya sambo sortera allt eller hjälper hans mamma honom igen? Jag kan inte tänka mig att den nya sambo vill göra det då hon har ganska mycket skinn på näsan.

Härom dagen föll mina tankar på Melodifestivalen. Ett arrangemang jag alltid älskat, men som ex-mannen alltid har hatat. Hur har han löst det nu? Jag vet att hans styvdotter också älskar Melodifestivalen. Har han då valt att titta på det för att göra sin nya familj glad, vilket han aldrig gjorde med mig, eller har han valt att även strunta i sin nya familj?

Mina tankar vandrar också ofta till hans älskade dator. Under vårt förhållande var datorn hans bästa vän och han spelade spel flera timmar om dagen. När han flyttat ut ur huset undrade jag ofta hur han klarade sig utan datorn. Han brukade få abstinens bara vi var på semester i en vecka. Nu har han ju återkommit till datorn i och med att de flyttat in i huset. Kommer han återgå till sina gamla rutiner som han byggt upp under 15 år (alltså redan innan han träffade mig), eller kommer han klara att hålla sig från den? Om han inte klarar att hålla sig från datorn, kommer den nya tjejen acceptera datorspelandet, vilket jag gjort, med tanke på att hon ”lärt sig leva” med honom utan datorn? Klarar han av att bli störd av ett barn när han sitter i sina ”matcher” utan att tappa humöret varje gång han blir störd?

När jag tänker på allt detta så undrar jag om han saknar mig. Om han nu förstår hur bra han hade det? Om han ångrar sig? Vare sig han saknar mig eller ej så skulle han aldrig erkänna det. En gång i tiden hade jag svårt att erkänna när jag hade fel och när jag nu träffar honom så ser jag samma tecken hos honom som tidigare fanns hos mig. Man försöker visa sig stark och intalar sig därför att man aldrig har fel… Jag vet inte om jag egentligen vill ha kunskapen om han saknar mig eller inte, då jag är rädd för att den skulle trycka ner mig i skorna om han inte saknar mig efter allt som jag gjort för honom genom åren. Alla brukade kalla ex-mannen för en toffel eftersom de ansåg att han följde min minsta vink, men ju mer jag tänker på det och skriver om vårt liv desto mer inser jag att det faktiskt var jag som var toffeln. Jag var dock glad att få vara en toffel. Jag kände mig behövd och duktig när han behövde min hjälp. Faktum är att en av de sista sakerna jag sa till terapeuten på familjerådgivningen var att jag kunde acceptera att vara ex-mannens hushållerska om det innebar att han ville stanna hos mig. Idag låter det i mina öron vansinnigt och det är inte något jag skulle gå med på nu. Om jag i framtiden på något sätt hamnar i ett förhållande är detta något som jag inte FÅR hända igen och jag hoppas att om jag på något sätt börjar falla åt det hållet igen blir varse om det, antingen av mig själv eller av någon annan, så att jag inte riskerar att hamna i toffel-sitsen igen.

Postat den 10 mars 2014 @ 00:55 ǀ Ex-mannen, Huset, Hushållssysslor, Känslor, Skilsmässan, Teknik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *