Jag borde sova just nu, men jag lyckas inte komma till ro. Min kropp verkar vara i något psykiskt uppror, trots att jag faktiskt inte har tänkt på vad som har hänt under dagen speciellt mycket sedan jag kommit hem. Istället har jag gosat med båda katterna, tittat på TV och surfat på nätet, men det har uppenbart inte hjälpt till med sömnen, Jag har däremot fått en dunkande huvudvärk och en täppt näsa… Tror därför att det är dags för nässpray, huvudvärkstabletter, samt sömnmedicin. Annars lär jag nog inte alls sova inatt. Håll tummarna för att det hjälper!

Postat den 29 april 2014 @ 02:20 ǀ Känslor, Katterna, Smärta, Sömn

Trots att jag var övertrött redan i förmiddags,valde jag ikväll att ta mig till samlingslokalen. Jag kände att jag behövde lite mänsklig kontakt. Normalt pratar eller sms:ar jag både med mamma och syrran ett par gånger om dagen, men då de båda är bortresta just nu, är den möjlighet oerhört begränsad. I lokalen satt ett rätt litet gäng och jag kände bara igen någon person där, men jag slängde mig in i deras konversationer som jag aldrig gjort något annat. Rätt snabbt kom samtalet in på sång och efter noga övervägande valde jag att sjunga ett solo a cappella. Jag fick mycket beröm och konversationerna fortsatte. Fler människor droppade in kontinuerligt och jag och en annan tjej blev ombedda att sjunga mer. Mycket sång, skratt och beröm blev det under kvällen. Jag fick även en del önskemål om att jag borde gå med i diverse kyrkokörer. En av damerna erbjöd sig till och med att köra mig till och från träningarna för hon tyckte att min talang inte fick förspillas. 🙂 Helt underbart, men jag sa att just nu för min lilla pensionärskör räcka. Jag måste stabilisera både min kropp och mitt humör först och hitta mina nya rutiner i vardagen innan jag gör något annat. Gulligt var det i alla fall.

Nu är jag tillbaka i sängen och mina dagliga mediciner samt sömnmedicinen är intagen. Jag är rätt uppe i varv just nu så det lär nog ta en stund innan jag somnar, men när jag väl gör det lär det ske med ett leende på läpparna.

Postat den 27 april 2014 @ 00:27 ǀ Familj, Fritidsintressen, Känslor, Samlingslokalen, Sjukdomarna, Sömn

Efter förra inlägget valde jag att tvinga mig själv att vara vaken för att istället försöka sova bättre inatt. För att göra det valde jag en liten annan väg en jag gjort på väldigt lång tid. Jag valde nämligen att ta fram min gamla tvärflöjt som har legat oanvänd åtminstone de senaste 10 åren. Jag tänkte att det måste vara fullständigt omöjligt att somna med pipandet från flöjten, samtidigt som jag tänkte att spelandet är kanske något jag kan ta upp igen nu när min fritid inte längre upptas av min ex-man. Spelandet gick faktiskt över förväntat. Jag tog mig relativt lätt igenom de första 20 sidorna i min första lärobok. Det som var svårast var de höga tonerna och det framförallt för att min luft tar slut och då får jag inte ett tillräckligt bra luftflöde för att få till tonerna. Dock lyckades jag lösa det relativt okej genom att andas efter varje takt jag spelade. Jag hoppas på att det kan bli bättre med tiden.

Tvärflöjt

Postat den 26 april 2014 @ 17:50 ǀ Fritidsintressen, Sömn

Jag hatar alltid att vara sjuk, men just nu gör jag det mer än en genomsnittlig dag. Det är fantastiskt väder ute och jag önskar verkligen att jag var ute och njöt i det. Kanske ta mig till stranden och njuta hav ljudet från vattnet. Eftersom jag dessutom har mammas bil denna vecka har jag all möjlighet i världen att ta mig vart som helst, men tröttheten sätter stopp. Jag kämpar just nu med att överhuvudtaget hålla ögonen öppna. Jag är helt klar i huvudet, men kroppen motverkar mig… Funderar på om jag ska ta sömnmedicin nu mitt på blanka dagen. Då kanske jag kan sova ordentligt en stund nu och därmed få några någerlunda ”pigga” timmar ikväll.

Postat den 26 april 2014 @ 15:08 ǀ Sjukdomarna, Sömn

Det är få grejor som ger mig en sån tillfredsställelse som när jag får möjligheten att göra gott för andra. Tyvärr är ju kroppen som den är och därför kan jag inte göra det så ofta. En gång om året struntar jag dock i kroppen och hjälper till på en stor insamlingsdag i min gamla församling. Idag var det den dagen. Mamma kom och hämtade mig halv tolv och sen var hon, jag, pappa, lillasyster och mååånga till stationerade i församlingshemmet fram till femtiden. När allt var slut var även vi rätt slut. 🙂 Mamma körde mig hem och på vägen passade vi på att äta en gudomlig bakad potatis med skaldjursröra. Mamma hade testat potatisen förr och det var hon som rekommenderade mig att testa den, och hon hade som sagt helt rätt om den! Nu ligger jag sen några timmar tillbaka nerbäddad i sängen med den svarta katten liggandes in till mig. Dock ska jag alldeles strax resa på mig för att bädda ner mig igen liggandes på spikmattan. Jag är fullständigt utmattad och jag tror och hoppas på att jag kommer sova gått på spikmattan inatt. Innan jag somnar tänker jag dock titta på filmen National Treasure på 4:an. Jag älskar äventyrsfilmer och denna tillhör en av mina favoriter. Jag tror dock inte att jag kommer lyckas se hela filmen innan jag somnar. Får nog ställa TV:n på automatisk avstängning. 🙂

National Treasure - Hemligheternas bok

Postat den 5 april 2014 @ 20:46 ǀ Familj, Film, Fritidsintressen, Katterna, Sömn

Ältande, ältande, och ältande… Jag känner mig numera som en trasig grammofonskiva. Allt bara upprepas, upprepas, och upprepas… En gång i tiden såg jag nätterna som min fristad. Det var då det var tyst och mörkt. Inga krav fanns på mig och jag kunde göra vad jag ville. Jag hade ex-mannen sovandes vid min sida vilket innebar att jag aldrig kände mig ensam. Jag kunde nudda vid honom, krama honom, eller väcka honom när jag ville under natten om jag kände att jag behövde det. Det var ytterst sällan jag valde att väcka honom, men bara att veta att jag kunde göra det, gjorde mig trygg och lugn. Nu har natten som jag tidigare skrivit, blivit en pina. Jag önskar att spa:et hade öppet nu så att jag kunde få gömma mig i vattnet. Jag känner mig lugn och avslappnad när jag bara kan få glida runt på vattenytan. Nu är ju det inte möjligt så jag får väl försöka glida runt i drömmarna istället…

Postat den 3 april 2014 @ 23:42 ǀ Ex-mannen, Sömn, Spa

För en stund sedan ringde min pappa och väckte mig då han behövde hjälp med sin mail igen. Han har lite problem med ny teknik, men efter en liten stund hade vi löst problemet för denna gång. Katterna tyckte att det var utmärkt att han ringde eftersom då kunde även deras problem lösas. De ville ju ha sin frukost. När jag kom ut i köket/vardagsrummet blev jag full i skratt. Lutad mot köksbordet låg den ena klöspelaren. Jag har ingen aning om hur katterna lyckades välta den, men jag vet att jag hörde när det skedde utan att jag kunde identifiera ljudet. Normalt vet jag nämligen exakt vad som händer då jag är en hejare på att känna igen ljud, men ljudet jag hörde inatt gick jag bet på. Men det var kanske inte så konstigt med tanke på att katterna aldrig vält pelaren förr och därmed har jag ju inte heller haft möjligheten att lära mig ljudet. Nu känner jag dock till det!

Postat den 3 april 2014 @ 09:32 ǀ Familj, Inredning, Katterna, Lägenheten, Sömn, Teknik

Just nu sitter jag och småskrattar för mig själv. Jag var ju redo för att somna för ett tag sedan och så hände det med skrivaren. Jag la kanske 20 minuter på att försöka att få den att fungera och det var tillräckligt lång tid för att min hjärna och kropp skulle gå in i ”överlevnads-mode” och göra det omöjligt att sova. Det är ganska komiskt att så lite tid som 20 minuter sittandes framför en skrivare knappandes på en skärm kan ta så mycket energi från min kropp. När jag skriver låter det så otroligt löjligt, men tyvärr är verkligheten och min hjärna överens i frågan. Dock vet jag ju att det är så här kroppen fungerar, trots att jag blir lika förvånad varje gång, och det är ju delvis därför jag har fått permanent sjukersättning. Det är bara att ta det för vad det är och vara tacksam för att man inte behöver lämna sängen mer än för att äta och gå på toa. Och ge katterna mat naturligtvis! (En katt mjauade precis för att göra mig uppmärksam på att jag inte får glömma frukosten!)

Postat den 3 april 2014 @ 03:11 ǀ Försäkringskassan, Katterna, Sjukdomarna, Sömn

Vid sjutiden igår kväll var jag så trött att jag höll på att somna ståendes, men jag tvingade mig själv att vara vaken så att jag skulle kunna sova inatt. Nu är klockan över tre och jag har fortfarande inte lyckats somna. Jag tror nästan att jag har fått en fobi just mot att somna. Jag älskar att sova och det finns nog inget min kropp behöver så mycket som just sömn, men själva grejen att vänta på sömnen får mig att må dåligt. Jag klarar inte av väntan. Jag klarar inte av att vara själv med mina tankar, som jag inte ens själv kan styra när jag är som tröttast. Jag är rädd för tiden det tar att somna helt enkelt… För att slippa känna detta så har jag TV:n på alldeles för länge, jag kan sitta och spela MS Röj i evigheter, trots att det är något av det tråkigaste jag vet, jag vill inte lägga ifrån mig telefonen. Troligtvis hade jag sovit för flera timmar sedan om jag bara lagt bort datorn och stängt av TV:n, men jag klarar inte av det. Jag vill vänta in i det sista. Vänta tills ögonen faller ihop av sig själv och jag slipper alla tankar som anfaller mig. Det är inte bara tankarna som är jobbiga utan faktumet att jag inte vet hur länge jag måste stå ut med dem. Om jag bara visste att om 5 minuter eller om 5 timmar så infinner sig sömnen, så hade allt varit lättare. Jag skulle ha något att rätta mig efter och på så sätt veta att när den här ”tiden” har gått så är det över för denna kvällen. Jag har försökt använda sömnmedicinen till att hjälpa mig med detta, men beroende på vilken dag det är så kan det ta allt mellan 1 minut till 10 timmar att somna efter att jag tagit den och jag har än så länge inte hittat något mönster på hur det fungerar. Jag har under årens lopp haft många rädslor, men jag har alltid konfronterat dem och på sätt övervunnit dem. Jag vet att de finns kvar inom mig, men de hämmar mig inte längre. Det gör dock denna Att somna-fobi. Det konstiga är dock det att jag konfronteras med rädslan varje kväll och istället för att det blir lite bättre varje gång, så känns det sämre och sämre. Känner mig bara knäppare och knäppare…

Postat den 1 april 2014 @ 02:26 ǀ Känslor, Sömn

Jag trodde verkligen att jag skulle sova just nu, men så ser tyvärr inte verkligheten ut. Det känns som att en groda hoppar runt i mitt huvud just nu och trycker på olika känsloområden och allt hoppar fram huller om buller. Jag kan inte hålla kvar en enda tanke och jag lyckas inte sluta få upp nya tankar. Det är knappt att jag lyckas skriva detta blogginlägg… Därför känner jag att jag måste avsluta detta inlägg oerhört oväntat med ett citat från min systers gamla profilsida på Lunarstorm.

Lev livet grönt!
Kn*lla en groda!

Postat den 27 mars 2014 @ 05:24 ǀ Familj, Känslor, Sömn

Eller jag ska kanske säga God eftermiddag! 🙂 Jag har precis vaknat och gett katterna deras frukost. Gårdagen var en riktig skitdag och jag orkade inte göra något över huvud taget. Jag var slutkörd både i hjärnan och kroppen. Det är väl troligtvis därför jag sovit tills nu. Idag känner jag mig tack och lov bättre. Jag känner av att jag har en förkylning i kroppen, framförallt näsan bråkar med mig, men det är sånt man får leva med. Förhoppningsvis känner jag mig tillräckligt bra ikväll för att delta på kören. Med tanke på att jag inte träffat en enda människa sedan i söndags hade det varit skönt att orka ta sig ut.

Postat den 26 mars 2014 @ 13:57 ǀ Fritidsintressen, Katterna, Sjukdomarna, Sömn

Nu har jag gjort mig färdig för natten och jag hoppas på en lugn och skön sömn. Jag tog sömnmedicin för i,5 timme sedan och har nu även tagit 2 Alvedon då jag har fått en bultande huvudvärk. Jag har lagt mig tillrätta på min spikmatta och hoppas på att den ska få mig att slappna av så pass mycket att sömnen infinner sig snart. Sov gott alla!

Postat den 24 mars 2014 @ 22:28 ǀ Smärta, Sömn

Jag har ett otroligt komplicerat förhållande till nätter. På natten vill de flesta, liksom jag, sova. Man vill utnyttja dygnets mörka timmar till att få en skön och återhämtande sömn. Tyvärr är det ytterst sällan mina nätter ser ut som jag önskar och det finns flera orsaker till det. En anledning är att jag av någon anledning mår bättre i min kropp på natten än på dagen. Jag har lättare att tvätta, diska m.m. nattetid just på grund av att kroppen mår bättre. Även min hjärna mår bättre nattetid då ljud och ljus minskar i styrka och jag har problem med dessa sinnen. Dessa två anledningar får mig egentligen att vilja vara vaken på natten och sova på dagen. Tyvärr är det även de som får mig att vilja sova då. När kroppen och hjärnan mår som bäst återkommer alla jobbiga tankar och jag kan av någon anledning inte hantera dem under natten. Under en lång tid har det självklart varit skilsmässan och ex-mannen som upptagit mina tankar, men numera har även gamla tankar om mina sjukdomar, min framtid m.m. börjat återkomma. Självklart är det positivt att andra tankar hittat sin väg tillbaka till min hjärna, men samtidigt känns det oerhört vemodigt då det alltid är tankarna på allt jag inte kan göra som hittar mig. Det finns ytterligare ett stort problem med nätterna och sömnen. Jag kan inte på naturlig väg ta mig ner i djupsömn. Det gör att jag måste ta sömnmedicin för att få en återhämtande sömn. Dock kan jag inte ta sömnmedicin veckans alla dagar p.g.a. risken för tillvänjning och det gör att dagarna utan medicin sover jag som en kratta, om jag över huvud taget lyckas somna… Mina nätter är som sagt komplicerade…

Postat den 24 mars 2014 @ 02:49 ǀ Ex-mannen, Känslor, Sjukdomarna, Skilsmässan, Smärta, Sömn

Jag ligger i sängen och är en aning irriterad. Efter föregående inlägg somnade jag nästan direkt. Jag vaknade upp för en timme sedan, men mår fortfarande lika dåligt. Bara att skriva detta inlägg är en pärs. Jag har ont i fingerlederna och jag har svårt att greppa saker. Jag behövde rensa katternas låda när jag vaknade, och det blev gjort, men det tog nog dubbelt så lång tid som vanligt p.g.a. mina fingrar… Det jobbigaste är dock att huvudet skriker efter att få hitta på något medan kroppen bara säger att den vill ligga fullständigt stilla. Det är där irritationen kommer in då jag känner mig så otroligt hialös. Kan inte förstå varför jag aldrig lyckas komma ifrån den känslan trots att denna situation uppstår så ofta…

Postat den 22 mars 2014 @ 23:35 ǀ Känslor, Katterna, Sjukdomarna, Smärta, Sömn

Just nu borde jag verkligen sova. Varför jag inte sover just nu kan jag inte svara på. Jag har inte tänkt speciellt mycket på ex-mannen, även om han mer eller mindre alltid finns i mina tankar. Jag har inte heller mer ont än vanligt, och smärtan som finns i kroppen just nu behandlar jag med spikmattan, vilken också normalt får mig att slappna av och somna. Det är väl helt enkelt en sån natt då jag bara inte kan somna utan någon som helst anledning… Och det är väl bara att acceptera.

Postat den 17 mars 2014 @ 03:22 ǀ Ex-mannen, Smärta, Sömn

Nu har jag sovit sen jag skrev föregående inlägg. Kanske inte så smart då jag gärna vill sova inatt också, men ack så skönt. Nu ska jag resa på mig och fylla på den röda kattens mjölk och sen ska jag nog försöka somna igen. Denna gången på spikmattan då jag har förbannat ont i nacke och rygg idag.

Postat den 16 mars 2014 @ 22:40 ǀ Katterna, Sjukdomarna, Sömn

Nu är jag färdig på två sätt. Eftersom jag inte har kunnat somna har jag städat, diskat och vikt tvätt, och nu är allt hushållsarbete, förutom dammsugningen vilket jag inte klarar av att göra själv, färdigt. Min kropp är också fullständigt färdig nu, men jag vet inte om jag kommer att kunna sova för det. Tog sömnmedicin för en timme sedan och ligger nu på min älskade spikmatta och håller alla tummar och tår jag har för att John Blund snart kommer på besök.

Postat den 13 mars 2014 @ 04:51 ǀ Hushållssysslor, Lägenheten, Sömn

Igår var en väldigt trött dag och jag gjorde inte många knop. Jag orkade inte ens använda datorn… Jag lyckades dock ta mig utanför dörren och äta med mamma och gå till spaet. Jag såg fram emot att få simma, men jag orkade inte röra mig så mycket utan jag satt stilla i vattnet istället. När jag fått nog av det gick jag och la mig i en solstol och där somnade jag. =)

Postat den 11 mars 2014 @ 13:47 ǀ Familj, Sömn, Spa

För att få min kropp att slappna av tillräckligt mycket för att klara av att somna brukar jag antingen lyssna på ljudböcker eller titta på TV. På sistone har jag inte kunnat koncentrera mig på ljudböcker och därför har TV-n blivit min bästa vän. Ikväll/inatt uppstod dock ett problem som jag misstänkt kunde uppkomma, men hoppats jag skulle slippa. När jag äntligen var redo för att lägga mig insåg jag att det inte fanns något vettigt att titta på på TV-n. Det är egentligen ett riktigt I-landsproblem, men för att jag ska klara av att vara någorlunda fungerande är det uppenbart det här jag behöver. Förhoppningsvis är det här dock den sista gången jag behöver uppleva detta. Efter att kusinens ex-man har varit här hoppas jag nämligen på att vi lyckats laga datorn och äntligen även kopplat in den till TV-n. Då får jag möjligheten att använda Magine och då kan jag alltid hitta något att somna till.

Postat den 8 mars 2014 @ 03:42 ǀ Familj, Sjukdomarna, Sömn, Teknik

Inatt har jag tack och lov sovit bra! Eller inatt? Jag har sovit ca 13 timmar så jag har ju inte enbart sovit under natten. =) Efter att ha fått så här mycket vila kan man ju tycka att energin borde vara på topp och att det bara är att sätta igång och göra allt som behöver göras, men så är det inte. Jag har beslutsångest angående vilken/vilka saker jag ska ta tag i först eftersom jag vet att energin aldrig räcker till till allt som jag vill eller borde göra. När sen mina känslor även blir en del av ekvationen blir det ännu svårare att sätta igång att göra något… Jag skulle t.ex. verkligen behöva fortsätta med brevet till ex-mannen, men nu vet jag inte om det är ett brev jag ska skriva till honom, om jag ska kontakta en advokat, eller om jag helt enkelt ska skita i att han har behållit saker som rent juridiskt är mina. Jag är så förvirrad och jag vet inte om det är värt all smärta att tvingas ha fortsatt kontakt med honom. Egentligen borde jag prata med honom ansikte mot ansikte, men så fort jag träffar honom så tar något konstig känsla över min kropp och jag klarar inte av att konfrontera honom. Jag klarar inte heller av att se honom arg eller ledsen då jag bara får mer skuldkänslor. Vilka skuldkänslor? säger den logiska sidan av min hjärna. ”Det är han som lämnat dig. Det är han som gått direkt från din säng till en gemensam kompis säng. Det är han som flyttat in i ERT hus med den nya tjejen utan att säga något till dig. Det är han som inte betalat ut pengarna än enligt bodelningsavtalet. Det är han som lovat saker som han sen inte hållit. Det är han som ljugit dig rätt upp i ansiktet.” Den emotionella  delen av hjärnan svarar:
– Men han har ju tvingats leva med mig trots att jag varit sjuk. Han har aldrig känt sig fri eftersom han hela tiden har behövt ta hänsyn till mina sjukdomar. Han har inte kunnat bli pappa eftersom jag varit sjuk. Han har ju fått gå igenom så mycket på grund av mig och jag vill inte utsätta honom för mer smärta än han redan tvingats gå igenom på grund av mig…

Skuldkänslor är de känslor jag alltid har haft, och fortfarande har, svårast att hantera och de är tyvärr alltid mina ständiga följeslagare. Jag har alltid sätt mig som en stark och självständigt kvinna. En kvinna som klarar sig själv i alla lägen, som har stora kunskaper om det mesta, och som aldrig behöver be om hjälp eller tvinga andra att anpassa sig. Tyvärr är jag inte den kvinnan, men jag klarar inte av att anpassa mig till den verkligheten. Varje gång jag behöver be om hjälp eller någon behöver göra ändringar i sina planer på grund av mig, så känns det som att en spik slås rakt genom mitt hjärta. Jag blir ångerfull och ber om ursäkt i tid och otid. Det känns som att jag tvingar andra att lägga bort sin egen lycka för min skull och jag klarar inte den tanken eftersom jag själv har så svårt att känna mig lycklig då min sjuka kropp begränsar mig. Det känns som att jag blir den ”sjuka kroppen” för de som tvingas hjälpa mig eller anpassa sig, och jag vill inte att någon annan på denna jord ska behöva känna samma känslor som jag känner. Jag vill inte att någon ska behöva försaka något som kan göra dem lyckliga!

Postat den 7 mars 2014 @ 16:46 ǀ Ex-mannen, Familj, Huset, Känslor, Sjukdomarna, Skilsmässan, Sömn, Vänner