Inatt har jag tack och lov sovit bra! Eller inatt? Jag har sovit ca 13 timmar så jag har ju inte enbart sovit under natten. =) Efter att ha fått så här mycket vila kan man ju tycka att energin borde vara på topp och att det bara är att sätta igång och göra allt som behöver göras, men så är det inte. Jag har beslutsångest angående vilken/vilka saker jag ska ta tag i först eftersom jag vet att energin aldrig räcker till till allt som jag vill eller borde göra. När sen mina känslor även blir en del av ekvationen blir det ännu svårare att sätta igång att göra något… Jag skulle t.ex. verkligen behöva fortsätta med brevet till ex-mannen, men nu vet jag inte om det är ett brev jag ska skriva till honom, om jag ska kontakta en advokat, eller om jag helt enkelt ska skita i att han har behållit saker som rent juridiskt är mina. Jag är så förvirrad och jag vet inte om det är värt all smärta att tvingas ha fortsatt kontakt med honom. Egentligen borde jag prata med honom ansikte mot ansikte, men så fort jag träffar honom så tar något konstig känsla över min kropp och jag klarar inte av att konfrontera honom. Jag klarar inte heller av att se honom arg eller ledsen då jag bara får mer skuldkänslor. Vilka skuldkänslor? säger den logiska sidan av min hjärna. ”Det är han som lämnat dig. Det är han som gått direkt från din säng till en gemensam kompis säng. Det är han som flyttat in i ERT hus med den nya tjejen utan att säga något till dig. Det är han som inte betalat ut pengarna än enligt bodelningsavtalet. Det är han som lovat saker som han sen inte hållit. Det är han som ljugit dig rätt upp i ansiktet.” Den emotionella  delen av hjärnan svarar:
– Men han har ju tvingats leva med mig trots att jag varit sjuk. Han har aldrig känt sig fri eftersom han hela tiden har behövt ta hänsyn till mina sjukdomar. Han har inte kunnat bli pappa eftersom jag varit sjuk. Han har ju fått gå igenom så mycket på grund av mig och jag vill inte utsätta honom för mer smärta än han redan tvingats gå igenom på grund av mig…

Skuldkänslor är de känslor jag alltid har haft, och fortfarande har, svårast att hantera och de är tyvärr alltid mina ständiga följeslagare. Jag har alltid sätt mig som en stark och självständigt kvinna. En kvinna som klarar sig själv i alla lägen, som har stora kunskaper om det mesta, och som aldrig behöver be om hjälp eller tvinga andra att anpassa sig. Tyvärr är jag inte den kvinnan, men jag klarar inte av att anpassa mig till den verkligheten. Varje gång jag behöver be om hjälp eller någon behöver göra ändringar i sina planer på grund av mig, så känns det som att en spik slås rakt genom mitt hjärta. Jag blir ångerfull och ber om ursäkt i tid och otid. Det känns som att jag tvingar andra att lägga bort sin egen lycka för min skull och jag klarar inte den tanken eftersom jag själv har så svårt att känna mig lycklig då min sjuka kropp begränsar mig. Det känns som att jag blir den ”sjuka kroppen” för de som tvingas hjälpa mig eller anpassa sig, och jag vill inte att någon annan på denna jord ska behöva känna samma känslor som jag känner. Jag vill inte att någon ska behöva försaka något som kan göra dem lyckliga!

Postat den 7 mars 2014 @ 16:46 ǀ Ex-mannen, Familj, Huset, Känslor, Sjukdomarna, Skilsmässan, Sömn, Vänner

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *