Lördagens tävling i Köpenhamn var fantastisk!!! All teknik var underbar och stämningen var helt annorlunda jämfört med den i Malmö förra året! Man kände pulsen och glädjen så fort man steg in i arenan, till skillnad från just i Malmö när allt bara kändes tråkigt och kallt innan själva tävlingen startade. Under långa stunder av kvällen satt jag bara och var fascinerad över den fantastiska teknik som låg bakom hela arrangemanget. Jag har aldrig förr sett sådan avancerad teknik och då har jag ändå själv  i min ungdom jobbat med den mesta avancerade tekniken för den tiden. Jag hade kunnat tycka att kvällen var magisk bara för teknikens skull, men det fanns så många fler saker i form av framträdandena, stämningen, platserna m.m. som gjorde kvällen magisk.

Scenen

Dock fanns där också vissa saker under kvällen som försökte förstöra kvällen för mig och syrran. Det första problemet vi stötte på under kvällen hade med handikappstransporten att göra. Jag hade nämligen blivit beviljad transport av DR från parkeringen hela vägen till arenan. Själva bilfärden fungerade utmärkt, men sen stannade allt upp. Vi blev insläppta i ett tält, där även all personal tog sig in på området, men sen fick vi inte komma vidare. Det blev snabbt fullt av rullstolar och de som kom till ingången efter oss fick sitta utanför tältet och vänta på att vi skulle få ta oss vidare. När vi väntat i nästan en timme!!! fick vi gå igenom säkerhetskontrollen och därefter blev det väntan igen, på andra sidan snöret i tältet. Nu behövde vi dock bara vänta i ca 20 minuter. Jag beklagade mig ganska mycket under väntan då jag tyckte att danskarna borde ha kunnat sköta det hela bättre då de från början har vetat exakt hur många som skulle komma med handikapptransporterna då vi fått anmäla oss med namn för att bli beviljad transport. Till slut kom vi i alla fall fram till våra platser och jag blev som sagt imponerad av tekniken direkt, medan syrran blev livrädd när vi skulle upp till den näst högsta raden på läktaren som var ett provisoriskt läktarbygge av byggställning. Hon trodde helt enkelt att den skulle falla ihop och varje gång folk började digga till musiken blev hon livrädd. 😀

Nästa problem som vi stötte på gjorde att vi missade nästan 10 minuter av öppnandet av showen, vilket gjorde oss både ledsna och frustrerade. Alla som satt på läktarna hade fått en lite konfetti-kanon som skulle användas vid starten av programmet. Man skulle vrida på bottnen av ett rör och så skulle konfettin komma. Problemet med mitt rör var dock att det gick i sönder. Konfettin flög iväg åt rätt håll, men samtidigt lossnade luftbehållaren och sköts rakt in i min mage med en fruktansvärd kraft och därefter studsade den på syrran. Smärtan var hemsk och blåmärket började växa direkt. Idag är blåmärket nästan svart och ca 8 cm i diameter. Man ska dock ändå vara glad att det hände mig, för hade det varit en person som använder läkemedlet Waran, som t.ex. mamma, så hade den personen tvingats åka akut till sjukhuset med risk för inre blödningar.

Blåmärket Konfetti-kanonen

Jag har fortfarande väldigt ont och att böja eller röra sig överhuvudtaget är oerhört smärtsamt. Att använda vänster hand när jag använder datorn är heller ingen höjdare då handen hamnar precis på blåmärket… Får använda mig av pekfingervalsen istället den närmaste tiden tyvärr…

Det tredje problemet under kvällen var gubben som satt bredvid mig. Han blev en aning överförfriskad och en del av hans öl hamnade på ryggen av tjejen som satt framför honom och resten hamnade i min sko. Det var verkligen ingen höjdare, men han somnade sittande på sin plats efter ett tag tack och lov!

Det fjärde, sista, och största problemet kom när det var dags att ta sig ifrån arenan. Vi hade fått information från dem som körde handikapptransporten att vi skulle ta oss ut så fort som möjligt efter programmet, och det gjorde vi. Dock bestämde himlen sig just då för att öppna sig och det hade inte varit något problem om transporterna hade varit på plats, men så var ej fallet. Vi fick stå ute i regnet i nästan 45 minuter innan någon bil kom och hämtade oss. Och att stå var för kvällen mitt stora problem.Jag kände redan från början att jag inte hade någon kraft i benen och efter att ha gått upp och ner till våra platser på 23:e raden, blev benen inte bättre. De skakade helt enkelt som asplöv. Dock hade jag varit så pass smart att jag tänkt till innan vi begav oss hemifrån. För några år sedan köpte jag in en ryggsäck med stol på för att orka åka till Liseberg och ha möjligheten att sätta mig ned vid behov. Denna tog jag med mig till Köpenhamn och det visade sig vara ett lyckodrag. Jag använde den ett flertal gånger medan vi väntade, och utan den hade jag varit tvungen att sätta mig ner på den blöta marken för det fanns inte en chans i h*lvetet att jag hade klarat att vänta stående på den sista transporten.

Vi kom i alla fall hem till slut med stora leende på läpparna. Då kom vi på arrangörernas största problem för kvällen. De kollade inte våra biljetter någonstans på hela kvällen. Det frågades inte heller om våra namn, som vi hade uppgett till arrangörerna för att få handikappstransporten. Lite galet faktiskt då vi rent krasst hade kunnat ta oss in på arenan utan biljetter utan några som helst problem. Tänkte faktiskt ge arrangörerna en återkoppling på det hela när jag ändå kommer att skriva och klaga på konfetti-kanonen och skadan efter den. Försökte prata med några på plats, men de kunde inte hjälpa mig och till slut kom vi fram till att det bästa var att jag kontaktade samma kille som hjälpt mig med handikapptransporten. Ska försöka skriva till honom imorgon.

Nä nu är det dags att sova igen. Har i och för sig sovit nästan i 24 timmar sedan jag kom hem, men jag behöver mer sömn ändå. God natt!

Postat den 12 maj 2014 @ 03:46 ǀ Familj, Fritidsintressen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *