Shit!!! Just nu snurrar kuggarna snabbare än på länge i hjärna. Tack och lov är det till största delen av positiva händelser. 

I förra inlägger skrev jag om att jag börjat titta i mina gamla dagböcker. Eftersom jag av någon frustrerande anledning inte kunde sova den natten, började jag istället att lusläsa dagböckerna och det var bitvis väldigt spännande läsning. Så spännande att jag till och med försökte mig på att dyrka upp låsen till några av böckerna som jag saknade nyckel till. Jag kan dock glädja Er med att jag är en usel inbrottstjuv. Jag lyckades inte ta mig in och fick nöja mig de övriga böckerna. Under läsningens gång insåg jag att det fanns otroligt många personer som stod mig nära på den tiden som jag idag inte vet var de finns. Framförallt var det en killkompis som jag tänkte på som jag läste ganska mycket om. Vi umgick en hel del när jag var i början av mina tonår och sanningen och säga så var jag lite förälskade i honom då också. När jag sen blev tillsammans med min första seriösa pojkvän när jag var 14 år, så försvann han av någon anledning ur mitt liv. Varför gick dock inte att utläsa ur dagböckerna. I alla fall så kände jag efter att ha läst om honom att jag måste se om jag kan hitta honom på något sett och därför började jag söka på Facebook och där var han! Jag skrev till honom i tron om att han betytt mer för mig än jag för honom och att han troligtvis inte skulle komma ihåg. Det visade sig dock att jag hade fel. Jag fick nämligen ett par timmar senare ett svar om att han mycket väl kom ihåg mig och att jag faktiskt fortfarande var ett kärt minne för honom. Vilken överraskning! Jag blev faktiskt ganska chockade av det. Hur som helst så fortsatte vi att chatta under kvällen och både tråkiga och glädjande saker om våra liv kom fram. Vi insåg också att vi faktiskt saknat varandras vänskap och att vi därför ska försöka träffas inom kort. Tänk vad bra sociala medier ibland kan vara, och hur stark vänskap kan vara trots att man ej träffat varandra på nästan 20 år…

Den största positiva saken är dock inte den återfunna vänskapen, utan ett brev som jag öppnade för någon timme sedan. Det var från ett av mina försäkringsbolag och det är äntligen över!!! Efter 2,5 års kämpande så betalar de äntligen ut mina pengar!!! Jag har kämpat och kämpat och äntligen är den förbannade tvist över!!! Jag ligger just nu i sängen i ett lyckorus och jag vet ärligt talat inte om jag kommer att somna inatt, men det skiter jag i för de ska betala ut mina pengar!!!! Och visserligen har jag fler tvister med andra försäkringsbolag och Försäkringskassan, men även det skiter jag i för tillfället för jag känner mig så lycklig! Så lycklig att jag ringde och väckte pojkvännen, som blev livrädd för att något allvarligt hänt, och grät fram informationen. Det är en så stor sten som lättat från mitt bröst! 

Postat den 8 maj 2016 @ 00:50 ǀ Ekonomi, Familj, Försäkringskassan, Känslor, Kärleken, Sömn, Vänner

Mycket har hänt de senaste två veckorna, men energin har inte räckt till att skriva. Jag fyllde år den 9:e och firades den 12:e. Mer om detta kommer att skrivas så fort mer tid och energi finns. Det viktigaste som dock hänt är att jag träffat någon. Dan innan min födelsedag kände jag mig äntligen redo att gå vidare i livet. Därför reggade jag mig på match.com. En del människor tog kontakt med mig, men de passade inte mig. På söndagen, eller kanske var det måndagen, så fick jag ett mail från någon som jag tyckte det var värt att skriva tillbaka till. Vi mailade en hel del och på tisdagen bestämde vi oss hastigt och lustigt för att träffas på en neutrala plats i vår närhet. Det kändes väldigt konstigt, framförallt då han utseendemässigt är väldigt lik ex-mannen, samt att det känns lite skrämmande att träffa en helt okänd människa. Som en säkerhetsåtgärd ringde jag bästa vännen och berättade om träffen, men det var helt i onödan. 🙂 Sedan i tisdagskväll har jag suttit fast i the lovebubble. Jag vet inte hur framtiden ser ut, men jag är lycklig nu. 🙂

Postat den 19 juli 2014 @ 02:15 ǀ Känslor, Vänner

Efter mycket om och men fick jag till slut in alla grejorna i skåpen och jag är så nöjd! En dag när jag orkar ska jag foto runt lite så att ni alla kan få se hur fint det blivit. Innan dess tänker jag dock även skaffa fram några gardiner och en lampa över matbordet. Tror inte att det lär dröja speciellt länge innan jag tar mig an det projektet då jag snart fyller år och det innebär släktkalas här i lägenheten och då vill jag självklart att allt ska se så bra ut som möjligt. Innan dess måste jag dock vila kroppen ordentligt även om hjärna vill fortsätta att härja. Tyvärr mår jag riktigt kasst kroppsligt just nu, men jag vet att det blir bättre så småningom.

Anledningen till att jag behövde få in alla grejor i skåpen igår var att idag hade jag nämligen besök av en soon-to-be-2-åring, hennes mamma samt syrran. Jag har inte träffat de två första sedan min och ex-mannens gemensamma 30-års-fest förra året, och därmed hade de ej heller sett min nya lägenhet. Självklart ville jag därför att den skulle se så bra ut so möjligt när de kom! Att en klåfingrig 2-åring var en av gästerna stärkte även det beslutet då jag föredrar att ha mina fingrejor hela. 😉 Hur som helst så fick vi en fin stund tillsammans. Mamma dök också upp efter att hon varit i kyrkan och tillsammans gick vi alla och åt. Mamma bjöd. 🙂 Mamma tog också med sig lilltjejen en stund och lekte så att vi andra tre kunde ro om oss själva en stund och bara snacka strunt. Jag behövde verkligen detta och vi har bestämt att vi ska ha en tjejdag i spa:et en dag när syrrans semester börjat.

Att skriva om detta kompisbesök får mig att tänka på en sak som jag glömt skriva i bloggen. Om ca 1 vecka kommer vännen, som bor i USA för tillfället, hem!!! Jag längtar verkligen efter det då jag  har saknat henne väldigt mycket. Tyvärr blir hon nog inte kvar i Sverige speciellt länge (hon är bara hemma för att få sitt arbetsvisum godkänt) så vi får verkligen ta vara på tiden hon är här. Roligast ska bli att få visa henne lägenheten. Hon har ju bara sett den på bilder och via Skype och de medierna gör verkligen inte lägenheten rättvisa. Nu har jag ju dessutom en hel säng och därmed kan ju även få äran att sova över här!

Som en boll kommer jag tillbaks till dig! Puss på dig Gumman!

Postat den 29 juni 2014 @ 23:17 ǀ Ex-mannen, Familj, Inredning, Lägenheten, Mat, Spa, Vänner

De senaste 3 veckorna har varit otroligt händelserika, på både gott och ont, och någon ork att blogga har inte funnits. Nu har jag börjat återhämta mig och lusten att skriva och framförallt att leva har återkommit.

Jag vill börja med att skriva att jag äntligen ser ljuset i tunneln gällande skilsmässan. Alla mina grejor förutom besticken från mormor och morfar är nu återlämnade samt att ex-mannens kartonger är upphämtade. Efter 4 månaders tjafsande om besticken har ex-mannen erkänt att han och hans nya familj använder mina finbestick som sina vardagsbestick. Han har känt till detta hela tiden, men hållit truten om det. När det väl kom fram blev jag först helt förtvivlad och oerhört ledsen. Därefter blev jag förbannad och tillslut beslutsam. Han fick en deadline på när besticken skulle vara återlämnade annars skulle jag begära handräckning från Kronofogden. Besticken är tyvärr inte återlämnade och jag hade planerat att skicka iväg ansökan till Kronofogden idag. Tyvärr han jag inte färdigt med den då jag hastigt och lustigt blev inbjuden på en spontanvisit hos två kompisar som precis fått tillgång till sitt nya hus. Har massor att göra även imorgon, men jag hoppas på att hinna med ändå. Annars får jag helt enkelt göra det under helgen.

En av grejorna jag ska göra imorgon är att åka till bilfirman som haft vår bil till salu. Idag fick jag nämligen det fantastiska beskedet att bilen är såld och imorgon ska jag och firman göra färdigt pappersarbetet. Det känns helt fantastiskt! Detta innebär förhoppningsvis att jag kan inreda färdigt min lägenhet nu och få den funktionell framförallt när det gäller bok-, DVD-, och spelförvaring. Det ska bli så skönt då dessa saker idag är förvarade på det sättet att man måste plocka ut allt jag har för att hitta det jag letar efter. En ny säng hade också varit fantastiskt, men det alternativ jag skulle ha råd med som jag hittat hos IKEA finns inte i deras sortiment längre. Får fundera vidare på hur det ska lösas.

2 saker som tagit extra mycket energi av mig nu stavad storebrors yngsta dotter och ex-mannens guddotter. Dessa töser är båda ca 1,5 år och helt fantastiska. Jag har med ganska kort framförhållning fått hoppa in och passa dem och det har varit ganska jobbigt, men samtidigt så värt det!!! De är som sagt fullständigt underbara och fantastiskt nig tycker de även om varandra. Tack och lov har jag dock sluppit ta hand om båda två själv samtidigt. Det skulle nog bli lite för mycket för mig. Ex-mannens guddotter passade jag denna gången över natten och därmed har hon blivit min andra övernattningsgäst i lägenheten. Det fungerade utmärkt och hon är välkommen att sova över fler gånger. Dock rekommenderar jag henne då att försöka sova lite längre än till 5:00. 🙂

Ytterligare en fantastisk sak som hänt är att problematiken med min deklaration har löst sig. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men jag fick tillbaka 10.000 kr istället för att betala in 1.000 kr. Det var en sten som lättade från mitt hjärta när jag såg utbetalningen på mitt konto. Nu ska jag bara ta mig i kragen och åka in och få tidigare års deklarationer rättade också. Hade planerat att det redan skulle vara gjort, men som sagt så har energin upptagits av andra roliga saker samt några infektioner.

Dessa veckor har jag även blivit mer engagerad i det sociala umgänget i bostadsområdet. Jag har utan egen talan blivit invald i Festkommittén och där blivit ansvarig för allt som har med teknik att göra, och framförallt musiken till de olika arrangemangen, och de har varit alldeles för många på sista tiden. Det har varit poolparty, nationaldagsfirande, discofest och nu till helgen midsommarfirande. Jag är riktigt imponerad över engagemanget bakom det hela, men det är ju även det som gör mitt boende så fantastiskt!

I samband med discofesten i helgen hände något ovanligt som fick mig att känna mig levande igen. Jag är ju extremt social och att stänga igen min mun är ganska svårt. Jag tycker helt enkelt om att prata. Det gör jag därför ofta och mycket med alla de boende här. Dock är de flesta väldigt mycket äldre än mig och därför har jag haft väldigt svårt att hitta mig ”själv” och känna mig intressant och vacker i ögonen på de i min egen ålder. Den möjligheten fick jag dock under festen då jag plötsligt kom i kontakt med en kille i min egen ålder som hälsade på en kompis. Vi pratade rätt mycket och jag kände att det ryckte i kropp och själv. Jag kände mig helt enkelt levande igen. Jag har ingen aning i nuläget om denna kille är någon som jag vill ha i mitt liv som vän eller annat, men idag tig jag modet till mig och skickade ett sms och frågade om han vill ta en kopp kaffe någon dag. Jag har inte fått något svar än, och jag kanske inte heller får det senare, men jag har i alla fall vågat! Jag är tillbaka på banan, och jag har mina fantastiska pensionärer bakom mig trots att det kändes en aning obekvämt när de försökte sälja in mig som Guds gåva till mänskligheten inför den kille i helgen. 🙂

1. Jag fick ett trevligt, men kort, besök av en gammal god vän

2. Jag har spenderat en underbar kväll med min fina syster

3. jag har knappt tänkt på att det är ex-mannens födelsedag, och dagen har tack och lov inte känts jobbig alls

Postat den 31 maj 2014 @ 00:00 ǀ Allmänt, Ex-mannen, Familj, Vänner

Jag har blivit utmanad av min systers bästa vän att lista 3 positiva saker var dag under 7 dagar. Utmaningen kommer från Facebook, men då jag knappt använder FB längre väljer jag att anta utmaningen här istället. Och eftersom jag inte somnat än, väljer jag att lista positiva saker från den 28:e trots att det tekniskt sätt är den 29:e nu.

1. Jag har orkat laga en stor sats med pasta och köttfärssås som gör att jag nu har färdig mat i 1,5 vecka

2. Jag har haft ett trevligt besök av min syster och hennes bästa vän och vi passade på att ta en promenad runt i omgivningarna runt huset jag bor i

3. Jag vågade mig ner i samlingslokalen efter att syrran och hennes bästa kompis åkt hem, trots att det kändes väldigt jobbigt efter händelsen vid förra festen där

Postat den 29 maj 2014 @ 01:27 ǀ Allmänt, Familj, Hushållssysslor, Mat, Samlingslokalen, Vänner

Man skulle kunna tro att jag pratade om min före detta svärmor, men denna gången är hon oskyldig. Istället pratar jag om en dam jag möte i samlingslokalen på vårt Valborgsfirande. Detta hände:

Hela Valborg var fram till klockan 22:30 en underbar upplevelse. Vi åt, pratade, och hade allmänt trevligt. Då kom en för mig okänd dam fram och frågade mig vad jag jobbade med då hon tyckte att hon kände igen mig. Jag svarade ärligt att jag var sjukpensionär och hon ifrågasatte hur jag som var så ung kunde vara det. Jag tänkte inte så mycket på frågan då den är ganska vanlig och jag svarade som jag brukar med vilka sjukdomar jag har och hur de påverkar mig. Då frågade hon hur jag hade råd att bo på detta område och då började jag dra öronen till mig lite, men svarade ändå ärligt. Hon ifrågasatte än en gång hur jag kunde vara sjukpensionär, kommer inte ihåg den exakta ordalydelsen, och jag försökte än en gång svara innan jag bestämde mig för att gå ifrån henne och sätta mig vid mitt bord då vi helt enkelt inte kom längre. Jag berättade för vännerna runt bordet hur irriterad och stött jag blev av hennes ifrågasättande. Hon hade aldrig träffat mig förr och visste ingenting om min situation, ändå tyckte hon sig ha rätten att klanka ner på mig. Jag var rädd för att hon tänkte anmäla mig till Försäkringskassan (hon verkade verkligen vara den typen som skulle kunna göra en sådan sak) för att hon sett mig dansa i 2 minuter med ett tant (som för övrigt har kraftig reumatism och ett konstgjort knä, men som älskar att dansa och tycker att dansen är värd de senare konsekvenserna) och detta sa jag till bordsgrannarna. De sa till mig att skita fullständigt i henne och inte ta åt mig, men det var lättare sagt än gjort. Dessutom kände jag nog redan då att det fanns något mer i historien med damen. Jag fortsatte dock kvällen och tog mig modet att ta en bugg med en av bordsdamerna. Jag klarade väl av det i ca 1 minut och sen var jag så trött och fullständigt andfådd att det inte gick mer. När jag satt mig ner sa bordsgrannarna att de nu förstod vad jag menade med min trötthet. Det var så fullständigt tydligt för dem då jag förutom anfådheten tappade all färg i huvudet samt att de såg det på mina ögon. Skämtsamt visade jag då min handväska och de blev halvt förskräckta över alla hjälpmedel och mediciner jag bar med mig. Strax efter detta kommer damen från tidigare och sätter sig bredvid mig. Hon talar om att hon tycker att det är för jävligt att jag är sjukpensionär som är så ung, som kan dansa och supa, och som är så glad och pigg. Jag försöker än en gång förklara att jag för sota för aktiviteten senare, men hon ger sig inte. Jag planerade därför att flytta mig till den andra sidan av bordet då hon säger att hon själv jobbar på Försäkringskassan. Då kände jag det som ännu viktigare att förklara hur det låg till, men hon vägrade att ge sig. Hon fortsatte att gå på om hur jävligt det var att skattebetalarna skulle försörja mig som har full rörlighet i kroppen m.m. Till slut började jag gråta och gick ifrån bordet. Jag satt mig hos två andra tanter där jag känner den ena från kören sedan tidigare, samt att vi bor i samma hus. Det jag inte tänkte på när jag satt mig där var att hon tidigare jobbat på FK. Hon blev genast upprörd över vad den andra damen sagt. Det blev även hennes väninna, som även hon jobbat på FK visade det sig. De blev så arga att de ville anmäla damen, som vi dock ej visste namnet på. Då bestämde min körkompis sig sonika för att gå och fråga henne om namnet. Hon presenterade sig och sa att hon förstod att de var tidigare kollegor. Hon fick damen att säga på vilket kontor hon jobbade på, men hon vägrade att säga sitt namn då hon såg att vi hade pratat. Mina fantastiska bordsgrannar vägrade dock ej att ge upp. De tyckte fortfarande att jag skulle göra en anmälan och de skulle stå bakom mig. De bad några av de andra gästerna att försöka ta reda på namnet på damen och vi får väl se om det lyckas. Jag fattar inte hur man kan gå på en helt okänd människa på det viset som hon gjorde med mig. Hon vet inget om mig. Hon har ingen aning om att jag nu sen jag kommit hem har tagit starka värktabletter och sömnmedicin. Att jag inte kunde böja mig ner till golvet och ge katterna mat när jag kom hem. Att jag ligger på en spikmatta i sängen eftersom jag har så ont. Att jag troligtvis inte kommer kunna röra mig imorgon. Det blev verkligen en fullständigt värdelöst slut på kvällen, men när jag gick ifrån festen (kärringen var på toa då) sa även de anda vid bordet att de stod på min sida. Känns oerhört skönt, men obegripligt att det ska behöva vara så… Jag HATAR kärringar!!!

Idag har mamma tydligen utfört lite detektivarbete för min skull. Det är som så att i området jag har flyttat in i ser man nästan inga människor som är under 60 år. Området var från början tänkt som 55+ boende, vilket skippades sen, men det är ändå till stor 55+:are som bor här. Eftersom jag knappt har några vänner kvar och inte känner mer än två personer som bor i denna delen av staden, har jag uttryckt en önskan om att få reda på om det bor några ”unga” personer i området. Jag har inte haft en aning på hur man skulle få reda på detta, men mamma är smart. Hon kollade nämligen idag upp de boende på birthday.se och kunde därmed kolla när alla var födda. Nu vet jag att det finns yngre människor, men vi är inte många. 5% kanske av alla som bor i de 10 närmsta husen. Frågan jag ställer mig nu är hur man tar kontakt med dessa människor. Ska man vänta på att sommaren kommer och hoppas på att man stöter på dem utanför huset, eller ska man ta till en mer aktiv åtgärd och försöka få till en träff för alla som är födda 1970 eller senare med hänvisning till att vi ju är så ”få” unga som bor här? Skulle verkligen vilja få till ett ”nytt” umgänge då jag är extremt social av mig och lider utan människokontakt. Hade också varit underbart att hitta en promenadkompis eller spakompis. Någon som kan pusha mig att ta mig hemifrån så att jag inte bara ligger hemma och tycker synd om mig själv. Jag får väl fundera vidare på det och kanske diskutera det lite med syrran också innan jag gör något.

Postat den 17 mars 2014 @ 14:28 ǀ Familj, Fritidsintressen, Lägenheten, Spa, Vänner

Jag har för en stund sedan haft ett långt och underbart samtal med min fantastiska vän i USA. Jag är så glad över att jag har henne och att vi har Skype. 😉 Hon fyllde mitt hjärta med sin kärlek när jag pratade med henne och jag tror att jag snart kommer att somna med hennes röst i mina öron. Tack för att du finns!

Postat den 16 mars 2014 @ 03:43 ǀ Känslor, Vänner

Nu har jag precis skickat iväg det längsta sms:et jag någonsin skrivit till min ex-man. Jag har kämpat i över 1 vecka med att formulera mig korrekt och gå igenom allt som behövdes tas upp och till slut blev det färdigt. Samtidigt som jag känner en lättnad över att ha skickat iväg sms:et så är jag nu kräkfärdig över att behöva vänta på ett svar. Jag vill helst av allt bara stänga av telefonen och gömma mig under täcket i sängen… Och jag ska föreställa en 30-årig kvinna… Låter mer som en barnrumpa… Det är tur att mamma kommer hit om någon timme och att syrran sen kommer för att spendera hela eftermiddagen och kvällen med mig.

Tänkte att jag skulle dela med mig av mitt sms och gick in för att kopiera texten och såg att han har läst sms:et nu. Det känns jättejobbigt och jag vet inte hur jag ska hantera känslan. Jag borde kanske gå ner till spa:t och vänta på mamma där istället. Får fundera några minuter till på det… Här kommer i alla fall sms:et:

Jag har inte svarat eftersom jag inte riktigt vet vad jag ska svara… Jag har så otroligt mycket som jag vill skriva till dig, men jag får inte ut orden. Jag har hållit på att skriva ett brev till dig de senaste två veckorna, men orden bara stakar sig och blir helt obegripliga. Jag ska dock försöka och se om jag lyckas här i detta sms istället.

1. Ja, jag fick pengarna i förrgår.

2. Nä, vi mår inte bra. Vi kämpar varje dag med att ta oss vidare, men det är jävligt svårt att gå vidare när nya hemligheter dyker upp hela tiden. Du kanske själv skulle ha berättat att du, X och Y skulle flytta in i huset. Jag har frågat både muntligen och i sms och du har bara svarat att du inte vetat vad du skulle göra med huset. Nu fick jag veta det från Z, som i sin tur trodde att jag visste…

En annan sak som också gjort det oerhört svårt för mig att gå vidare och må bra är hur du hanterade min flytt. Jag har ALDRIG mått så dåligt som dagen då jag flyttade ifrån vårt liv. Att då ha din mamma som en fångvaktare samtidigt var fruktansvärt. Hon kunde inte hålla mun och var otroligt otrevlig och verkade bara vara ute efter att göra allt så jobbigt som möjligt för mig. Efter flytten tog det mig en och en halv vecka innan jag över huvud taget orkade flytta in i min lägenhet.

Om någon skulle vara i huset den dagen så skulle det vara du så att vi kunde diskutera medan jag packade mina saker, vilket jag ju inte heller fick göra. Det gjorde för övrigt flytten ännu jobbigare eftersom jag nu inte hade en aning om vad som fanns i lådorna och det gjorde att jag för det första tvingades att packa upp alla lådor direkt för att få reda på vilka grejor jag ”fått” i flytten. För det andra tvingades jag även av samma skäl packa upp alla lådor själv. Du kan ju fundera på hur mycket onödig energi som gick åt där för mig.

Jag förstår inte riktigt varför du verkar vilja göra allt så jävligt som möjligt för mig. Jag har verkligen varit otroligt snäll mot dig i denna skilsmässa, men ändå har du bara sparkat på mig… Jag lät dig ta över uppskovet från lägenheten för att du skulle spara pengar. Jag gick med på att betala ränteskillnaden på det sättet du ville för att du skulle spara pengar. Jag har inte dragit in lånen som VI har till mamma och pappa på 175.000 kr i bodelningen. Egentligen är DU skyldig mamma och pappa 87.500 kr och ja, det finns skrivna papper på de lånen. Det var så viktigt för dig att komma ifrån vårt äktenskap skuldfri och eftersom jag känner en så stor skuld över att du tvingats leva med mig i alla år valde jag att behålla hela skulden själv. Idag ångrar jag det och jag funderar starkt på att dra in en advokat i det hela ändå. Nu tänker du att men VI fick ju 200.000 från dina föräldrar. Huvudordet där är just att vi FICK pengar från dina föräldrar. Från mina lånade vi med skrivna papper. Dock har vi även fått mycket pengar i småsummor från mina föräldrar. De betalade över 50.000 kr till vårt bröllop. De har gett oss semestrar, bilförsäkringar m.m. Ja, vi har även fått en semester från dina föräldrar. Även efter att du sagt att du ville skiljas ställde mina föräldrar upp med pengar till OSS för att försöka hjälpa. De betalade över 15.000 kr för att fixa vårt garage och vindskivorna.

Jag har tagit ytterligare ekonomiska smällar för din skull. T.ex. är det jag som tar hand om och betalar allt för katterna. Jag älskar katterna och vill inget hellre än att ha de hos mig, men de kostar mig 6.000 kr om året utöver deras veterinärkostnader. Den röda katten måste snart in och opereras igen då tumören på örat har växt och han har fått en ny på halsen och det kommer kosta mellan 5.000 kr och 10.000 kr.

Jag har även betalat hälften av alla räkningar för huset och lånen hela februari trots att du lovat mig att jag skulle vara utköpt ur huset den 14:e. P.g.a. att jag fick betala hela månaden har jag haft 1.500 kr var att leva på under hela mars månad.

Nästa sak jag velat ta upp med dig är uppdelningen av vilka grejor som är mina och dina. Jag trodde verkligen att vi skulle kunna komma överens om det själva, men så verkar det inte vara eftersom du inte vill stå vid det du själv sagt och lovat. Vi kom överens om att jag skulle behålla spelkonsolerna muntligt, och sen ångrade du dig. Du har även behållt saker som JAG har fått i presenter. Jag vet att det mesta av våra saker är giftorättsgods, men enligt Äktenskapsbalken (1987:230), 10 kap Vad som skall ingå i bodelning, 2 §: Varje make får från bodelningen i skälig omfattning ta undan kläder och andra föremål som maken har uteslutande till sitt personliga bruk, LIKSOM PERSONLIGA PRESENTER.

De presenterna jag vill ha är fondue-setet jag fick av Csyrran i julklapp, muggarna jag fick i julklapp från mitt jobb, adventsljusstaken jag fått av kompisen i julklapp, samt bestickserien Anders Pettersson Visby som jag fått av mormor och morfar i studentpresent. Det viktigaste ur denna lista är givetvis besticken jag fått från mormor och morfar, men faktum kvarstår att jag har laglig rätt även till de övriga sakerna på denna lista.

Utöver denna lista finns det fler saker som jag saknar som jag inte kan förstå varför du har valt att behålla dem:
* Det vattentäta iPhone-fodralet
* Mina färgade kalligrafipennor
* Sladden mellan Kinectet och Xboxen
* Min gamla hårddisk till den bärbara datorn med alla mina filer på
* Min blåa cykelryggsäck med sadelskyddet i
* Min militärgröna axelbandsväska
* Min gula luddiga ryggsäck
* Mina svart och blåa skidvantar
* Min mörkblåa solhatt
* Pulsbandet till pappas pulsklocka (själva klockan och kartongen har jag fått)
* Laddaren till Palm:en vi köpte från kusinen
* Min gamla Palm med docknings- och laddstationen
* CD-skivorna med bröllopslåtarna (de låg i garderoben)
* Den stickade arbetströjan du lånat av mig och haft med dig till en annan kompis
* GameBoy Advance-spelen då jag fick konsolerna
* Musse Pigg-julgranskulorna
* Nyckelbrickorna
* Bästa tjejkompisens USB-minnen

Eftersom du muntligt gett mig klartecken på att behålla konsolerna anser jag fortfarande att Wii:et med tillbehör är mitt och därför bör du utan att bråka ge det till mig direkt.

En sak vi inte alls har pratat om är Halloween-grejorna. Vad känner du för dem? Vill du inte ha dem så tar jag dem gärna, men vill du ha dem så får vi dela upp sakerna mellan oss.

I övrigt måste jag påstå att du kommit undan bäst ekonomiskt även när det gäller alla våra saker. Jag har fått allt gammalt och du allt nytt (dammsugare, kastruller, dator, datorskärm, knivar, m.m.). Du har fått behålla vinsten från Företaget 15.000 kr. Du fick projektorn med duk. Du fick utemöblerna och allt som tillhör garaget och trädgården. Du behöll de dyra möblerna. Bara vinsten från Företaget täcker upp spelkonsolernas värde. Jag kan acceptera att du fick de nya grejorna och övriga saker i denna lista, men jag vill verkligen ha grejorna som jag räknat upp i listan ovan.

Om du anser att jag försöker förstöra för dig genom att vilja ha dessa saker kan du ju fundera på hur jag faktiskt skulle ha kunnat förstöra för dig. Det jag inte har tagit upp är att jag även skulle ha kunnat ta bilen rakt av då den är mammas och inte ge dig en krona för den, men jag är inte sån och jag kan inte förstöra för dig. Jag tycker alldeles för mycket om dig fortfarande för att göra det.

Du kan komma och hämta dina sista lådor när du har möjlighet, bara du hör av dig i förväg, och samtidigt ta med dig mina grejor till mig. Då får du även dina nycklar.

Kram

Inatt har jag tack och lov sovit bra! Eller inatt? Jag har sovit ca 13 timmar så jag har ju inte enbart sovit under natten. =) Efter att ha fått så här mycket vila kan man ju tycka att energin borde vara på topp och att det bara är att sätta igång och göra allt som behöver göras, men så är det inte. Jag har beslutsångest angående vilken/vilka saker jag ska ta tag i först eftersom jag vet att energin aldrig räcker till till allt som jag vill eller borde göra. När sen mina känslor även blir en del av ekvationen blir det ännu svårare att sätta igång att göra något… Jag skulle t.ex. verkligen behöva fortsätta med brevet till ex-mannen, men nu vet jag inte om det är ett brev jag ska skriva till honom, om jag ska kontakta en advokat, eller om jag helt enkelt ska skita i att han har behållit saker som rent juridiskt är mina. Jag är så förvirrad och jag vet inte om det är värt all smärta att tvingas ha fortsatt kontakt med honom. Egentligen borde jag prata med honom ansikte mot ansikte, men så fort jag träffar honom så tar något konstig känsla över min kropp och jag klarar inte av att konfrontera honom. Jag klarar inte heller av att se honom arg eller ledsen då jag bara får mer skuldkänslor. Vilka skuldkänslor? säger den logiska sidan av min hjärna. ”Det är han som lämnat dig. Det är han som gått direkt från din säng till en gemensam kompis säng. Det är han som flyttat in i ERT hus med den nya tjejen utan att säga något till dig. Det är han som inte betalat ut pengarna än enligt bodelningsavtalet. Det är han som lovat saker som han sen inte hållit. Det är han som ljugit dig rätt upp i ansiktet.” Den emotionella  delen av hjärnan svarar:
– Men han har ju tvingats leva med mig trots att jag varit sjuk. Han har aldrig känt sig fri eftersom han hela tiden har behövt ta hänsyn till mina sjukdomar. Han har inte kunnat bli pappa eftersom jag varit sjuk. Han har ju fått gå igenom så mycket på grund av mig och jag vill inte utsätta honom för mer smärta än han redan tvingats gå igenom på grund av mig…

Skuldkänslor är de känslor jag alltid har haft, och fortfarande har, svårast att hantera och de är tyvärr alltid mina ständiga följeslagare. Jag har alltid sätt mig som en stark och självständigt kvinna. En kvinna som klarar sig själv i alla lägen, som har stora kunskaper om det mesta, och som aldrig behöver be om hjälp eller tvinga andra att anpassa sig. Tyvärr är jag inte den kvinnan, men jag klarar inte av att anpassa mig till den verkligheten. Varje gång jag behöver be om hjälp eller någon behöver göra ändringar i sina planer på grund av mig, så känns det som att en spik slås rakt genom mitt hjärta. Jag blir ångerfull och ber om ursäkt i tid och otid. Det känns som att jag tvingar andra att lägga bort sin egen lycka för min skull och jag klarar inte den tanken eftersom jag själv har så svårt att känna mig lycklig då min sjuka kropp begränsar mig. Det känns som att jag blir den ”sjuka kroppen” för de som tvingas hjälpa mig eller anpassa sig, och jag vill inte att någon annan på denna jord ska behöva känna samma känslor som jag känner. Jag vill inte att någon ska behöva försaka något som kan göra dem lyckliga!

Postat den 7 mars 2014 @ 16:46 ǀ Ex-mannen, Familj, Huset, Känslor, Sjukdomarna, Skilsmässan, Sömn, Vänner

En liten flickas skratt är som balsam för själen! Det var så skönt att få tänka på annat en stund även om hennes pappa och jag diskuterade situationen en del. Jag ser fram emot att få träffa henne många gånger nu då jag flyttat så nära henne.

Postat den 5 mars 2014 @ 18:51 ǀ Vänner

Än en gång består min lägenhet av ett stort kaos, och imorgon får jag gäster. En kompis och hans 1-åriga nyfikna och klåfingriga dotter. Eftersom detta blir mitt första besök utanför familjen (av någon j*vla anledning räknar jag tydligen fortfarande in ex-mannen i familjen) vill jag ju naturligtvis att allt ska bli så fint som möjligt, och dessutom vill jag plocka bort så mycket småsaker som möjligt för att den lilla inte ska sätta dem i halsen eller gömma dem för mig. När jag började med sorteringen/städningen/undanplockningen såg lägenheten relativt okej ut, men så fort man ska börja ställa saker på sin ”rätta” plats måste man flytta de saker som står på den platsen o.s.v. Det leder naturligtvis till ett kaos om man inte lyckas ha tillräckligt med tid och/eller kraft att ta sig igenom alla saker som står på ”fel” plats. I mitt fall saknas både tiden och kraften och därför uppstår kaoset. Jag tror dock att jag nu lyckats begränsa kaoset till sovrummet och alla saker som är här och som nu står/ligger på golvet, ska på något sätt få sin slutplats här inne. Vart jag ska lyckas få plats med allt är ännu en gåta, och lite kommer att stå kvar här även imorgon, men det kommer att lyckas. Det är jag övertygad om!

Postat den 4 mars 2014 @ 23:56 ǀ Ex-mannen, Familj, Inredning, Lägenheten, Vänner