Idag (igår) ”firade” jag, och många andra, internationella ME-dagen genom att bära blått. ME är en av de sjukdomar jag tyvärr har och jag har troligtvis haft den sen tidiga tonår. Man tror att jag fått den via en virusinfektion, men då det forskats otroligt lite på denna diagnos, kan man med säkerhet säga att det gått till så. ME begränsar mig otroligt mycket i min vardag. 

Först och främst gör den mig enormt trött! Så trött att mina muskler ibland stänger av helt och jag kan då typ känna hur en arm hänger och slänger i senor och muskler utan möjlighet att röra den. 

För det andra är jag enormt infektionskänslig. I perioder kan jag inte sticka ut näsan genom dörren utan att bli sjuk. Detta blir värre när min kropp överlag är sämre och tröttare. Om jag dock håller mig ”vilande” så brukar jag kunna undvika en del infektioner. 

Den tredje största problematiken är en ”allmän” sjukdomskänsla som jag inte kan ta mig ifrån. Den lättar också något vid vila. Om jag har varit igång så ökar den och då får jag alltid ont i halsen. Under hela höstadiet och gymnasiet gick jag inte till säng en enda kväll utan halsont och känslan av att ha influensan. 

Utöver dessa så finns det otaliga fler symptom i olika allvarlighetsgrad. Vad som är jobbigast varjerar också dag för dag. 

Om någon vill läsa mer om diagnosen så finns mer information på patientföreningens hemsida: www.rme.nu.

Postat den 13 maj 2016 @ 01:08 ǀ Sjukdomarna, Smärta, Sömn

Idag är det min födelsedag! Jag har äran att fylla hela 31 år idag, men jag känner mig inte mycket äldre än jag var igår. 😉 Det blir inget vidare födelsedagsfirande idag (det väntar jag med till helgen). Istället ska jag bada och sola lite vid poolen, fortsätta med mitt galna kakbak, och förhoppningsvis sätta upp mitt balkongnät för att katterna också ska kunna njuta av balkongen i värmen. Om kraft och ork finns kanske jag tar med mig pappa till IKEA (behöver ändå pappas hjälp med balkongnätet) och köper lite tyg till mina gardiner samt lite fika.

Jag har än en gång varit oerhört dålig på att skriva här i bloggen. Anledningen till det står att finna i två saker. Den första är väldigt tillfredsställande för mig, och det beror på att jag allt mer sällan tänker på eller mår dåligt över min skilsmässa. Återkommer tankarna så övergår de ofta och snabbt i ilska, och den känslan hanterar jag numera med bravur. Den andra anledningen ligger i fortsatt fysisk överbelastning samt i den obligatoriska återhämtningen efteråt. Jag vet att det är fullständigt vansinnigt att jag tar ut mig just nu, men jag mår så bra i själen av det att jag skiter fullständigt i de efterföljande konsekvenserna. Förra veckan var jag på tivoli tillsammans med min kusin och hennes två söner, samt en tur på teater med familjen och några vänner. Denna vecka håller jag på att baka inför mitt och kusinens gemensamma 75 års kalas i helgen. Dessa grejor får mig att le konstant och så länge jag faktiskt kan vila när jag vill samt få hjälp att ”leva”, tänker jag fortsätta att må bra i själen. 🙂

Igår bestod baket av skapandet av Cakepops tillsammans med min lillasyster, och jag är riktigt stolt över vårt slutresultat med tanke på att vi aldrig gjort något liknande tidigare. Till dessa kakor använde jag mig av ett recept från Mia Öhrn som finns här. Det galnaste med hela processen blev dock inte själva bakningen utan hur jag skulle ställa kakorna upp. Syrran tyckte att det bästa alternativet var att åka till affären och köpa ris och hälla upp i någon skål. Själv hade jag en annan idé. Jag tyckte att det mest praktiska vore att använda några plankor från ribbottnen som tidigare fanns i min säng och göra ett ställ av dem. Jag hade en färdig idé när syrran utmanade mig och började ta tiden på byggandet av stället. Då kickade min tävlingsinstinkt in och jag skett i att mäta något utan byggde bara efter huvudet. Det tog mig 23 minuter att plocka fram verktyg och sen bygga mitt ställ. Jag tyckte helt klart att det var det snabbaste sättet om man jämförde mot att köra till affären. Syrran tyckte i sin tur att affärsbesöket ändå skulle gå snabbare då man ändå behöver handla. Vi fick bestämma oss för att inte vara överens. 🙂 Så här blev slutresultatet av baket:

Cakepops

Postat den 9 juli 2014 @ 01:24 ǀ Familj, Fritidsintressen, Känslor, Recept, Sjukdomarna, Skilsmässan, Smärta, Sömn

Detta inlägg började jag skriva för 10 timmar sedan…

Efter att arbetsterapeuten varit på besök igår däckade jag fullständigt. Det blev väl ca 20 timmars sömn med några andningsrum på vägen. Det är helt sjukt hur trött jag egentligen kan bli och hur länge jag sen kan sova bara jag får lite sömnmedicin i mig. Jag mår givetvis mycket piggare efter ett dygns sömn, men det hade varit mycket bättre om jag kunde dela sömnen på de olika dygnen precis som vanliga människor…

Nog om det nu! Det var meningen att detta inlägg skulle handla om mina nya hjälpmedel från arbetsterapeuten och därför återgår vi nu till det ämnet. Tillsammans med arbetsterapeuten kom igår tre lådor med grejor. Det lät en del när vi tog in dem och det uppskattade som vanligt inte katterna och därför gömde de sig i sovrummet. Problemet var dock att två och lådorna skulle in i sovrummet och därmed mer eller mindre hoppade de över oss och paketen och sprang in och gömde sig i vardagsrummet där båda katterna valde att gömma sig på Svarta kattens gömställe under soffbordet.

Gömställe för Svarta katten och Röda katten

Hjälpmedlena som jag fick denna gången var en duschpall och ett elektriskt ryggstöd till sängen. Båda sakerna är saker jag verkligen behöver och därför är jag överlycklig för hjälpen. Så fort jag provade ryggstödet kände jag glädjekänslor i hela kroppen. Smärtorna i ryggen lättade när jag med hjälp av ryggstödet kunde resa mig lättare samt sitta i sängen lättare. Då ryggstödet är steglöst kan jag efterhand som smärtorna kommer ändra läget på stödet riktigt enkelt och därmed ändra belastningen på kroppen och således minska belastningssmärtorna och även förbättra blodcirkulationen i kroppen. Som sagt är jag överlycklig, men tyvärr är inte allt guld och gröna skogar med ryggstödet. Först och främst är det väldigt fult… Det hade jag väl egentligen kunnat leva med, men då det även finns andra problem med det kommer även detta upp som ett problem. Det stora problemet är att ryggstödet är till för en 90 cm-säng och jag har en 120 cm-säng. Stödet hålls ihop av stora stålrör och de hamnar tack vare att jag har en större madrass inne på min sovyta. När jag ligger ner hamnar jag därför med jämna mellanrum på stålramen. När jag ska ta något från min sänggavel/mitt sängbord kommer jag också åt stålramen och jag har redan fått blåmärke efter den. Arbetsterapeuten har berättat att det finns ett stöd som är optimerat för en 120 cm-madrass, men det finns inte i deras standardsortiment. Därför skulle vi testa detta stöd nu och om jag upplever problem, vilket jag gör, ska hon gå högre upp i hierarkin för att se om de kan få tillåtelse att föreskriva det andra stödet. Helst av allt skulle jag vilja ha en ”riktig” ställbar säng. Där jag inte känner några rör eller någon motor. Där jag inte behöver ha en stor styrbox liggande framme på golvet. En säng där jag även kan höja benänden vid behov. Planen var att jag skulle köpa en sådan säng ju när jag flyttade, men då problemen med försäkringsbolagen fortfarande inte har löst sig är denna önskan fortfarande en ouppnåelig dröm…

Elektriskt sängryggstödOm 2 veckor har jag ett nytt möte med arbetsterapeuten på Hjälpmedelscentralen och då ska jag ta upp mina tankar om stödet. Jag har ju trots allt bara haft det i 36 timmar nu och det finns ju inget som säger att mina invändningar inte kan försvinna efter ett tags användande. Mötet ska dock inte handla om stödet, utan jag ska få möjligheten att prova ut ett tyngdtäcke. Det är något jag läste om och tittade på för över 2 år sedan, men sen mer eller mindre glömt bort. När jag tittade på det hade inte arbetsterapeuten förskrivningsrätt för detta hjälpmedel och därför blev det inget med det. Nu har de dock precis fått den rätten och det var egentligen en slump att arbetsterapeuten tänkte på detta täcke för mig. Hon hade nämligen själv inte en tanke på det när kommunens sjukgymnast, som också har varit och träffat mig, kom med förslaget. Det ska bli riktigt kul och testa och se om det kan hjälpa mig med min sömn.

Postat den 29 maj 2014 @ 01:15 ǀ Inredning, Katterna, Sjukdomarna, Smärta, Sömn, Teknik

Jag borde egentligen sova lugnt nu, men så är inte fallet. Nu på morgonen ska nämligen arbetsterapeuten komma från kommunen för att installera lite hjälpmedel i min lägenhet.Problemet är bara det att jag inte fått hjälpmedlena levererade igår enligt överenskommelse… Försökte ringa om detta sent igår eftermiddag, då det var då leveransen skulle komma, samt att jag ringt sen klockan 8:00 idag, men jag får inget svar. Det gör mig som sagt frustrerad, men också väldigt stressad då jag helst skulle sova, men istället försöker jaga folk hos kommunen för att veta vad jag ska göra… Hoppas verkligen på att jag kan får tag i dem snart så att jag kan få somna igen. Känner verkligen att jag behöver det.

Postat den 21 maj 2014 @ 08:36 ǀ Allmänt, Sjukdomarna, Smärta, Sömn

Jag försöker komma till ro, och har försökt under ett par timmar, men något hindrar mig till detta ikväll. Jag vet inte vad det är som ligger bakom, men jag känner mig så otroligt sorgsen. Tårarna rinner och jag kan inte säga vad den utlösande faktorn är och det känns otroligt jobbigt… Och inte blir det bättre av att jag åkt på en ny halsinfektion. Jag har tryckt i mig både glass och te, men inget verkar hjälpa just nu, varken mot halsontet eller sorgsenheten. Jag önskar att jag kunde ta två sömntabletter nu för att somna ifrån allt, men då hemtjänsten kommer klockan 9:00 är det ingen vettig lösning. Jag får väl fortsätta att sitta vid datorn och hoppas på att jag hittar något på den som kan trötta ut min sorgsna hjärna och få den att somna snarast.

Postat den 9 maj 2014 @ 03:58 ǀ Känslor, Sjukdomarna, Smärta, Sömn

Nu har jag lyckats fixa det sista av kaoset i lägenheten (förutom dammsugningen och golvkaoset då jag helt enkelt inte själv klarar av att göra det). De nytvättade kläderna är inlagda i skåpen. Alla kattfiltar är inlagda i tvättmaskinen. Den sista flyttlådan som jag fick av ex-mannen är uppackad. Det sista ”skräpet” som har befunnit sig på min balkong är ivägkört till tippen. Det känns oerhört skönt när jag verkligen kan se att jag lyckats göra något, även om det just nu gör oerhört ont i min kropp. Dock vet jag ju hur jag ska hantera smärtan och under årens lopp har jag lärt mig att känna igen olika typer av smärta. Den smärtan jag har just nu kommer att leda till en oerhörd stelhet imorgon. Då kommer jag inte ens kunna böja mig ner någon centimeter och att sätta katterna matskålar på golvet är en ren omöjlighet. Tack och lov har jag hittat en lösning på detta problem. Till kvällen brukar jag ta Voltaren som hjälper till med inflammationen och smärtan i ryggen, och sen ligger jag på spikmattan hela natten.  Då återkommer min rörlighet och det är ganska fantastiskt.

I flyttlådan jag packade upp fanns lite allt möjligt som jag efterfrågat. Framförallt fanns där en sladd till Xboxen. När jag ändå höll på och röja bestämde jag mig för att koppla in den sladden samt en massa andra sladdar till tekniken vid TV-n. Dessa sladdar har jag fått av mina föräldrar då min ex-man helt enkelt valt att slänga mitt sladdförråd utan att fråga mig. Detta har gjort mig förbannad, men jag orkar inte bråka över sladdar. Det går enkelt att köpa nya, men det är ändå irriterande. En del sladdar har inte funnits att få tag i hos mina föräldrar så de får jag köpa in så fort jag får pengar. Behöver 3 nätverkssladdar, 1 AUX-sladd, och minst 1 förgreningsdosa. Tänkte att jag skriver det här så har jag min lilla inköpslista klar när jag väl har möjligheten att fixa dem. 😀

Spikmatta och röda kattenSkulle bara ta en bild av spikmattan, men röda katten ville också vara med den lilla linslusen. 🙂

Postat den 6 maj 2014 @ 17:32 ǀ Ekonomi, Ex-mannen, Familj, Hushållssysslor, Inredning, Katterna, Smärta, Teknik

Nu sitter jag i bubbelpoolen och bloggar. Infektionen är på väg bort, men tröttheten och smärtorna är kvar som vanligt. Hade det inte varit för att mamma ville simma idag och därmed kunde köra mig de 300 metrarna till spa:et, hade jag varit kvar i min säng fortfarande. Nu har jag dock fått lite social kontakt samt lite värme för kroppen.

Postat den 4 maj 2014 @ 15:44 ǀ Familj, Sjukdomarna, Smärta, Spa

Just nu skakar hela min kropp och bara att lyfta handen och skriva är ett problem. Mina vänstra fingrar kan jag inte ens använda just nu då musklerna är så trötta att fingrarna är på väg ur led på fel håll varje gång jag nuddar något med dem. Svetten rinner dessutom av mig just nu då jag har ansträngt mig så pass mycket att jag stekt två pannkakor samt gett katterna lite mat… Tänkte att jag skulle beskriva hur min dag har sett ut idag för att det ska gå att få en uppfattning om hur mitt liv fungerar tillsammans med mina sjukdomar. Jag tror egentligen inte att jag rakt ut sagt vad jag lider av så det är väl dags att börja med det. Jag har ME, Fibromyalgi, Hypothyreos, kronisk folatbrist (B6), kronisk D-vitaminbrist, diverse allergier, ingen tårvätska samt ingen saliv. Enligt min reumatologen kommer jag även så småningom få diagnosen Sjögrens syndrom, men mina ögon är inte ”tillräckligt” dåliga för diagnosen än. Just nu har jag även någon typ av infektion i kroppen som drabbade mig av ansträngningen på Valborg. Ansträngningen då bestod av att göra mig i ordning inför festen (låg i sängen ända tills detta), sjunga ett solo, äta mat, prata med andra människor sittande, dansande i 2 minuter sammanlagt, och allt detta skedde under en tidsrymd på ca 5 timmar.

Idag (eller rättare sagt igår) sov jag fram till klockan 13:30. Då hoppade en katt upp och la sig på min mage och tyckte att det var dags för mat. Efter ca 10 minuter tog jag mig upp, gav katterna mat, gick på toaletten, och gick sen och la mig igen. Tillbaks i sängen fick jag sätta på mig mitt vänstra handledsskydd då jag hade så ont i handleden. Jag tog upp min telefon i sängen och kollade mina mail. Ett nytt nummer av RME-bladet låg i inkorgen och jag bestämde mig för att läsa det. Det tog mig ca. 30 minuter att läsa ca 10 sidor och de sista 3 sidorna orkade jag inte ens läsa ordentligt. Under läsningen kom hemtjänsten hit och från sängen dirigerade jag hur tjejen skulle sätta igång diskmaskinen samt ta med sig soporna. Jag läste lite på Aftonbladet via telefonen och därefter somnade jag om igen. Jag vaknade runt halv fyra tiden och bestämde mig för att ringa min mamma. Jag pratade någon minut med henne. Därefter insåg jag att jag behövde äta. Jag var sugen på pannkakor och så blev det. jag tog fram mina ingredienser, redskap, och min ståstol och satte igång. Jag hade svårt att vispa, men till slut gick det. Jag stöttade mig hela tiden på min ståstol och därmed klarade jag att stå framför spisen. Jag åt mina pannkakor framför TV-n i soffan och därefter gick jag tillbaka till sängen och satt igång TV-n där. Efter 10 minuter insåg jag att det inte var någon idé att ha igång TV-n och snart sov jag igen. Denna gången vaknade jag vid ca 20:30. Jag satt igång TV-n. Jag kollade mailen i telefonen och såg att vi fått ordningen på sångerna kören ska sjunga vid sin nästa konsert. Eftersom jag just nu har ALLA mina noter och körpärmar vid min säng bestämde jag mig för att sortera och sätta in sångerna enligt ordningen i min uppsjungningspärm. Jag tittade lite på TV-n och begav mig sen till toaletten och det var då jag fick inspirationen till mitt inlägg om kaoset. Jag pratade även lite i telefon med mamma just nu och även med syrran via sms. Jag bestämde mig även nu för att ta mig ner till postfacket och hämta posten då jag inte varit utanför dörren sedan Valborg.  Det tog en del energi och därför sov jag lite av och till fram tills vid tolvtiden. Då tog jag återigen upp datorn och tävlade i några tävlingar , samt skrev några mail. Jag insåg även då att jag var hungrig igen och jag stekte på den sista pannkakssmeten sittandes på min ståstol. Jag käkade mina två pannkakor och gick på toaletten. Medan jag satt där passade jag på att rensa kattlådan. Den är placerad på ett sådant sätt jag kan rensa den just från toaletten. Därefter tog jag upp lite kattmat till katterna och sen placerade jag mig som sagt fullständigt utmattad och svettig i min säng. Därefter har jag skrivit detta inlägg. Nu hoppas jag på att snart få somna igen samt att jag ska slippa att behöva använda mina handledsskydd under natten då det är så fruktansvärt obekvämt. Jag skulle väldigt gärna vilja lägga mig på min spikmatta för avslappning och smärtlindring, men då min bäddmadrass inte ligger där den ska då jag inte har orkat att dra den rätt på ett par dagar, är det inte troligt att spikmattan kommer att hamna under mig.

Min högra arm är nu på väg att börja strejka då den har fått ta hand om hela detta inlägg själv och därmed är det dags att sluta skriva!

Idag, eller rättare sagt igår, har jag verkligen fått ta konsekvenserna får gårdagens festligheter. Jag har haft feber, ont i halsen, ont i öronen, täppt näsa, extremt ont och stel i höfterna, och ont i handleder och fingerlederna. Jag har sovit ca 18 timmar i streck med bara några vakna stunder i form av toalettbesök, besök av hemtjänsten, och utfodring av katterna. Dock var ändå festligheterna värda alla dessa fysiska besvär. Det de inte var värda är det psykiska men jag fick på festen i form av damen som tydligen jobbar på Försäkringskassan. Jag känner mig livrädd för att hon ska anmäla mig för bedrägeri eller vad de nu anmäler en för. Visserligen vet jag att jag inte har gjort något fel, jag har ju läkare, familj, och vänner bakom mig som alla kan vittna om mina besvär och vad de innebär, men jag är livrädd för vad en utredning kan göra för min ork och mitt psykiska mående. Jag känner ju äntligen att jag börjar ta mig tillbaka på banan och så riskerar jag nu att hamna långt utanför stadion. Mina tankar går också i banorna i om jag ska förekomma en anmälan från henne genom att anmäla henne först. Min mamma sa direkt att damen i fråga borde anmälas för myndighetsmissbruk då hon utgett sig som tjänsteman från Försäkringskassan. Min syster tyckte att jag egentligen borde dra historian till tidningarna, men jag känner mig tillräckligt utsatt redan att jag inte tror att det är rätt väg att gå. Jag har under kvällen försökt få fram information på nätet, men det finns inte så mycket information att få om sådana här händelser. Det jag dock har fått fram är att det skulle kunna handla om tjänstefel, ärekränkning eller grov ärekränkning. Trots denna info vet jag ändå inte om det är värt en anmälan. Idag kommer familjen hem och jag får väl diskutera situationen med dem och komma till en slutsats.

Vad jag än väljer att göra har denna händelse påverkat mig djupt. Jag kommer nog inte vara lika öppen om mitt liv vid frågor, om jag överhuvudtaget väljer att prata med främmande människor på detta sätt igen. Jag har tidigare varit så öppen med min problematik för att ”utbilda” människor dels om att man kan vara ung och sjuk, och dels om sjukdomarna i sig. Jag har känt mig lite som en ”talesman” eftersom jag fått den psykiska orken till det från min fantastiska familj. Det finns nämligen så otroligt många människor som mår så otroligt psykiskt dåligt av samma problematik som jag och som därmed aldrig hörs ute i samhället. De har varit tystade av den psykiska smärtan, och nu är jag tystad av rädsla…

Postat den 2 maj 2014 @ 01:32 ǀ Familj, Försäkringskassan, Känslor, Sjukdomarna, Smärta, Sömn

Man skulle kunna tro att jag pratade om min före detta svärmor, men denna gången är hon oskyldig. Istället pratar jag om en dam jag möte i samlingslokalen på vårt Valborgsfirande. Detta hände:

Hela Valborg var fram till klockan 22:30 en underbar upplevelse. Vi åt, pratade, och hade allmänt trevligt. Då kom en för mig okänd dam fram och frågade mig vad jag jobbade med då hon tyckte att hon kände igen mig. Jag svarade ärligt att jag var sjukpensionär och hon ifrågasatte hur jag som var så ung kunde vara det. Jag tänkte inte så mycket på frågan då den är ganska vanlig och jag svarade som jag brukar med vilka sjukdomar jag har och hur de påverkar mig. Då frågade hon hur jag hade råd att bo på detta område och då började jag dra öronen till mig lite, men svarade ändå ärligt. Hon ifrågasatte än en gång hur jag kunde vara sjukpensionär, kommer inte ihåg den exakta ordalydelsen, och jag försökte än en gång svara innan jag bestämde mig för att gå ifrån henne och sätta mig vid mitt bord då vi helt enkelt inte kom längre. Jag berättade för vännerna runt bordet hur irriterad och stött jag blev av hennes ifrågasättande. Hon hade aldrig träffat mig förr och visste ingenting om min situation, ändå tyckte hon sig ha rätten att klanka ner på mig. Jag var rädd för att hon tänkte anmäla mig till Försäkringskassan (hon verkade verkligen vara den typen som skulle kunna göra en sådan sak) för att hon sett mig dansa i 2 minuter med ett tant (som för övrigt har kraftig reumatism och ett konstgjort knä, men som älskar att dansa och tycker att dansen är värd de senare konsekvenserna) och detta sa jag till bordsgrannarna. De sa till mig att skita fullständigt i henne och inte ta åt mig, men det var lättare sagt än gjort. Dessutom kände jag nog redan då att det fanns något mer i historien med damen. Jag fortsatte dock kvällen och tog mig modet att ta en bugg med en av bordsdamerna. Jag klarade väl av det i ca 1 minut och sen var jag så trött och fullständigt andfådd att det inte gick mer. När jag satt mig ner sa bordsgrannarna att de nu förstod vad jag menade med min trötthet. Det var så fullständigt tydligt för dem då jag förutom anfådheten tappade all färg i huvudet samt att de såg det på mina ögon. Skämtsamt visade jag då min handväska och de blev halvt förskräckta över alla hjälpmedel och mediciner jag bar med mig. Strax efter detta kommer damen från tidigare och sätter sig bredvid mig. Hon talar om att hon tycker att det är för jävligt att jag är sjukpensionär som är så ung, som kan dansa och supa, och som är så glad och pigg. Jag försöker än en gång förklara att jag för sota för aktiviteten senare, men hon ger sig inte. Jag planerade därför att flytta mig till den andra sidan av bordet då hon säger att hon själv jobbar på Försäkringskassan. Då kände jag det som ännu viktigare att förklara hur det låg till, men hon vägrade att ge sig. Hon fortsatte att gå på om hur jävligt det var att skattebetalarna skulle försörja mig som har full rörlighet i kroppen m.m. Till slut började jag gråta och gick ifrån bordet. Jag satt mig hos två andra tanter där jag känner den ena från kören sedan tidigare, samt att vi bor i samma hus. Det jag inte tänkte på när jag satt mig där var att hon tidigare jobbat på FK. Hon blev genast upprörd över vad den andra damen sagt. Det blev även hennes väninna, som även hon jobbat på FK visade det sig. De blev så arga att de ville anmäla damen, som vi dock ej visste namnet på. Då bestämde min körkompis sig sonika för att gå och fråga henne om namnet. Hon presenterade sig och sa att hon förstod att de var tidigare kollegor. Hon fick damen att säga på vilket kontor hon jobbade på, men hon vägrade att säga sitt namn då hon såg att vi hade pratat. Mina fantastiska bordsgrannar vägrade dock ej att ge upp. De tyckte fortfarande att jag skulle göra en anmälan och de skulle stå bakom mig. De bad några av de andra gästerna att försöka ta reda på namnet på damen och vi får väl se om det lyckas. Jag fattar inte hur man kan gå på en helt okänd människa på det viset som hon gjorde med mig. Hon vet inget om mig. Hon har ingen aning om att jag nu sen jag kommit hem har tagit starka värktabletter och sömnmedicin. Att jag inte kunde böja mig ner till golvet och ge katterna mat när jag kom hem. Att jag ligger på en spikmatta i sängen eftersom jag har så ont. Att jag troligtvis inte kommer kunna röra mig imorgon. Det blev verkligen en fullständigt värdelöst slut på kvällen, men när jag gick ifrån festen (kärringen var på toa då) sa även de anda vid bordet att de stod på min sida. Känns oerhört skönt, men obegripligt att det ska behöva vara så… Jag HATAR kärringar!!!

Jag borde sova just nu, men jag lyckas inte komma till ro. Min kropp verkar vara i något psykiskt uppror, trots att jag faktiskt inte har tänkt på vad som har hänt under dagen speciellt mycket sedan jag kommit hem. Istället har jag gosat med båda katterna, tittat på TV och surfat på nätet, men det har uppenbart inte hjälpt till med sömnen, Jag har däremot fått en dunkande huvudvärk och en täppt näsa… Tror därför att det är dags för nässpray, huvudvärkstabletter, samt sömnmedicin. Annars lär jag nog inte alls sova inatt. Håll tummarna för att det hjälper!

Postat den 29 april 2014 @ 02:20 ǀ Känslor, Katterna, Smärta, Sömn

Just nu håller min kropp på att gå i bitar. Min rygg smärtar något oerhört och både fotlederna och handlederna gör så ont att jag behöver stabilisera dem med mina skydd. Men det gör ingenting för jag är så sjukt stolt över vad jag åstadkommit idag, samt över vad min syster lyckats med. För min egen del handlar min stolthet om att jag till slut hittade mina försvunna papper och därmed färdigställde ansökan till hemtjänsten, att jag betalat alla räkningar och satt in dem på rätt ställen i pärmen direkt, samt att jag tvättat en massa tvätt och däribland mina sängkläder så inatt får jag sova i nytvättade lakan. Röda katten ville naturligtvis vara med och bädda, men det gick inte så bra, men å andra sidan var jag inte så bra på att fota heller. 🙂

Röda katten

Förutom att jag är stolt över mig själv, håller jag som sagt på att spricka av stolthet för min systers skull. Hon har sökt ett oerhört utvecklande och prestigefullt jobb och nu i eftermiddag fick hon besked om att hon blivit kallad på intervju. Från början ville hon inte söka jobbet, men mamma och jag övertalade henne då vi båda vet att det skulle passa henne som handen i handsken, och vi har fått rätt! Nu får vi bara hålla tummarna för att hon lyckas på intervjun också!

Postat den 25 april 2014 @ 18:35 ǀ Ekonomi, Familj, Hushållssysslor, Katterna, Smärta

Just nu ligger jag och vrider och vänder på mig i sängen. Planen var att sova, men ett vänsterben försöker sätta stopp för det. Har förbannat ont i benet och det kan jag normalt leva med, men jag har dessutom fått extremt ont i min höft. Det händer ibland när jag gått lite och så var det idag. Jag är tyvärr överrörlig i mina leder och när musklerna blir för trötta så böjs lederna åt fel håll och då uppstår förslitningar som orsakar smärtor och inflammationer. Förhoppningsvis är det bara smärtor som går över med någon enstaka antiinflammatorisk tablett. I värsta fall har det redan hunnit bli en kraftig inflammation och då får jag leva med den extrema smärtan ett tag till och behandla med måååånga antiinflammatoriska tabletter till. Jag har börjat med att ta Voltaren, men jag tror att det är dags för lite kraftigare smärtlindring i form av Tramadol nu. Annars blir det nog inte mycket sömn i natt, och utan sömn har jag ingen chans att bli av med smärtorna.

Postat den 13 april 2014 @ 03:20 ǀ Smärta

Nu ikväll har jag haft en fantastisk kväll med lillasyster. När hon kom hit såg min lägenhet ut som ett litet bombnedslag på grund av att det fanns disk lite överallt. Hon tog direkt tag i att tömma den sista rena disken ur diskmaskinen så att vi kunde fylla den igen. Efter en kvart såg allt mycket bättre ut! Tack för hjälpen! Bara en liten stund efter att vi var färdiga med disken fick vi vår pizzaleverans från onlinepizza.se. Vi, eller rättare sagt jag, hade kontrollerat i förväg om det gick att beställa från mitt postnummer och från början gick det nästan inte. Det fanns 9 restauranger som levererade till mitt postnummer till skillnad från till grannpostområdet 250 meter bort där 79 restauranger levererade. Jag antog att det berodde på att postnumret jag bor i är så pass nytt att de restauranger som varit kopplade till onlinepizza.se länge har missat att lägga till det till sitt utkörningsområde. Jag tog då kontakt med pizzaonline.se och de beklagade, men sa att om jag berättade för dem vilka restauranger jag önskade skulle leverera till mitt område så skulle de fråga. Jag skrev en lista på 10 restauranger och mindre än 24 timmar senare hade alla de 10 restaurangerna utökat sitt utkörningsområde! Fantastisk service från onlinepizza.se. Förutom att de kontaktade alla restauranger för att höra om de kunde utöka sitt område, så fick jag även en rabattkod från dem på 15 %, som vi använde ikväll. Pizzorna som vi fick var underbara! Jag beställde min favoritpizza från min favoritpizzeria och jag har verkligen saknat den. Det är nästan 6 månader sedan jag åt mat från dem senast.

Efter maten satt vi igång med vår aktivitet frö kvällen; gamla TV-spel som vi inte spelat på länge. Vi började på PS2:an med Buzz – The big quiz och Buzz – The music quiz. Därefter bytte vi konsol till Gamecube:en och spelade Donkey Konga. Vi slog så mycket att vi hade ont i armar och händer efteråt. 😀 Vi avslutade vår spelkväll med att återvända till PS2:an och där sjunga som galningar till Singstar – Rock Ballads och Singstar – Sjung med Disney. När syrran gick hem hade vi spelat TV-spel i drygt 5 timmar. Det blev många skratt, men framförallt bröt syrran ihop när jag försökte sjunga kör-stämman på Lejonkungen-sången ”En värld full av liv”. Jag får väl erkänna att jag var värdelös på den. 🙂 I övrigt var jag ganska dålig på det mesta då syrran vann nästan allt vi spelade under kvällen.

Förutom den trevliga tiden med syrran, har jag idag även skrivit och skickat ett nytt sms till ex-mannen. Inget har hänt sedan förra sms-kontakten för 2 veckor sedan och jag klarar inte av att allt står stilla och att jag är ovetandes om vad som händer. Därför har jag nu bestämt mig för att om allt inte är utrett och jag inte har pengarna han är skyldig mig senast om 2 veckor så har jag ingen annan möjlighet än att kontakta en advokat. Det känns rätt skönt att ha satt en gräns för mig själv och att jag även har bestämt vilken åtgärd jag ska till om det inte blir korrekt. Det är dock oerhört plågsamt att sitta och vänta på hans reaktion. Hittills har nämligen inte hans svar varit så trevliga… Jag skickade sms:et när syrran kom hit för att jag skulle slippa vara själv när hans svar kom, men jag har inte hört något från honom hittills. Jag kan i alla fall inte göra mer nu…

Postat den 4 april 2014 @ 23:20 ǀ Ex-mannen, Familj, Fritidsintressen, Hushållssysslor, Smärta, Teknik

Just nu sitter jag fullt påklädd under täcket med datorn i famnen och fryser. Jag har inte speciellt hög feber, men då jag har en normal temperatur på runt 36 grader så blir 37,8 grader en ganska stor skillnad för mig och det får mig att må ganska dåligt. Förhoppningsvis kommer lite Alvedon och varm chokladmjölk göra susen.

Idag väcktes jag ganska oväntat av att det ringde på porttelefonen. När jag svarade visade det sig att det var sjukgymnasten från kommunen som trodde att vi hade bokat tid idag. Jag blev helt ställd då jag fått tid av biståndshandläggaren på fredag nästa vecka. Jag slängde snabbt på mig kläderna och öppnade dörren när sjukgymnasten kom upp. Hon berättade att även arbetsterapeuten var på väg till mig och att det måste ha blivit någon miss i kommunikationen mellan dem och biståndshandläggaren. De undrade om de kunde ta mötet med mig idag ändå och jag sa att jag inte kände mig speciellt förberedd på det och dessutom var jag ju alldeles yrvaken. Hon förstod mig och vi valde att vi tar mötet nästa fredag som jag fått besked om sedan tidigare.

Jag har fortsatt att hjälpa pappa med hans mail idag och det blev tuffare än jag trodde. Det tekniska hade jag inga problem med, men jag klarade inte av att sitta så länge vid datorn. Jag fick förbaskat ont i fingrarna och min vänsterhand skakade som ett såll… Tack och lov är jag snart klar med det! Det var kanske tokigt att jag tog på mig det här uppdraget, men det hade tagit pappa säker 10 gånger så lång tid som det tagit för mig. Jag tror att det sammanlagt kommer ta mig ca 3 timmar att få det klart och då hade det tagit pappa ca 30 timmar… Det kändes skönt att få möjligheten att hjälpa honom lite också!

Postat den 1 april 2014 @ 21:38 ǀ Familj, Sjukdomarna, Smärta, Teknik

Jag har haft en ganska intressant, konstig, känslosam, och galen dag. Jag började med att stressa runt som en galning när väckarklockan ringt då jag behövde städa undan en massa i lägenheten inför eftermiddagen. När jag var så nära färdig som det gick, mer eller mindre fick jag springa till bussen. Bussen tog mig till psykologen och där hände mycket saker i hjärna. Hon gav mig fantastiska råd angående Försäkringskassan som jag verkligen kommer att använda. Hon tog också upp en tanke om min ex-man som jag egentligen aldrig har velat tänka trots att den nästan alltid har funnits i mitt bakhuvud. Hon ställde frågan om det inte var så att jag upphöjt honom till världsbäst enbart för att jag känt skuld mot honom då han tvingats att leva med mig, och då det har varit han som funnits vid min sida när allt varit dåligt. Hon sa att det är ytterst ovanligt att man gör en sån total omvändning i personlighet som han har gjort och börjar bli otrevlig och slutar att bry sig. Hans mamma har ju uppenbart slängt en del av mina saker och svaret på det från honom blev att det som är borta är borta. Jag har ju alltid satt honom i första rum och jag har i 90% av fallen prioriterat saker som har med honom att göra. Skilsmässan kom när jag började prioritera mig själv istället för honom… Jag vet inte om fallet är som psykologen föreslår och frågan är om jag någonsin kommer känna att jag vet svaret på riktigt. Dock får jag nog fortsätta att fundera på det hela.

Efter psykologbesöket hade jag bett pappa att komma och hämta mig då jag inte känt mig så bra i kroppen och då jag visste att jag bara hade en timme på mig att ta mig hem tills det var dags för någon typ av besiktning i lägenheten. Normalt sätt så skulle det inte vara några problem för mig att ta mig hem på den tiden, men då mina ben inte kändes okej var risken stor för att jag inte skulle gå tillräckligt snabbt för att hinna med bussen. Det visade sig sen att det var riktigt tur att pappa kom och hämtade mig. Människorna som kom för besiktningen var nämligen 30 minuter förtidiga och stod utanför min dörr och väntade när vi kom hem. En aning irriterande, men det innebar också att de försvann snabbare.

Jag hade bett pappa att ta med sig deras trappstege då jag förra veckan fått två av mina tre sista delar till mitt larm och den ena var rökdetektorn som ska sitta i taket och ditt når jag inte ens om jag skulle ställa mig på köksbordet. 😀 Jag fick rökdetektorn på plats och gjorde ett funktionstest. Naturligtvis fungerade det inte… Jag har pratat  med larmföretagets kundtjänst två gånger, men än är inte problemet löst. Det sista man sa till mig är att jag ska vänta 24 timmar och om funktionsfelet inte är borta då får jag ringa till kundtjänsten igen.

Medan jag höll på och klyddade med larmet och deras kundtjänst, så passade pappa på att vara den fantastiska människa han är. Han dammsög hela lägenheten. Som tack gick vi sen till samlingslokalen och drack kaffe och te tillsammans med småkakor i solskenet. Det var riktigt mysigt. Jag älskar värme och det är mysigt att sommaren är på väg. Dock finns det en nackdel och det är att det blir ljust så förbannat länge och jag tycker ju om mörkret.

Efter att pappa åkt hem har jag spenderat nästan all tid i sängen. Dock har jag inte varit sysslolös. Jag har hjälpt både min pappa och min kusin med deras mailkonton. Ingen av dem är speciellt tekniska så det är väl bra att de har mig. 🙂

Förutom allt detta har ytterligare en fantastisk sak hänt idag. Mamma ringde på förmiddagen och sa att pappa och hon betalar för inglasningen av min balkong. Jag fick erbjudandet förra veckan och jag ville verkligen göra det, men då försäkringsbolagen fortfarande klyddar så tänkte jag ringa och tacka nej idag. Tack och lov hann jag inte ringa innan mamma ringde. Hon sa att de tycker att en inglasning skulle höja livskvalitén både för mig och katterna och då priset dessutom blir lägre nu då det är väldigt många i bostadsrättsföreningen som kommer att göra inglasningen nu, så vill de inte att jag ska gå miste om det p.g.a. försäkringsbolagen. Jag har världens bästa föräldrar som alltid tänker på mig! Det känns fantastiskt att veta att de alltid finns vid min sida! Jag önskar dock att de inte skulle behöva finnas vid min sida hela tiden, men jag kan ju tyvärr inte göra så mycket åt det, trots att jag önskade att det var så.

Jag är inte gjord för att vara ensam och det håller på att göra mig tokig just nu. Jag hatar att inte träffa människor eller att ha någon att prata med. Jag hatar att inte ha fysisk kontakt med någon och då framförallt med ex-mannen. Dagen jag insåg att jag var för sjuk för att jobba var en plåga eftersom så många av mina drömmar gick upp i rök. Min dröm om att få bli en stor entreprenör skulle aldrig kunna infrias hur mycket jag än ville. Förutom att inte kunna uppnå mina drömmar så försvann nästan alla mina sociala kontakter. Dels försvann kontakten med personer på jobbet, och dels försvann alla kontakter med diverse kompisar då jag dels skämdes över att vara sjuk och dels då jag inte vågade försöka vara för aktiv ifall Försäkringskassan då skulle anse att jag var tillräckligt ”frisk” för att jobba. Den lilla sociala kontakten jag lyckades hålla kvar var och är kontakten med min familj och kontakten med ex-mannen. Ex-mannen har varit min livlina i livet. Det är han som har hållit mig på benen och det är han som fått mig att orka kämpa. Det är han jag har pratat med om både positiva och negativa saker. Det är han jag har vänt mig till när jag har känt mig ensam. Det är till honom jag har gett all min kärlek och jag har gjort allt för att han har skullat vara lycklig. När jag inte längre kunde leva mitt liv på det sättet jag själv ville, så började mitt liv gå ut på att göra ex-mannens liv till det bästa möjliga liv. Jag gjorde allt för att han skulle må bra! Jag stöttade honom i allt och hjälpte till på alla möjliga och omöjliga sätt. Sen han lämnade mig vet jag inte längre vad jag ska göra av mitt liv. Jag kan inte jobba, jag har ingen att prata med, och jag har inget att göra i min ensamhet. Den tiden jag mår hyfsat försöker jag ta mig hemifrån, men vad ska jag göra med den resterande tiden som troligen är 95% av mitt liv. De intressanta ljudböckerna börjar ta slut (har snart lyssnat på 500 böcker de senaste 2 åren), jag har sett alla serier på TV, jag har snart sett allt på Netflix, jag har googlat på allt jag kan komma på m.m. Vad finns det att göra när man bara kan ligga i sängen och inte orkar något annat, och då man inte ens har någon att prata med, ingen att ge sin kärlek, ingen att hjälpa med något? Jag har bott själv i 1 månad och jag håller redan på att bli galen. Hade jag haft orken så hade jag klättrat på väggarna just nu, så uttråkad och onyttig som jag känner mig. Vad fan gör man i denna situation????

Nu har jag gjort mig färdig för natten och jag hoppas på en lugn och skön sömn. Jag tog sömnmedicin för i,5 timme sedan och har nu även tagit 2 Alvedon då jag har fått en bultande huvudvärk. Jag har lagt mig tillrätta på min spikmatta och hoppas på att den ska få mig att slappna av så pass mycket att sömnen infinner sig snart. Sov gott alla!

Postat den 24 mars 2014 @ 22:28 ǀ Smärta, Sömn

Jag har ett otroligt komplicerat förhållande till nätter. På natten vill de flesta, liksom jag, sova. Man vill utnyttja dygnets mörka timmar till att få en skön och återhämtande sömn. Tyvärr är det ytterst sällan mina nätter ser ut som jag önskar och det finns flera orsaker till det. En anledning är att jag av någon anledning mår bättre i min kropp på natten än på dagen. Jag har lättare att tvätta, diska m.m. nattetid just på grund av att kroppen mår bättre. Även min hjärna mår bättre nattetid då ljud och ljus minskar i styrka och jag har problem med dessa sinnen. Dessa två anledningar får mig egentligen att vilja vara vaken på natten och sova på dagen. Tyvärr är det även de som får mig att vilja sova då. När kroppen och hjärnan mår som bäst återkommer alla jobbiga tankar och jag kan av någon anledning inte hantera dem under natten. Under en lång tid har det självklart varit skilsmässan och ex-mannen som upptagit mina tankar, men numera har även gamla tankar om mina sjukdomar, min framtid m.m. börjat återkomma. Självklart är det positivt att andra tankar hittat sin väg tillbaka till min hjärna, men samtidigt känns det oerhört vemodigt då det alltid är tankarna på allt jag inte kan göra som hittar mig. Det finns ytterligare ett stort problem med nätterna och sömnen. Jag kan inte på naturlig väg ta mig ner i djupsömn. Det gör att jag måste ta sömnmedicin för att få en återhämtande sömn. Dock kan jag inte ta sömnmedicin veckans alla dagar p.g.a. risken för tillvänjning och det gör att dagarna utan medicin sover jag som en kratta, om jag över huvud taget lyckas somna… Mina nätter är som sagt komplicerade…

Postat den 24 mars 2014 @ 02:49 ǀ Ex-mannen, Känslor, Sjukdomarna, Skilsmässan, Smärta, Sömn

Just nu rinner tårarna längs mina kinder trots att inget ”speciellt” har hänt. Jag bara saknar ex-mannen. Jag saknar att ha honom bredvid mig. Jag saknar att prata med honom. Jag saknar att han bara med sin närvaro kan få mig att ta mig igenom mina smärtor Nu har jag bara mig själv och det räcker inte till när kroppen mår som den gör just nu och det suger!!! Jag har funderat på om det är just ex-mannen jag saknar eller om det bara är ”någon” jag saknar, och tyvärr har svaret blivit att det är just honom jag saknar och det är en väldigt tveeggad känsla. Jag vet inte längre om jag älskar honom, men ändå önskar jag att jag hade honom vid min sida. Hoppas att jag snart kan lära mig att leva med dessa känslor, eller allra helst att dessa känslor kan försvinna.

Postat den 23 mars 2014 @ 01:23 ǀ Ex-mannen, Känslor, Sjukdomarna, Smärta