Idag (igår) ”firade” jag, och många andra, internationella ME-dagen genom att bära blått. ME är en av de sjukdomar jag tyvärr har och jag har troligtvis haft den sen tidiga tonår. Man tror att jag fått den via en virusinfektion, men då det forskats otroligt lite på denna diagnos, kan man med säkerhet säga att det gått till så. ME begränsar mig otroligt mycket i min vardag. 

Först och främst gör den mig enormt trött! Så trött att mina muskler ibland stänger av helt och jag kan då typ känna hur en arm hänger och slänger i senor och muskler utan möjlighet att röra den. 

För det andra är jag enormt infektionskänslig. I perioder kan jag inte sticka ut näsan genom dörren utan att bli sjuk. Detta blir värre när min kropp överlag är sämre och tröttare. Om jag dock håller mig ”vilande” så brukar jag kunna undvika en del infektioner. 

Den tredje största problematiken är en ”allmän” sjukdomskänsla som jag inte kan ta mig ifrån. Den lättar också något vid vila. Om jag har varit igång så ökar den och då får jag alltid ont i halsen. Under hela höstadiet och gymnasiet gick jag inte till säng en enda kväll utan halsont och känslan av att ha influensan. 

Utöver dessa så finns det otaliga fler symptom i olika allvarlighetsgrad. Vad som är jobbigast varjerar också dag för dag. 

Om någon vill läsa mer om diagnosen så finns mer information på patientföreningens hemsida: www.rme.nu.

Postat den 13 maj 2016 @ 01:08 ǀ Sjukdomarna, Smärta, Sömn

Shit!!! Just nu snurrar kuggarna snabbare än på länge i hjärna. Tack och lov är det till största delen av positiva händelser. 

I förra inlägger skrev jag om att jag börjat titta i mina gamla dagböcker. Eftersom jag av någon frustrerande anledning inte kunde sova den natten, började jag istället att lusläsa dagböckerna och det var bitvis väldigt spännande läsning. Så spännande att jag till och med försökte mig på att dyrka upp låsen till några av böckerna som jag saknade nyckel till. Jag kan dock glädja Er med att jag är en usel inbrottstjuv. Jag lyckades inte ta mig in och fick nöja mig de övriga böckerna. Under läsningens gång insåg jag att det fanns otroligt många personer som stod mig nära på den tiden som jag idag inte vet var de finns. Framförallt var det en killkompis som jag tänkte på som jag läste ganska mycket om. Vi umgick en hel del när jag var i början av mina tonår och sanningen och säga så var jag lite förälskade i honom då också. När jag sen blev tillsammans med min första seriösa pojkvän när jag var 14 år, så försvann han av någon anledning ur mitt liv. Varför gick dock inte att utläsa ur dagböckerna. I alla fall så kände jag efter att ha läst om honom att jag måste se om jag kan hitta honom på något sett och därför började jag söka på Facebook och där var han! Jag skrev till honom i tron om att han betytt mer för mig än jag för honom och att han troligtvis inte skulle komma ihåg. Det visade sig dock att jag hade fel. Jag fick nämligen ett par timmar senare ett svar om att han mycket väl kom ihåg mig och att jag faktiskt fortfarande var ett kärt minne för honom. Vilken överraskning! Jag blev faktiskt ganska chockade av det. Hur som helst så fortsatte vi att chatta under kvällen och både tråkiga och glädjande saker om våra liv kom fram. Vi insåg också att vi faktiskt saknat varandras vänskap och att vi därför ska försöka träffas inom kort. Tänk vad bra sociala medier ibland kan vara, och hur stark vänskap kan vara trots att man ej träffat varandra på nästan 20 år…

Den största positiva saken är dock inte den återfunna vänskapen, utan ett brev som jag öppnade för någon timme sedan. Det var från ett av mina försäkringsbolag och det är äntligen över!!! Efter 2,5 års kämpande så betalar de äntligen ut mina pengar!!! Jag har kämpat och kämpat och äntligen är den förbannade tvist över!!! Jag ligger just nu i sängen i ett lyckorus och jag vet ärligt talat inte om jag kommer att somna inatt, men det skiter jag i för de ska betala ut mina pengar!!!! Och visserligen har jag fler tvister med andra försäkringsbolag och Försäkringskassan, men även det skiter jag i för tillfället för jag känner mig så lycklig! Så lycklig att jag ringde och väckte pojkvännen, som blev livrädd för att något allvarligt hänt, och grät fram informationen. Det är en så stor sten som lättat från mitt bröst! 

Postat den 8 maj 2016 @ 00:50 ǀ Ekonomi, Familj, Försäkringskassan, Känslor, Kärleken, Sömn, Vänner

Idag är det min födelsedag! Jag har äran att fylla hela 31 år idag, men jag känner mig inte mycket äldre än jag var igår. 😉 Det blir inget vidare födelsedagsfirande idag (det väntar jag med till helgen). Istället ska jag bada och sola lite vid poolen, fortsätta med mitt galna kakbak, och förhoppningsvis sätta upp mitt balkongnät för att katterna också ska kunna njuta av balkongen i värmen. Om kraft och ork finns kanske jag tar med mig pappa till IKEA (behöver ändå pappas hjälp med balkongnätet) och köper lite tyg till mina gardiner samt lite fika.

Jag har än en gång varit oerhört dålig på att skriva här i bloggen. Anledningen till det står att finna i två saker. Den första är väldigt tillfredsställande för mig, och det beror på att jag allt mer sällan tänker på eller mår dåligt över min skilsmässa. Återkommer tankarna så övergår de ofta och snabbt i ilska, och den känslan hanterar jag numera med bravur. Den andra anledningen ligger i fortsatt fysisk överbelastning samt i den obligatoriska återhämtningen efteråt. Jag vet att det är fullständigt vansinnigt att jag tar ut mig just nu, men jag mår så bra i själen av det att jag skiter fullständigt i de efterföljande konsekvenserna. Förra veckan var jag på tivoli tillsammans med min kusin och hennes två söner, samt en tur på teater med familjen och några vänner. Denna vecka håller jag på att baka inför mitt och kusinens gemensamma 75 års kalas i helgen. Dessa grejor får mig att le konstant och så länge jag faktiskt kan vila när jag vill samt få hjälp att ”leva”, tänker jag fortsätta att må bra i själen. 🙂

Igår bestod baket av skapandet av Cakepops tillsammans med min lillasyster, och jag är riktigt stolt över vårt slutresultat med tanke på att vi aldrig gjort något liknande tidigare. Till dessa kakor använde jag mig av ett recept från Mia Öhrn som finns här. Det galnaste med hela processen blev dock inte själva bakningen utan hur jag skulle ställa kakorna upp. Syrran tyckte att det bästa alternativet var att åka till affären och köpa ris och hälla upp i någon skål. Själv hade jag en annan idé. Jag tyckte att det mest praktiska vore att använda några plankor från ribbottnen som tidigare fanns i min säng och göra ett ställ av dem. Jag hade en färdig idé när syrran utmanade mig och började ta tiden på byggandet av stället. Då kickade min tävlingsinstinkt in och jag skett i att mäta något utan byggde bara efter huvudet. Det tog mig 23 minuter att plocka fram verktyg och sen bygga mitt ställ. Jag tyckte helt klart att det var det snabbaste sättet om man jämförde mot att köra till affären. Syrran tyckte i sin tur att affärsbesöket ändå skulle gå snabbare då man ändå behöver handla. Vi fick bestämma oss för att inte vara överens. 🙂 Så här blev slutresultatet av baket:

Cakepops

Postat den 9 juli 2014 @ 01:24 ǀ Familj, Fritidsintressen, Känslor, Recept, Sjukdomarna, Skilsmässan, Smärta, Sömn

Nu är jag färdig inför natten och jag hoppas på att få sova ordentligt då morgondagen bjuder på så mycket spännande! Vid 8-tiden ska jag hämta upp pappa, och därefter vår hyrbil, och sen trycker vi plattan i mattan (enbart upp till hastighetsbegränsningen dock) för att ta oss så snabbt som möjligt upp till Göteborg för att hämta min nya säng!!! Jag är verkligen som ett barn på julafton när det gäller denna säng. Jag har verkligen längtat och längtat efter denna säng. Idag fick jag ytterligare ett bra skäl till att längta efter sängen. I juli kommer min älskade vän hem från USA och nu när jag får min säng kommer möjligheten finnas för henne att sova över och umgås lite mer med mig under den lilla stund hon kommer vara hemma i Sverige!

Tillbaka till den spännande dagen. När vi är i Göteborg väntar ett snabbt IKEA för att försöka få tag i några hyllplan jag behöver för att färdigställa min mediaförvaring. Kan tänka mig att vi även tar en fika där. 🙂 Nästa stopp blir hos bilfirman som sålde bilen (hade inte kraften att fixa det i torsdags som planerat) för att skriva på de sista papperna samt få pengarna utbetalda. Därifrån åker vi hem till lägenheten och lastar av sängarna och lastar på min gamla madrass. Min gamla säng ska få ett nytt boende och ny brukare i form av storebrors äldsta dotter. Från brorsans lägenhet beger vi oss tillbaka till biluthyraren för att återlämna hyrbilen och sen får pappa köra hem mig. Beroende på vad klockan är då och på hur mycket energi jag har väntar sen ytterligare roliga grejor i lägenheten. Jag har nämligen varit ytterst flitig idag och inhandlat rullgardiner som ska sätta upp i sovrummet, bokhyllor som ska fyllas med böckerna, som just nu ligger i lådorna under sängen, samt hyllor till min mediaförvaring. Med dessa inköp och med sängen börjar jag nu verkligen känna att lägenheten är mitt hem och jag kan göra det jag vill här utan en massa klydd. Vill jag titta på en DVD-film behöver jag inte ta fram stegen för att lyfta ner kartongen med DVD-erna och sen rota igenom hela lådan för att hitta rätt film. Samma sak gäller mina böcker och en del andra saker. Det känns så skönt och jag känner hur det inre lugnet har börjat sprida sig!

Postat den 23 juni 2014 @ 00:25 ǀ Allmänt, Familj, Film, Inredning, Lägenheten, Sömn

Detta inlägg började jag skriva för 10 timmar sedan…

Efter att arbetsterapeuten varit på besök igår däckade jag fullständigt. Det blev väl ca 20 timmars sömn med några andningsrum på vägen. Det är helt sjukt hur trött jag egentligen kan bli och hur länge jag sen kan sova bara jag får lite sömnmedicin i mig. Jag mår givetvis mycket piggare efter ett dygns sömn, men det hade varit mycket bättre om jag kunde dela sömnen på de olika dygnen precis som vanliga människor…

Nog om det nu! Det var meningen att detta inlägg skulle handla om mina nya hjälpmedel från arbetsterapeuten och därför återgår vi nu till det ämnet. Tillsammans med arbetsterapeuten kom igår tre lådor med grejor. Det lät en del när vi tog in dem och det uppskattade som vanligt inte katterna och därför gömde de sig i sovrummet. Problemet var dock att två och lådorna skulle in i sovrummet och därmed mer eller mindre hoppade de över oss och paketen och sprang in och gömde sig i vardagsrummet där båda katterna valde att gömma sig på Svarta kattens gömställe under soffbordet.

Gömställe för Svarta katten och Röda katten

Hjälpmedlena som jag fick denna gången var en duschpall och ett elektriskt ryggstöd till sängen. Båda sakerna är saker jag verkligen behöver och därför är jag överlycklig för hjälpen. Så fort jag provade ryggstödet kände jag glädjekänslor i hela kroppen. Smärtorna i ryggen lättade när jag med hjälp av ryggstödet kunde resa mig lättare samt sitta i sängen lättare. Då ryggstödet är steglöst kan jag efterhand som smärtorna kommer ändra läget på stödet riktigt enkelt och därmed ändra belastningen på kroppen och således minska belastningssmärtorna och även förbättra blodcirkulationen i kroppen. Som sagt är jag överlycklig, men tyvärr är inte allt guld och gröna skogar med ryggstödet. Först och främst är det väldigt fult… Det hade jag väl egentligen kunnat leva med, men då det även finns andra problem med det kommer även detta upp som ett problem. Det stora problemet är att ryggstödet är till för en 90 cm-säng och jag har en 120 cm-säng. Stödet hålls ihop av stora stålrör och de hamnar tack vare att jag har en större madrass inne på min sovyta. När jag ligger ner hamnar jag därför med jämna mellanrum på stålramen. När jag ska ta något från min sänggavel/mitt sängbord kommer jag också åt stålramen och jag har redan fått blåmärke efter den. Arbetsterapeuten har berättat att det finns ett stöd som är optimerat för en 120 cm-madrass, men det finns inte i deras standardsortiment. Därför skulle vi testa detta stöd nu och om jag upplever problem, vilket jag gör, ska hon gå högre upp i hierarkin för att se om de kan få tillåtelse att föreskriva det andra stödet. Helst av allt skulle jag vilja ha en ”riktig” ställbar säng. Där jag inte känner några rör eller någon motor. Där jag inte behöver ha en stor styrbox liggande framme på golvet. En säng där jag även kan höja benänden vid behov. Planen var att jag skulle köpa en sådan säng ju när jag flyttade, men då problemen med försäkringsbolagen fortfarande inte har löst sig är denna önskan fortfarande en ouppnåelig dröm…

Elektriskt sängryggstödOm 2 veckor har jag ett nytt möte med arbetsterapeuten på Hjälpmedelscentralen och då ska jag ta upp mina tankar om stödet. Jag har ju trots allt bara haft det i 36 timmar nu och det finns ju inget som säger att mina invändningar inte kan försvinna efter ett tags användande. Mötet ska dock inte handla om stödet, utan jag ska få möjligheten att prova ut ett tyngdtäcke. Det är något jag läste om och tittade på för över 2 år sedan, men sen mer eller mindre glömt bort. När jag tittade på det hade inte arbetsterapeuten förskrivningsrätt för detta hjälpmedel och därför blev det inget med det. Nu har de dock precis fått den rätten och det var egentligen en slump att arbetsterapeuten tänkte på detta täcke för mig. Hon hade nämligen själv inte en tanke på det när kommunens sjukgymnast, som också har varit och träffat mig, kom med förslaget. Det ska bli riktigt kul och testa och se om det kan hjälpa mig med min sömn.

Postat den 29 maj 2014 @ 01:15 ǀ Inredning, Katterna, Sjukdomarna, Smärta, Sömn, Teknik

Gud vad jag är trött!!! Min kropp har straffat mig hela natten för den lilla cykelturen jag tog igår. Tror att jag lyckats sova ca 1 timme totalt i natt och det räcker definitivt inte! Normalt i dessa lägen brukar jag ta sömnmedicin och i 90% av fallen brukar det hjälpa. Problemet idag är att arbetsterapeuten kommer på besök vid tio-tiden och om jag då tar sömnmedicin orkar jag inte med det besöket p.g.a. biverkningarna av medicinen. Det är frustrerande att behöva köpslå med sig själv hela tiden om man ska ta medicinen eller ej, men så är väl livet. Det är inte lätt…

Postat den 27 maj 2014 @ 05:33 ǀ Sjukdomarna, Sömn, Träning

Även idag har det varit fantastiskt väder. Tack vare mamma kom både jag och katterna ut för att njuta av det. Först var mamma och jag på spa:et, där jag både solade och badade utomhus för första gången detta år, och sen var vi ute och promenerade med katterna i koppel. Röda katten gick en halv meter från ytterdörren, la sig ner och vägrade sen att flytta på sig. Svarta katten promenerade däremot rakt ut i det vackra vädret.

Bad

I natt vaknade jag upp vid fyra-tiden och kunde inte somna om. Då kom svarta katten för att hålla mig sällskap. När han var på väg att somna la han sig i sin vanliga vampyr-position; på rygg, framtassarna i kors över magen, och huggtänderna utanför munnen. Jag kände mig tvungen att fota honom då han såg urgullig ut, men jag tänkte inte på vad blixten skulle göra med honom mitt i natten. Numera kallar jag honom för Monster-katten. 😀

Svarta katten

Postat den 23 maj 2014 @ 21:40 ǀ Familj, Katterna, Sömn, Spa

Min vanliga otur har slagit till igen. Jag pratade precis med arbetsterapeuten och varken hon, hjälpmedelscentralen eller någon annan vet vart mina hjälpmedel har tagit vägen. Tydligen har inte detta hänt förr, men om det ska hända någon så är det väl inte konstigt att det händer mig. 🙂 Vissa undrar kanske hur jag fortfarande kan verka så glad trots problematiken och det finns ett väldigt bra svar på det. Dels är jag van att allt klyddar, men framförallt så blir inget bättre av att jag blir ledsen. Jag kan tillfälligt bli frustrerad, vilket jag skrev i förra inlägget, men sen inser jag att det är bättre att skratta åt eländet än att gråta.

Nu kan jag och katterna i alla fall gå och lägga oss igen (svarta katten är redan på plats på sin favoritplats bredvid mig i sängen) och den ”tidiga” morgonen har inte bara varit av ondo. För att lyckas hålla mig vaken har jag städat undan lite grejor samt satt in och igång diskmaskinen, så nu är den färdig för utplockning när hemtjänsten kommer i eftermiddag.

Svarta katten

Postat den 21 maj 2014 @ 09:39 ǀ Allmänt, Hushållssysslor, Katterna, Sömn

Jag borde egentligen sova lugnt nu, men så är inte fallet. Nu på morgonen ska nämligen arbetsterapeuten komma från kommunen för att installera lite hjälpmedel i min lägenhet.Problemet är bara det att jag inte fått hjälpmedlena levererade igår enligt överenskommelse… Försökte ringa om detta sent igår eftermiddag, då det var då leveransen skulle komma, samt att jag ringt sen klockan 8:00 idag, men jag får inget svar. Det gör mig som sagt frustrerad, men också väldigt stressad då jag helst skulle sova, men istället försöker jaga folk hos kommunen för att veta vad jag ska göra… Hoppas verkligen på att jag kan får tag i dem snart så att jag kan få somna igen. Känner verkligen att jag behöver det.

Postat den 21 maj 2014 @ 08:36 ǀ Allmänt, Sjukdomarna, Smärta, Sömn

Jag har alltid upplevt det som att jag har en himla otur i det mesta. Många säger att det är självförvållat och att det har med hur man upplever saker och ting, men med tanke på hur min fredag såg ut, tror jag inte längre att någon kan ifrågasätta att jag faktiskt har en oerhörd otur i mycket!

På fredagsmorgonen hade jag planerat att ta bussen direkt till Skatteverkets kundcenter, men då mamma ville simma innan jobb, bestämde vi att ta en tur till spa:et först och sen skulle jag åka med henne till jobbet och ta bussen därifrån istället då det går mycket snabbare. Medan jag befinner mig i bubbelpoolen ringer de från hemtjänsten och undrar om de kan komma och städa hos mig just då. Jag blir helt ställd och säger nej. De frågar när jag kommer hem och jag svarar med att jag hoppas att jag är hemma tills klockan 15:00. Får till svar att det är försent och får ett ”motbud” på 14:30. Svara att jag ska försöka och lägger på luren. Jag verkligen älskar hemtjänsten och jag är så tacksam för hjälpen, men det måste ju gå att planera sådant här i förväg. Inte ska man väl behöva sitta hemma 24 timmar om dygnet för hemtjänsten kan ju komma och städa vilken minut som helst?!?!?! Hur som helst kom jag och mamma fram till lösningen att jag fick låna hennes bil istället för att ta bussen och därmed borde jag hinna hem i tid.

12:00 var jag efter att ha lämnat mamma på jobbet, på plats på kundcentret. Jag fick en nummerlapp och satt mig att vänta. Det var 40!!! nummer förre mig, men jag hoppades på att det skulle gå fort. Efter 30 minuters väntan hade kön rört sig framåt med 10 nummer… Just då kom jag på att den ”dagliga” hemtjänsten ibland kommer för tidigt och att jag som en säkerhetsåtgärd borde slå av larmet med hjälp av telefonen och sen ringa och stoppa hemtjänsten den dagen då jag inte borde vara hemma till då de brukar komma. Precis när jag ska trycka på knappen för avstängningen, ringer G4S och säger att mitt inbrottslarm larmat. Jag misstänker att det är hemtjänsten och ber de att dra tillbaka utryckningen så jag slipper en kostnad för ”utryckning vid falsklarm”. Dock finns oron kvar för att det är ett riktigt inbrott och därmed försöker jag få tag i hemtjänsten. Efter 10 obesvarade samtal både till direktnummer och kopplingar via kommunens växel, gav jag upp och ringde pappa och bad honom att åka och kontrollera lägenheten. Efteråt fortsatte jag att ringa hemtjänsten och där svarade till slut någon i luren och efter att den personen själv ringt 2 samtal fick jag bekräftat att det var de som utlöst larmet. De besökte med andra ord min lägenhet ca 2 timmar tidigare än de ska enligt schemat. Jag ringer pappa och stoppar hans utryckning, och börjar därefter att skriva ett sms till min syster. Då bara dör min telefon. Skärmen blir svart och jag tappar därmed kollen på klockan och allt annat i mitt liv! (Det är helt otroligt vad en telefon kan betyda för en…) När jag väntat i ca 1,5 timme kommer jag äntligen fram till en handläggare. Jag förklarar mitt ärende, men hon känner att hon inte riktigt kan hjälpa mig så hon ber om hjälp från ytterligare en person. De kollar mina papper. Går in på min deklaration digitalt. De håller med mig om att något verkligen verkar fel. Dock säger de att de inte kan lösa det utan att de måste ringa experterna på huvudkontoret. Så blir det och de drar ärendet för en handläggare där. De väntar på personens svar och efter 10 minuter kopplas samtalet bort från dem. Det innebär ett nytt samtal till huvudkontoret och en ny person att dra det hela för. Efter mycket om och men konstateras det att jag har rätt och att det måste vara något fel i uträkningarna i det elektroniska systemet. Därmed ber de mig att fylla i en ny ansökan för uppskov av deklarationen för att komma till botten med det hela. De lovar även att ringa mig så fort de blivit kloka på vad som hänt och hur de/vi ska rätta till det. Jag mer eller mindre sprang till bilen för att hinna hem. När jag satt mig bakom ratten var klockan 14:12 och så fort jag avslutat min parkering kunde jag skynda mig hem. Problemet där var dock att jag inte kunde avsluta parkeringen då man gör det med ett sms och min telefon fungerade inte!!! Jag höll då på att gå upp i limningarna då jag var så irriterad och förbannad på allt och alla! Det var dock bara att bita ihop och hoppas på att jag skulle hinna hem till städningen.

Jag parkerade bilen på parkeringen 14:30. *pip* Två minuter efter att jag kommit in i lägenheten ringde hemtjänsten på dörren. Jag släppte in dem, och satt mig direkt i sängen och började googla på information om min ”döda” telefon. Jag misstänkte att den enbart hade hängt sig och lyckades via nätet hitta ”död mans grepp” för att starta om den. Detta fungerade alldeles utmärkt och efter ett par minuter hade min telefon startats om. Det första som händer efter omstarten är att jag får ett sms om att Skatteverket försökt ringa mig, men inte kommit fram. Jag försöker ringa tillbaka, men får inte fram vem som ringt. Ilskan bara dunkar inom mig! Tack och lov ringer Skatteverket tillbaka bara några minuter senare. Informationen jag får från dem är att något är fel, de vet dock inte vad, men jag ska skicka in deklarationen med den felaktiga uträkningen och skriva en kommentar om att deklarationen är fel, men  att huvudkontoret håller på att fixa felet. Känns ju lagom kul att skicka in något som är felaktigt även om man skriver en kommentar om det… Skickade in den och la mig utmattad ner i sängen. Jag hann inte mer än att nudda kudden då jag kom på att jag glömt parkeringen. Skickade iväg det avslutande sms:et och försökte sen bara slappna av. 30 minuter senare var städningen i lägenheten färdig och därefter tog det inte många minuter innan jag sov. Sov nästan 17 timmar i sträck därefter. Vaknade bara för att gå på toa och för att ge katterna mat. På lördagskvällen var jag vaken en lite längre stund, och likadant på söndagskvällen. Utöver det har jag sovit nästan hela helgen av ren utmattning!

Postat den 20 maj 2014 @ 00:14 ǀ Ekonomi, Familj, Hushållssysslor, Känslor, Sömn, Spa

Den 5:e maj var det dags att lämna in deklarationen, men jag var inte färdig med min då eftersom jag helt enkelt inte fixat fram alla papper både för mig privat och för mitt och ex-mannens företag. Därför ansökte jag, och fick beviljat, ett uppskov tills idag. I torsdags var det dock dags för mig och lillasyster att ta oss igenom alla mina pappershögar, som blivit liggande sen flytten, för att försöka hitta allt kopplat till deklarationen. Vi gick igenom papperna under någon timme och hittade det mesta jag sökte efter. När det var gjort ville jag umgås med syrran, men hon tyckte att det var bäst att jag satt igång datorn och började med det hela. Det skulle visa sig att det var tur att hon tyckte så.

Datorn som behövde sättas igång var min gamla stationära PC, som enbart varit igång en gång sen jag flyttade in, då bokföringsprogrammet för företaget finns på den. För att göra detta var jag tvungen att koppla om en del sladdar under skrivbordet. När jag gör detta så säger något pang och strömmen går. Under skrivbordet finns ett tekniskt hemmabygge som jag tyvärr lyckades kortsluta när jag rörde runt bland sladdarna… Mycket klantigt och mycket självförvållat… Tack och lov var det lätt fixat genom att slå upp både automatsäkringen och jordfelsbrytaren. När allt var fixat var det dags att starta datorn, och då vägrar den… Jag får ett meddelande om att datorn stängts av fel och för att göra en återställning och starta om datorn måste jag trycka på Enter på tangentbordet. Problemet var bara det att det inte fungerade. Efter lite tankeverksamhet kom jag på att det berodde på att mitt tangentbord är trådlöst och det fungerar bara när Windows väl har startat. Eftersom jag inte kom så långt behövde jag därmed ett trådbundet tangentbord. I gamla huset hade vi flera sådana, men liksom med alla mina älskade sladdar, fick jag aldrig välja att behålla dem utan ex-mannen slängde de helt enkelt innan jag fick möjligheten att packa ner dem inför flytten. Därför gav jag mig ut på jakt efter ett tangentbord hos mina grannar. Det kändes oerhört pinsamt då jag inte känner de så bra, men det var bara att svälja och acceptera, och det gick bra. Att prata med grannarna alltså. Inte att hitta ett trådbundet tangentbord… Vi fick helt enkelt åka och köpa det billigaste trådbundna tangentbordet vi kunde hitta. Vi var dock rätt snabba. Vi körde in i parkeringshuset, tryckte ut vår biljett, parkerade, gick in i affären, hittade tangentbordet, betalade, och gick till parkeringsautomaten på ca 4 minuter. Det gick så snabbt att vi inte ens behövde betala för parkeringen. 🙂 Väl hemma kopplade jag snabbt in tangentbordet, tryckte på Enter, och så startades datorn upp och mitt vanliga tangentbord fungerade sen alldeles utmärkt. Det tog dock ytterligare 2 timmar innan jag kunde ta mig in i bokföringen då det var så många uppdateringar på datorn.

Själva bokföringen, genomgången av alla siffror, och att slutföra deklarationen gick sen snabbt. Mindre än en timme tog det. Innan jag tryckte på knappen ”Skicka in”, valde jag att kontrollera själva skatteuträkningen och fick en chock. Istället för att få tillbaka ca 15.000 kr skulle jag nu betala in ca 1.000 kr. Jag förstod verkligen ingenting!!! Jag började dubbel- och trippelkolla alla siffror och jag hittade verkligen inget fel! Efter mycket om och men insåg jag att man dragit egenavgifter (som arbetsgivaravgifter, men för egenföretagare) på sjukpenningen jag fått från Försäkringskassan. Detta innebar att skatten för mig nu låg på ca 50% istället för de normala 30% och det kändes helt fel! Jag försökte där mitt i natten googla på det hela och blev inte klokare. Däremot kom jag på att samma sak hänt för två år sedan. Även då räknade jag med att få ut ca 15.000 kr, men istället fick jag den gången betala in 5.000 kr. Jag försökte då också förstå vad som hänt, men jag var så pass dålig då att jag bara accepterade att betala. Nu vägrade jag dock att acceptera. Jag återgick till mina tidigare pappershögar och började leta fram de senaste årens deklarationer för att ta med dem på ett besök hos Skatteverket några timmar senare när de öppnat sitt kundcenter. Efter alldeles för många timmars aktivitet var jag fullständigt slutkörd, men att somna var nästan omöjligt då jag var i ”andra andningen”. När jag väl somnade var det oerhört välbehövt, framförallt med tanke på vad som hände dagen efter…

Postat den 19 maj 2014 @ 22:41 ǀ Ekonomi, Ex-mannen, Familj, Huset, Skilsmässan, Sömn, Teknik

När jag skrev inlägget igår trodde jag inte att tröttheten kunde bli värre, men så blev det. Röda katten fick en knäpp i huvudet och försökte gräva sig ut ur lägenheten genom ytterdörren och slet med sig gummilisten under försöken. Jag försökte göra allt jag kunde komma på för att distrahera honom samtidigt som mitt eget huvud höll på att gå i bitar. Till slut ringde jag syrran i ren desperation och hon tyckte att jag borde gå ut med röda katten i koppel för att visa att livet inte är roligare på andra sidan dörren. Tyckte att det lät som en bra idé så det var bara att få på sig kläderna igen (var egentligen färdig för att sova), få på kopplet på katten, och gå ut. Efter 20 minuter vistelse både i trapphuset och ute i gräset hade jag fått nog, men det hade inte katten. Dock tog jag beslutet att bära in honom igen. Grävandet lugnade ner sig något efter utevistelsen, men inte tillräckligt. Det som till slut blev lösningen var vanlig torkad kattmynta. Jag ”offrade” mina sängkläder och spred helt enkelt ut kattmynan över hela nedre delen av sängen och la sedan dit katten. Då började han fokusera på sig själv istället för dörren. Dock gick han i perioder tillbaka till dörrmattan, men jag hörde aldrig att han klöste på dörren igen. Visserligen kan det ha beror på att jag till slut stoppade in hörlurarna i öronen och började lyssna på en ljudbok, men det låter bättre att säga att han uppförde sig istället. 😀

Idag har han varit en fullfjädrad gentleman. Han har inte försökt ta sig hemifrån, utan istället ätit, druckit, legat på magen och gossat som han ska. Han har varit sig själv helt enkelt! Och det har varit oerhört skönt! 😉

Postat den 14 maj 2014 @ 11:51 ǀ Familj, Katterna, Sömn

Jag kan inte sova… Så fort jag stänger av datorn, Tv-n, eller telefonen så kommer tankarna på röda kattens operation farande. Jag önskar att han låg i min benända, men han har valt att ligga i en av kattransporterna. Det har under hela hans liv varit en av hans favoritplatser och så har det fortsatt här i lägenheten. Jag har varit och klappat lite på honom i buren och hoppas på att han ska komma hit snart så att jag kan ge honom all kärlek jag har.

Röda katten

Postat den 13 maj 2014 @ 03:47 ǀ Katterna, Sömn

Jag är riktigt förbannad på mig själv just nu… Jag borde verkligen sova och jag tog sömnmedicin för flera timmar sedan. Imorgon (idag) är det dags för finalen i Eurovision Song Contest och det kommer att bli en oerhört lång dag för mig så jag behöver verkligen min skönhetssömn. Nu har vi visserligen lyckats korta ner vår restid då vi har bestämt oss att ta bilen hela vägen, och dessutom har jag blivit beviljad handikapptransport ända fram till min sittplats, men jag behöver ändå få så mycket sömn som möjligt för att orka med det hela. Jag får väl hämta mig en stekpanna och försöka slå mig själv med den i huvudet och så får vi se om jag lyckas somna då…

Postat den 10 maj 2014 @ 01:05 ǀ Fritidsintressen, Sömn

Jag försöker komma till ro, och har försökt under ett par timmar, men något hindrar mig till detta ikväll. Jag vet inte vad det är som ligger bakom, men jag känner mig så otroligt sorgsen. Tårarna rinner och jag kan inte säga vad den utlösande faktorn är och det känns otroligt jobbigt… Och inte blir det bättre av att jag åkt på en ny halsinfektion. Jag har tryckt i mig både glass och te, men inget verkar hjälpa just nu, varken mot halsontet eller sorgsenheten. Jag önskar att jag kunde ta två sömntabletter nu för att somna ifrån allt, men då hemtjänsten kommer klockan 9:00 är det ingen vettig lösning. Jag får väl fortsätta att sitta vid datorn och hoppas på att jag hittar något på den som kan trötta ut min sorgsna hjärna och få den att somna snarast.

Postat den 9 maj 2014 @ 03:58 ǀ Känslor, Sjukdomarna, Smärta, Sömn

Just nu skakar hela min kropp och bara att lyfta handen och skriva är ett problem. Mina vänstra fingrar kan jag inte ens använda just nu då musklerna är så trötta att fingrarna är på väg ur led på fel håll varje gång jag nuddar något med dem. Svetten rinner dessutom av mig just nu då jag har ansträngt mig så pass mycket att jag stekt två pannkakor samt gett katterna lite mat… Tänkte att jag skulle beskriva hur min dag har sett ut idag för att det ska gå att få en uppfattning om hur mitt liv fungerar tillsammans med mina sjukdomar. Jag tror egentligen inte att jag rakt ut sagt vad jag lider av så det är väl dags att börja med det. Jag har ME, Fibromyalgi, Hypothyreos, kronisk folatbrist (B6), kronisk D-vitaminbrist, diverse allergier, ingen tårvätska samt ingen saliv. Enligt min reumatologen kommer jag även så småningom få diagnosen Sjögrens syndrom, men mina ögon är inte ”tillräckligt” dåliga för diagnosen än. Just nu har jag även någon typ av infektion i kroppen som drabbade mig av ansträngningen på Valborg. Ansträngningen då bestod av att göra mig i ordning inför festen (låg i sängen ända tills detta), sjunga ett solo, äta mat, prata med andra människor sittande, dansande i 2 minuter sammanlagt, och allt detta skedde under en tidsrymd på ca 5 timmar.

Idag (eller rättare sagt igår) sov jag fram till klockan 13:30. Då hoppade en katt upp och la sig på min mage och tyckte att det var dags för mat. Efter ca 10 minuter tog jag mig upp, gav katterna mat, gick på toaletten, och gick sen och la mig igen. Tillbaks i sängen fick jag sätta på mig mitt vänstra handledsskydd då jag hade så ont i handleden. Jag tog upp min telefon i sängen och kollade mina mail. Ett nytt nummer av RME-bladet låg i inkorgen och jag bestämde mig för att läsa det. Det tog mig ca. 30 minuter att läsa ca 10 sidor och de sista 3 sidorna orkade jag inte ens läsa ordentligt. Under läsningen kom hemtjänsten hit och från sängen dirigerade jag hur tjejen skulle sätta igång diskmaskinen samt ta med sig soporna. Jag läste lite på Aftonbladet via telefonen och därefter somnade jag om igen. Jag vaknade runt halv fyra tiden och bestämde mig för att ringa min mamma. Jag pratade någon minut med henne. Därefter insåg jag att jag behövde äta. Jag var sugen på pannkakor och så blev det. jag tog fram mina ingredienser, redskap, och min ståstol och satte igång. Jag hade svårt att vispa, men till slut gick det. Jag stöttade mig hela tiden på min ståstol och därmed klarade jag att stå framför spisen. Jag åt mina pannkakor framför TV-n i soffan och därefter gick jag tillbaka till sängen och satt igång TV-n där. Efter 10 minuter insåg jag att det inte var någon idé att ha igång TV-n och snart sov jag igen. Denna gången vaknade jag vid ca 20:30. Jag satt igång TV-n. Jag kollade mailen i telefonen och såg att vi fått ordningen på sångerna kören ska sjunga vid sin nästa konsert. Eftersom jag just nu har ALLA mina noter och körpärmar vid min säng bestämde jag mig för att sortera och sätta in sångerna enligt ordningen i min uppsjungningspärm. Jag tittade lite på TV-n och begav mig sen till toaletten och det var då jag fick inspirationen till mitt inlägg om kaoset. Jag pratade även lite i telefon med mamma just nu och även med syrran via sms. Jag bestämde mig även nu för att ta mig ner till postfacket och hämta posten då jag inte varit utanför dörren sedan Valborg.  Det tog en del energi och därför sov jag lite av och till fram tills vid tolvtiden. Då tog jag återigen upp datorn och tävlade i några tävlingar , samt skrev några mail. Jag insåg även då att jag var hungrig igen och jag stekte på den sista pannkakssmeten sittandes på min ståstol. Jag käkade mina två pannkakor och gick på toaletten. Medan jag satt där passade jag på att rensa kattlådan. Den är placerad på ett sådant sätt jag kan rensa den just från toaletten. Därefter tog jag upp lite kattmat till katterna och sen placerade jag mig som sagt fullständigt utmattad och svettig i min säng. Därefter har jag skrivit detta inlägg. Nu hoppas jag på att snart få somna igen samt att jag ska slippa att behöva använda mina handledsskydd under natten då det är så fruktansvärt obekvämt. Jag skulle väldigt gärna vilja lägga mig på min spikmatta för avslappning och smärtlindring, men då min bäddmadrass inte ligger där den ska då jag inte har orkat att dra den rätt på ett par dagar, är det inte troligt att spikmattan kommer att hamna under mig.

Min högra arm är nu på väg att börja strejka då den har fått ta hand om hela detta inlägg själv och därmed är det dags att sluta skriva!

Som vanligt borde jag sova vid den här tiden, men det snurrar för mycket tankar i huvudet + att infektionen sitter kvar i min kropp. Förkylningen kan jag inte göra så mycket åt, men tankarna borde jag kunna mota bort. Det är Försäkringskasse-damen som fortfarande spökar för mig. Jag mår inte längre dåligt över vad hon sa, jag vet att hon inte vet något om mig och jag har bestämt mig för att inte ta åt mig av hennes ord hur sårande och nedvärderande de än var, men hela hon skrämde mig och det sitter i. Jag har ingen lust att visa mig utanför lägenheten. Jag har inte ens tagit mig ner till postfacket idag. Det känns lite som att sitta fast i ett fängelse faktiskt. Visserligen har jag känt så förr då jag mer eller mindre har varit kedjad vid sängen, men då har jag ändå vetat att när en bra dag kommer kan jag gå ifrån lägenheten. Jag har till och med kunnat lämna lägenheten en dålig dag och åkt bil med mamma de 300 metrarna till spa:et och därefter bara suttit i bubbelpoolen eller i bastun. Nu vill jag inte det ens. Jag är livrädd för att träffa på damen ifråga igen eller att träffa på en människa med samma åsikter. Jag vet att det är vansinnigt att känna så, och jag vet mycket väl vad psykologen kommer säga till mig om det hela nästa vecka, men  rädslan sitter i och den består av så många om. Vad gör jag OM hon anmäler? Vad gör jag OM Försäkringskassan lyssnar mer på henne än mig och läkarna? Vad gör jag OM Försäkringskassan drar in min ersättning? Hur kommer mitt liv se ut OM allt detta händer? Är livet överhuvudtaget värt att leva OM allt detta händer? Jag vet att dessa frågor och tankar egentligen innebär att jag tar ut förlusten i förskott, men jag vill vara förberedd. Jag behöver en plan när saker och ting händer som jag inte själv kan styra, men frågan är om jag någonsin kan skapa en plan som kan lösa all denna möjliga problematik. Just nu känns det omöjligt…

Postat den 3 maj 2014 @ 03:11 ǀ Ekonomi, Familj, Försäkringskassan, Känslor, Sjukdomarna, Sömn, Spa

Idag, eller rättare sagt igår, har jag verkligen fått ta konsekvenserna får gårdagens festligheter. Jag har haft feber, ont i halsen, ont i öronen, täppt näsa, extremt ont och stel i höfterna, och ont i handleder och fingerlederna. Jag har sovit ca 18 timmar i streck med bara några vakna stunder i form av toalettbesök, besök av hemtjänsten, och utfodring av katterna. Dock var ändå festligheterna värda alla dessa fysiska besvär. Det de inte var värda är det psykiska men jag fick på festen i form av damen som tydligen jobbar på Försäkringskassan. Jag känner mig livrädd för att hon ska anmäla mig för bedrägeri eller vad de nu anmäler en för. Visserligen vet jag att jag inte har gjort något fel, jag har ju läkare, familj, och vänner bakom mig som alla kan vittna om mina besvär och vad de innebär, men jag är livrädd för vad en utredning kan göra för min ork och mitt psykiska mående. Jag känner ju äntligen att jag börjar ta mig tillbaka på banan och så riskerar jag nu att hamna långt utanför stadion. Mina tankar går också i banorna i om jag ska förekomma en anmälan från henne genom att anmäla henne först. Min mamma sa direkt att damen i fråga borde anmälas för myndighetsmissbruk då hon utgett sig som tjänsteman från Försäkringskassan. Min syster tyckte att jag egentligen borde dra historian till tidningarna, men jag känner mig tillräckligt utsatt redan att jag inte tror att det är rätt väg att gå. Jag har under kvällen försökt få fram information på nätet, men det finns inte så mycket information att få om sådana här händelser. Det jag dock har fått fram är att det skulle kunna handla om tjänstefel, ärekränkning eller grov ärekränkning. Trots denna info vet jag ändå inte om det är värt en anmälan. Idag kommer familjen hem och jag får väl diskutera situationen med dem och komma till en slutsats.

Vad jag än väljer att göra har denna händelse påverkat mig djupt. Jag kommer nog inte vara lika öppen om mitt liv vid frågor, om jag överhuvudtaget väljer att prata med främmande människor på detta sätt igen. Jag har tidigare varit så öppen med min problematik för att ”utbilda” människor dels om att man kan vara ung och sjuk, och dels om sjukdomarna i sig. Jag har känt mig lite som en ”talesman” eftersom jag fått den psykiska orken till det från min fantastiska familj. Det finns nämligen så otroligt många människor som mår så otroligt psykiskt dåligt av samma problematik som jag och som därmed aldrig hörs ute i samhället. De har varit tystade av den psykiska smärtan, och nu är jag tystad av rädsla…

Postat den 2 maj 2014 @ 01:32 ǀ Familj, Försäkringskassan, Känslor, Sjukdomarna, Smärta, Sömn

Man skulle kunna tro att jag pratade om min före detta svärmor, men denna gången är hon oskyldig. Istället pratar jag om en dam jag möte i samlingslokalen på vårt Valborgsfirande. Detta hände:

Hela Valborg var fram till klockan 22:30 en underbar upplevelse. Vi åt, pratade, och hade allmänt trevligt. Då kom en för mig okänd dam fram och frågade mig vad jag jobbade med då hon tyckte att hon kände igen mig. Jag svarade ärligt att jag var sjukpensionär och hon ifrågasatte hur jag som var så ung kunde vara det. Jag tänkte inte så mycket på frågan då den är ganska vanlig och jag svarade som jag brukar med vilka sjukdomar jag har och hur de påverkar mig. Då frågade hon hur jag hade råd att bo på detta område och då började jag dra öronen till mig lite, men svarade ändå ärligt. Hon ifrågasatte än en gång hur jag kunde vara sjukpensionär, kommer inte ihåg den exakta ordalydelsen, och jag försökte än en gång svara innan jag bestämde mig för att gå ifrån henne och sätta mig vid mitt bord då vi helt enkelt inte kom längre. Jag berättade för vännerna runt bordet hur irriterad och stött jag blev av hennes ifrågasättande. Hon hade aldrig träffat mig förr och visste ingenting om min situation, ändå tyckte hon sig ha rätten att klanka ner på mig. Jag var rädd för att hon tänkte anmäla mig till Försäkringskassan (hon verkade verkligen vara den typen som skulle kunna göra en sådan sak) för att hon sett mig dansa i 2 minuter med ett tant (som för övrigt har kraftig reumatism och ett konstgjort knä, men som älskar att dansa och tycker att dansen är värd de senare konsekvenserna) och detta sa jag till bordsgrannarna. De sa till mig att skita fullständigt i henne och inte ta åt mig, men det var lättare sagt än gjort. Dessutom kände jag nog redan då att det fanns något mer i historien med damen. Jag fortsatte dock kvällen och tog mig modet att ta en bugg med en av bordsdamerna. Jag klarade väl av det i ca 1 minut och sen var jag så trött och fullständigt andfådd att det inte gick mer. När jag satt mig ner sa bordsgrannarna att de nu förstod vad jag menade med min trötthet. Det var så fullständigt tydligt för dem då jag förutom anfådheten tappade all färg i huvudet samt att de såg det på mina ögon. Skämtsamt visade jag då min handväska och de blev halvt förskräckta över alla hjälpmedel och mediciner jag bar med mig. Strax efter detta kommer damen från tidigare och sätter sig bredvid mig. Hon talar om att hon tycker att det är för jävligt att jag är sjukpensionär som är så ung, som kan dansa och supa, och som är så glad och pigg. Jag försöker än en gång förklara att jag för sota för aktiviteten senare, men hon ger sig inte. Jag planerade därför att flytta mig till den andra sidan av bordet då hon säger att hon själv jobbar på Försäkringskassan. Då kände jag det som ännu viktigare att förklara hur det låg till, men hon vägrade att ge sig. Hon fortsatte att gå på om hur jävligt det var att skattebetalarna skulle försörja mig som har full rörlighet i kroppen m.m. Till slut började jag gråta och gick ifrån bordet. Jag satt mig hos två andra tanter där jag känner den ena från kören sedan tidigare, samt att vi bor i samma hus. Det jag inte tänkte på när jag satt mig där var att hon tidigare jobbat på FK. Hon blev genast upprörd över vad den andra damen sagt. Det blev även hennes väninna, som även hon jobbat på FK visade det sig. De blev så arga att de ville anmäla damen, som vi dock ej visste namnet på. Då bestämde min körkompis sig sonika för att gå och fråga henne om namnet. Hon presenterade sig och sa att hon förstod att de var tidigare kollegor. Hon fick damen att säga på vilket kontor hon jobbade på, men hon vägrade att säga sitt namn då hon såg att vi hade pratat. Mina fantastiska bordsgrannar vägrade dock ej att ge upp. De tyckte fortfarande att jag skulle göra en anmälan och de skulle stå bakom mig. De bad några av de andra gästerna att försöka ta reda på namnet på damen och vi får väl se om det lyckas. Jag fattar inte hur man kan gå på en helt okänd människa på det viset som hon gjorde med mig. Hon vet inget om mig. Hon har ingen aning om att jag nu sen jag kommit hem har tagit starka värktabletter och sömnmedicin. Att jag inte kunde böja mig ner till golvet och ge katterna mat när jag kom hem. Att jag ligger på en spikmatta i sängen eftersom jag har så ont. Att jag troligtvis inte kommer kunna röra mig imorgon. Det blev verkligen en fullständigt värdelöst slut på kvällen, men när jag gick ifrån festen (kärringen var på toa då) sa även de anda vid bordet att de stod på min sida. Känns oerhört skönt, men obegripligt att det ska behöva vara så… Jag HATAR kärringar!!!

Sömnen infann sig till sist och det var oerhört skönt! Jag känner dock fortfarande att mattheten är kvar och jag utesluter inte att jag kommer somna igen inom kort.

Idag är det min och ex-mannens bröllopsdag. Min syster var oerhört tveksam över att vara bortrest över denna dag då hon var rädd för att jag skulle må dåligt, men faktum är att jag inte känner något. Jag är faktiskt oerhört likgiltig till vad det är för dag idag och vad som hänt denna dag tidigare år. Det är både en glädje och en sorg att känna på detta vis. Glädjen kommer av att jag uppenbart har kommit vidare i mitt liv och att jag inte upprörs av tankarna på mitt gamla liv längre. Sorgen kommer av att jag numera är likgiltig inför en dag som tidigare var den lyckligaste dagen i mitt liv. Känslorna är verkligen tveeggade, men det är väl kanske så det blir när man hamnar i den situationen jag hamnat i.

Postat den 29 april 2014 @ 14:46 ǀ Ex-mannen, Familj, Känslor, Sömn