Just nu känner jag mig ganska tillfreds med mig själv. Det finns nog flera orsaker till det, men den största är nog den att jag just nu i denna stund känner att jag fått till den sista biten i lägenheten för att få mitt liv att fungera. Jag ser att min framtid kan fungera för mig och katterna här nu. Jag tror inte att jag känt mig så här bra sedan kvällen innan ex-mannen sa att han ville skiljas. Mitt hjärta börjar fortfarande slå fortare så fort jag tänker på ex-mannen eller vårt tidigare liv, men just nu känns det som att jag kommer klara att gå vidare. Jag vet att bakslagen kommer att komma, men just nu känner jag mig till och med stark, och jag ska kämpa för att försöka hålla kvar den känslan inom mig!

Postat den 9 mars 2014 @ 02:00 ǀ Ex-mannen, Känslor, Katterna, Lägenheten, Skilsmässan

Jettman Photography har en fototävling med temat spänning i samarbete med John Slots. Självklart vill jag vara med, men det har krävts en genomgång av mina fotografier för att hitta en ”värdig” bild för tävlingen. På grund av min rådande situation med skilsmässan var det väldigt känslomässigt svårt att gå igenom mina bilder, men till slut hittade jag ”rätt” bild. Både för tävlingen och för mig själv. Den visar mina fantastiska barn ute på upptäcktsfärd i deras tidigare trädgård. Turerna ut i trädgården i koppel var något av det mest spännande de kunde hitta på förr och de var väldigt uppskattade. Dock uppskattade de även alltid att få komma in igen till deras lugna vrå där man utan problem bara kunde lägga sig ner och sova.

Katterna på upptäcktsfärd

Den övre bilden här är själva tävlingsbilden, men jag kan inte låta bli att visa vad som hände en stund senare. Då har den röda katten gått in och lagt sig, men vart kan den svarta katten ha tagit vägen?!?!

Var är den svarta katten?!?!

 

 

Postat den 8 mars 2014 @ 22:26 ǀ Huset, Känslor, Katterna, Skilsmässan, Tävlingar

Inatt har jag tack och lov sovit bra! Eller inatt? Jag har sovit ca 13 timmar så jag har ju inte enbart sovit under natten. =) Efter att ha fått så här mycket vila kan man ju tycka att energin borde vara på topp och att det bara är att sätta igång och göra allt som behöver göras, men så är det inte. Jag har beslutsångest angående vilken/vilka saker jag ska ta tag i först eftersom jag vet att energin aldrig räcker till till allt som jag vill eller borde göra. När sen mina känslor även blir en del av ekvationen blir det ännu svårare att sätta igång att göra något… Jag skulle t.ex. verkligen behöva fortsätta med brevet till ex-mannen, men nu vet jag inte om det är ett brev jag ska skriva till honom, om jag ska kontakta en advokat, eller om jag helt enkelt ska skita i att han har behållit saker som rent juridiskt är mina. Jag är så förvirrad och jag vet inte om det är värt all smärta att tvingas ha fortsatt kontakt med honom. Egentligen borde jag prata med honom ansikte mot ansikte, men så fort jag träffar honom så tar något konstig känsla över min kropp och jag klarar inte av att konfrontera honom. Jag klarar inte heller av att se honom arg eller ledsen då jag bara får mer skuldkänslor. Vilka skuldkänslor? säger den logiska sidan av min hjärna. ”Det är han som lämnat dig. Det är han som gått direkt från din säng till en gemensam kompis säng. Det är han som flyttat in i ERT hus med den nya tjejen utan att säga något till dig. Det är han som inte betalat ut pengarna än enligt bodelningsavtalet. Det är han som lovat saker som han sen inte hållit. Det är han som ljugit dig rätt upp i ansiktet.” Den emotionella  delen av hjärnan svarar:
– Men han har ju tvingats leva med mig trots att jag varit sjuk. Han har aldrig känt sig fri eftersom han hela tiden har behövt ta hänsyn till mina sjukdomar. Han har inte kunnat bli pappa eftersom jag varit sjuk. Han har ju fått gå igenom så mycket på grund av mig och jag vill inte utsätta honom för mer smärta än han redan tvingats gå igenom på grund av mig…

Skuldkänslor är de känslor jag alltid har haft, och fortfarande har, svårast att hantera och de är tyvärr alltid mina ständiga följeslagare. Jag har alltid sätt mig som en stark och självständigt kvinna. En kvinna som klarar sig själv i alla lägen, som har stora kunskaper om det mesta, och som aldrig behöver be om hjälp eller tvinga andra att anpassa sig. Tyvärr är jag inte den kvinnan, men jag klarar inte av att anpassa mig till den verkligheten. Varje gång jag behöver be om hjälp eller någon behöver göra ändringar i sina planer på grund av mig, så känns det som att en spik slås rakt genom mitt hjärta. Jag blir ångerfull och ber om ursäkt i tid och otid. Det känns som att jag tvingar andra att lägga bort sin egen lycka för min skull och jag klarar inte den tanken eftersom jag själv har så svårt att känna mig lycklig då min sjuka kropp begränsar mig. Det känns som att jag blir den ”sjuka kroppen” för de som tvingas hjälpa mig eller anpassa sig, och jag vill inte att någon annan på denna jord ska behöva känna samma känslor som jag känner. Jag vill inte att någon ska behöva försaka något som kan göra dem lyckliga!

Postat den 7 mars 2014 @ 16:46 ǀ Ex-mannen, Familj, Huset, Känslor, Sjukdomarna, Skilsmässan, Sömn, Vänner

Just nu kämpar jag med att skriva ett brev till min ex-man om allt som hänt den senaste tiden. Om kaoset vid flytten, om bodelningen av våra saker, om bodelningen av huset där mina pengar fortfarande lyser med sin frånvaro, om att jag fått betala för huset trots att han lovat mig att allt skulle vara klart den 14/2-14 m.m. Det är skitsvårt och tårarna rinner längs mina kinder… Det är det här brevet som snurrat i mitt huvud den senaste veckan och jag har försökt skjuta upp att skriva det, men det går inte längre. Jag måste ta tag i det vare sig jag vill eller inte. Ex-mannen måste komma ner från sina höga hästar och inse att det inte är han som varit snäll mot mig i separationen utan det är JAG som dumt nog har varit snäll mot honom eftersom jag av någon dum j*vla anledning fortfarande tycker synd om honom att han tvingats leva med en så sjuk människa som mig! Det är jag som valt att inte dela lån på 175.000 kr med honom eftersom jag inte vill göra livet svårare för honom. Och så försöker han få mig till boven i dramat… Det gör så ont… Jag har börjat skriva en lista på all teknik och alla möbler som han respektive jag har fått. Jag har börjat med en lista på sakerna jag anser är mina och som jag saknar. Jag har även börjat på en lista av alla saker där han behållit de nyaste sakerna och gett mig de gamla, och den listan börjar bli lång nu. Tror inte att jag blir färdig med brevet idag och jag vet inte ens om jag lyckas färdigställa det själv. Funderar starkt på att be lillasyster komma hit imorgon och sitta och hålla mig i handen och hjälpa mig skriva. Känns mesigt att behöva hålla handen som 30-åring, men är det det som krävs för att jag ska få kraften och modet att skriva sanningen så är det det jag får göra!

En rolig sak kan jag tack och lov skriva i inlägget idag också. Jag ska börja sjunga i kör igen!!! Ingen stor och känd kör, utan en liten hobbykör på lite över tio deltagare i bostadsområdet. Kören består till största delen av gamlingar, men de sa att de uppskattade lite nytt och ungt blod. De har redan övat ett par gånger utan mig, men jag hoppas på att jag kan lära mig sångerna och finna min plats hos dem utan allt för stor kraftansträngning.

Postat den 4 mars 2014 @ 13:56 ǀ Ex-mannen, Fritidsintressen, Sjukdomarna, Skilsmässan, Teknik

Som vanligt borde jag sova vid den här tiden, men jag kan inte förmå mig att göra mig färdig och släcka lampan idag. Jag vet att jag inte kommer att somna direkt och det innebär att jag kommer att ligga och tänka på ex-mannen och det vill jag inte. Jag vet inte ens om jag vill somna då jag inatt även drömt om ex-mannen och hans mamma. När jag blivit lämnad drömde jag om honom varje natt de första månaderna, men nu har det tack och lov lugnat ner sig. Dock återkommer drömmarna ibland och jag tror att det beror på att jag ibland ”tvingas” träffa honom, vilket jag gjorde idag. Drömmarna kan handla om allt möjligt. Ibland är vi fortfarande tillsammans, ibland inte. Ibland bönnar jag om att han ska komma tillbaka, ibland kommer han och vill ha tillbaka mig. Vad än drömmarna handlar om ligger det alltid ett mörkt ”sken” över det hela. Det är som att jag undermedvetet i drömmarna vet att allt är slut även om vi i drömmen är tillsammans. Det är en jätteunderlig känsla då jag i drömmen känner mig lycklig, men undermedvetet känner att det inte är så.

För att ”slippa” sova har jag försökt mig på ett gammalt intresse. Jag har gått igenom en massa tävlingar på internet. Förr i tiden tävlade jag i alla tävlingar jag kunde hitta och det har resulterat i många intressanta vinster genom åren. De mest uppskattade vinsterna har varit en spikmatta, en skrivare, en TV, och diverse DVD-filmer. Jag har även vunnit en massa skit, som jag oftast ger bort, då jag tävlat i ALLT jag hittat. När jag blev lämnad släppte jag denna del av mig själv helt då min hjärnkapacitet helt enkelt inte klarat av att tävla. Hjärnkapaciteten är tyvärr fortfarande inte helt tillbaka och därför klara jag fortfarande inte av att tävla i tävlingar där man måste motivera. Förhoppningsvis kommer hjärnan att börja fungera med tiden och då kan jag börja tävla ”på riktigt” igen!

Postat den 28 februari 2014 @ 01:27 ǀ Skilsmässan, Sömn, Tävlingar

Tack vare min syster, ser min lägenhet äntligen ut som ett hem. Hon har hjälpt mig att städa upp och sortera in grejor och det är en sån enorm skillnad! Jag är så tacksam över hjälpen jag får fån henne.

Allt har dock inte varit helt fantastiskt idag. Jag har träffat ex-mannen. Vi har betalat våra gemensamma räkningar idag och det innebär att jag just nu har 2000 kr kvar på kontot som ska täcka resten av månaden… Visserligen har jag inte fått något bostadstillägg än då ansökan inte är klar (det innebär att jag ska få ytterligare 4650 kr till denna månaden från Försäkringskassan) och jag har inte heller fått mina pengar från bodelningen än, men det känns ändå surt. Dessutom känner jag mig blåst av ex-mannen… Jag har betalat både lån och räkningar för hela februari ut. Dock så skulle jag ju egentligen bara äga huset halva februari, men då han och hans bank klyddat med bodelningen har jag fortsatt som ägare av huset mot min vilja… Tycker att jag borde få tillbaka pengarna för halva februari. Dessutom tycker jag att det är sjukt orättvist att vi delat kostnaderna lika. Han får ut ca 120% mer i lön än mig och ändå ska vi betala lika nu… Känner mig irriterad på detta.

Idag när han kom hit hade jag även tänkt ta upp allt som hände under flytten och ta upp sakerna som är mina som saknas, men jag orkade inte. Jag klarade inte av konfrontationen av honom och jag vet inte hur jag sak klara av det överhuvudtaget… Vissa av sakerna kan jag tänka mig att avstå från även om det känns tråkigt att han ska få mina presenter och/eller julklappar, men vissa saker, som vissa teknikprylar och saker som jag fått från mina döda morföräldrar, vill jag inte skiljas från! Kanske ska jag skriva ett brev till honom. Förr har det varit det lättaste sättet att ”nå” honom, men jag vet inte om det är så längre.

Dagen blev bättre igen när han åkt härifrån (med en av sina 4!!! fulla flyttkartonger som jag tvingats bära med mig till lägenheten). Då gick jag på bio tillsammans med pensionärerna i husen. Ikväll visades ”Skumtimmen”, baserad på Johan Theorins bok med samma namn, och den var helt okej. Dock föredrar jag boken framför filmen.

En annan sak som också fick mig att må bättre idag var att katterna inte riktigt ville komma nära ex-mannen idag. Den svarta gömde sig under soffbordet och kom inte fram förrän ex-mannen låg ner på golvet och sträckte sig in under bordet. Den röde gick bara ifrån honom och la sig långt ifrån honom. Jag tycker inte riktigt om att känna så här, men jag får väl ta till mig av ordspråket: ”Skadeglädjen är den enda sanna glädjen”.

Postat den 27 februari 2014 @ 22:58 ǀ Böcker, Familj, Film, Lägenheten, Skilsmässan

Just nu är jag otroligt förbannad på mig själv! Jag borde sova, men jag har inte ens gått och lagt mig. Istället kämpar jag fortfarande med all sortering och uppackning. Det är rent vansinne att vid denna tiden på dygnet fortfarande hålla på med dessa saker, men jag känner mig tvingad av mig själv att göra det. Imorgon (idag) kommer nämligen pappa hit för att hjälpa mig att sätta upp tapeten i sovrummet och jag vill att han ska se att jag lyckats få ordning i lägenheten. Jag vet att mamma och pappa lägger mycket tid, tankar och kraft på mig, och jag vill så gärna visa att det är värt det. Att jag kommer någonstans. Att jag klarar det. När min syster läser dessa ord kommer hon att säga till mig att ingen förväntar sig att jag ska klara allt direkt, eller att jag ska göra det själv, och att de så gärna hjälper mig. Jag är tacksam för orden och jag vet att de stämmer, men samtidigt känner jag att jag vill klara något själv. Jag vill kunna vara stolt över det jag åstadkommit och få höra att jag gjort allt så fint. Jag vill känna att jag faktiskt KAN göra saker själv trots att jag är sjuk och att kraften är näst intill obefintlig, och inte minst att jag klarar av det trots att jag numera är ensamstående. Det är egentligen ingen rationell tanke och jag har jobbat mycket med dessa tankegångar tidigare, men när jag blev lämnad kom alla gamla tankar om att jag inte duger om jag inte kan göra saker själv, tillbaka. Jag hoppas att min nya psykolog kan hjälpa mig att hantera dessa tankar och känslor när jag träffar henne i mars.

Postat den 26 februari 2014 @ 02:53 ǀ Familj, Inredning, Lägenheten, Sjukdomarna, Skilsmässan, Sömn

Jag lyckas inte komma till ro… Jag har sovit någon timme här och några minuter där, men däremellan ligger jag bara och vrider och vänder på mig. Eller rättare sagt, i mitt huvud vrider och vänder jag på mig, medan i verkligheten ligger jag ganska stilla då jag dels har ont och dels är så utmattad i kroppen att jag helt enkelt inte har kraften att vrida och vända mig. När jag hamnar i detta ”jag är för trött för att sova”-läge, börjar naturligtvis alla tankar snurra i huvudet också. Jag funderar på vad jag kunnat göra annorlunda för att ha undvikit allt kaos i livet. Jag tänker elaka tankar om ex-mannen, som jag minuterna senare tar tillbaka eftersom jag inte vill såra någon eller önska olycka över någon. Jag tycker synd om ex-mannen, för att i nästa sekund bli arg på mig själv eftersom det rent krasst är mer synd om mig själv. Jag är lycklig över att slippa ex-mannens föräldrar, men känner i nästa stund att jag skulle fortsätta att stå ut med dem om allt bara blev som vanligt igen… Alla dessa tankar får mig att känna mig fullständigt patetisk och det gör väl det ännu svårare att somna antar jag. Tack och lov har jag äntligen fått tid till en psykolog! I början av mars har jag fått tid och då hoppas jag på hjälp att reda ut all denna skit som ständigt snurrar runt i mitt huvud.

Postat den 21 februari 2014 @ 04:42 ǀ Familj, Skilsmässan, Sömn

Jag är en person som in i det längsta försöker låta bli att såra andra. Jag kan ibland ta till en vit lögn för att förhindra smärta och tårar. Det finns en person som jag har tagit extra hänsyn till eftersom jag helt enkelt tyckt synd om henne. I helgen förstörde hon min flytt och en del av sakerna jag stängt inne hoppade ur min mun enbart för att såra henne. Jag skäms för vad jag sa, men till mitt försvar kan jag i alla fall säga att det var hon som började såra mig medvetet. Den jag pratar om är min f.d. svärmor. För att undvika att såra henne mer nästa gång jag träffar henne, trots att hon förtjänar det efter vad hon gjort mot mig i helgen, tänkte jag spy ut min galla och åsikter om henne här istället.

Kära f.d. svärmor!

Du är en ond och empatilös människa. Du tänker alltid på dig själv och ibland kan du ta med din son i beräkningarna. Du vet inte vad kärlek är och det är därför du lever i ett kärlekslöst samboskap. Du agade din son under hans uppväxt och det är något du borde straffats för. Jag är stolt över att han till slut slog tillbaka! Din son älskar dig, men skäms samtidigt över dig. Han skäms över att du aldrig tänker efter innan du öppnar din stora trut! När han umgås med dig gör han det i 90% av fallen eftersom han tycker synd om dig och eftersom han inte vill vara en ”dålig” son som överger sin mor.

Du kommer ALDRIG att få ett nytt jobb igen eftersom du är totalt socialt inkompetent. Du har ett okej CV, men så fort du hamnar i en intervju-situation så lyser inkompetensen igenom då groda efter groda hoppar ur din mun. Du kan fortsätta att intala dig att det är din ålder eller något annat som gör att du inte får något jobb, men sanningen är den att du inte får något jobb eftersom du är inkompetent, elak, och empatilös!!!

Ja, du är tjock och ful. Och anledningen till att du inte går ner i vikt är att du tvunget ska dricka vin varje helg och äta en kaka eller chokladbit till varenda kopp kaffe. Det är dock ditt fula inre som lyser igenom och gör ditt yttre så otroligt fult. Att tro att en idiotisk ansiktslyftning skulle göra dig vackrare är nog en av de mest idiotiska idéerna du någonsin haft. Det går inte att se någon skillnad alls mellan före och efter lyftet.

Du är en patetisk människa och det bästa med skilsmässan mellan din son och mig är att jag slipper att ha med dig att göra i resten av mitt liv!!!

Med vänlig hälsning,

Din f.d. svärdotter

Postat den 19 februari 2014 @ 06:57 ǀ Familj, Skilsmässan

Eftersom jag just nu är helt förpassad till soffan är min enda underhållning den jag kan få från iPaden. Har tittat på en massa program via Magine idag. Tycker verkligen om den tjänsten! Jag har hållit mig till bak- och bröllopsprogram. Jag har alltid gillat bröllopsprogram då de alltid innehåller en sån innerlig glädje och lycka. Idag blev jag dock mer sorgsen än glad av att titta på programmen. Det slog mig plötsligt att jag inte tror att jag någonsin kommer att få uppleva den glädjen och lyckan igen. Jag har alltid trott att jag enbart skulle gifta mig en gång, dock har jag inget personligt emot att andra gifter sig flera gånger, då jag alltid varit säker på att jag hittat min stora kärlek i livet. Jag trodde alltid att vi skulle bli gamla tillsammans. Trots allt som hänt tror jag fortfarande att ex-mannen är min stora kärlek i livet och jag tror inte att jag någonsin kommer att gifta om mig. Jag bär fortfarande min förlovningsring och min välsignade vigselring. Jag har flyttat dem till min högra hand då jag inte kan förmå mig att ha dem av. Dock tror jag inte heller att jag kan sätta tillbaka dem på vänsterhanden då jag inte tror att jag någonsin kommer kunna förlåta ex-mannen för allt som hänt och som han gjort, om han nu skulle få för sig att försöka få tillbaka mig, vilket just nu känns högst osannolikt. Alla dessa ord låter som en massa dravel, men det är så det låter i mitt huvud…

Postat den 19 februari 2014 @ 01:00 ǀ Familj, Skilsmässan

Söndagens flytt blev ett rent helvete!!! Och det är därför jag inte skrivit något förrän nu. All tillkämpad glädje och entusiasm inför flytten krossades så fort vi kom till huset på söndagen… När jag orkar lovar jag att skriva om skräckupplevelsen.

Postat den 18 februari 2014 @ 13:19 ǀ Huset, Lägenheten, Skilsmässan

Hur ska man kunna sova när hela ens liv ska förändras än en gång?!?! Imorgon (idag) flyttar jag till min nya lägenhet. För första gången i mitt liv ska jag bo själv (jag är 30 år och har aldrig bott själv!!!) och det känns skrämmande. Eller det är inte egentligen ensamheten som skrämmer mig utan det är nog tanken på att bo på ett ställe som inte präglats av både mig och ex-mannen som skrämmer mig. Även tanken på att jag nu ska uppleva nya saker och få nya minnen utan honom är extremt skrämmande. Jag vet inte om jag kommer att klara det, men jag måste försöka…

Postat den 16 februari 2014 @ 01:32 ǀ Lägenheten, Skilsmässan

Jag kan inte sova… Om mindre än 8 timmar är allt slutgiltigt. Då är den absolut sista spiken inslagen i kistan, eller rättare sagt i mitt liv som gift. Då får jag nycklarna till min nya lägenhet. Nycklarna till det som ska bli mitt nya liv, utan mitt livs kärlek… Medan jag skriver detta inser jag att jag uppenbart inte har släppt hoppet på att det ska bli vi igen. Jag kan inte förstå varför och jag vet inte ens om jag skulle våga eller vilja ha tillbaka honom, men tydligen jobbar inte mitt hjärta och hjärna tillsammans i detta avseende…

Postat den 14 februari 2014 @ 02:40 ǀ Lägenheten, Skilsmässan

Om 40 minuter ska jag träffa ex-mannen och skriva på bodelningspapperna. Det känns skönt att få det överstökat, men jag hatar verkligen att träffa honom. Inte för att jag hatar honom utan jag harar hur min kropp uppför sig i hans sällskap. Jag blir extremt panikslagen med tillhörande hjärtklappning och andra konstiga kroppsliga symptom. Tårarna börjar rinna utan att jag kan kontrollera dem. Jag blir kräkfärdig och spyr vissa gånger. Detta kan hålla i sig i timmar efteråt trots att jag inför mötena tar lugnade medicin som Psyket skrev ut till mig när jag kollapsade i december av allt som hände.

Postat den 12 februari 2014 @ 10:27 ǀ Huset, Skilsmässan

Jag ligger i sängen med tårarna rinnande längs mina kinder. Det är så många tankar och känslor som flyger runt i mitt huvud. Trots det kan jag inte formulera mina tankar här i bloggen. Det är som om orden är slut så fort jag försöker uttrycka mina allra innersta känslor om min ex-man. Det är enkelt att skriva att jag är arg, ledsen och frustrerad, men det går inte att beskriva min saknad, den djupa sorgen eller mina egna skuldkänslor. Jag hoppas att jag kommer lära mig så småningom, men  nu går det inte. Det enda jag klarar av är att gråta…

Postat den 12 februari 2014 @ 01:00 ǀ Skilsmässan

Alla känslor sprutar ut ur mig just nu! Jag är förbannad, ledsen, besviken, irriterad, frustrerad m.m. Hur f*n kan ex-mannen verkligen göra på detta sätt? Jag har svarat vad jag tycker och tänker till honom i ett sms för en halvtimme sedan, men ännu inte fått något svar. Det är jobbigt att känna alla dessa känslor, som dessutom går över i fysiska känslor. Jag mår illa och har ont i magen just nu, och jag har tillräckligt med krämpor utan att få dessa också slängda över mig…

Postat den 11 februari 2014 @ 17:53 ǀ Allmänt, Skilsmässan

Jag har så svårt att förstå vad min ex-man tänker med. När allt blev klart att han skulle köpa ut mig ur huset så pratade vi om sakerna i huset. Han sa då till mig att jag kunde ta vad jag ville ur huset. Jag planerade efter det och sen berättade jag ganska specifikt om vilka saker jag verkligen ville ha. Nä, då skulle han ha matsalsstolarna som jag verkligen ville ha. Jag gav med mig då matsalsgruppen var något av det dyraste i huset och då kunde jag med gått samvete acceptera att han accepterade att jag tog alla spelkonsoler, vilket vi också specifikt tog upp. Idag får jag ett sms om att han tänker behålla Wii:et. Jag förstår verkligen inte. Varför hålla på och ändra sig?!?! Han har bett mig att skriva specifikt vad jag vill ha, vilket jag gjort, men själv ska han tydligen ha rätten att komma efterhand och ändra sig och hitta på nya regler. Vad är nästa sak han kommer att ändra? Tänker han plötsligt kräva katterna? Tänker han inte köpa ut mig ur huset? Kommer han komma och kräva saker ur min lägenhet? Det känns som att han är ute efter att skada mig så mycket som möjligt. Jag ska tydligen inte få möjligheten att koppla av och försöka bli trygg i sisuationen, utan jag ska tvingas att gå på tå hela tiden av risken att något nytt kommer från honom…

Postat den 11 februari 2014 @ 17:25 ǀ Huset, Inredning, Katterna, Lägenheten, Skilsmässan, Teknik

Jag har precis titta på en film som handlar om saknaden och kärleken till ett barn. Det var egentligen en väldigt känslosam film, men av någon anledning kom inte en enda tår från mina ögon förrän filmen var slut och då kom tårarna på grund av att ex-mannen inte verkar sakna varken mig eller katterna; våra älskade fyrbenta barn. Han har inte sagt att han saknar oss en enda gång. Hur kan man inte sakna sina barn?!?! I förmiddags kom mamma in till mig nästan tårögd och sa att hon skulle sakna katterna något otroligt när vi flyttar till vår nya lägenhet. Jag och katterna har bott här i 2 månader och hon kommer sakna katterna så mycket att hon blir gråtfärdig. Katternas pappa som bott med dem sedan juli 2003 och maj 2005, saknar dem inte. Hur f*n kan det vara möjligt?!?! Hur kan man bara lämna sina barn för det man ”tror” kan vara kärlek..? Jag kan inte förstå det… Tårarna rinner längs mina kinder…

Postat den 10 februari 2014 @ 15:54 ǀ Allmänt, Familj, Film, Katterna, Lägenheten, Skilsmässan

Jag är hypertrött, har ont, och den vänstra halvan av min kropp har fått frispel från topp till tå! (Vänstra ögat svider och är rött. Den vänstra näsborren är täppt. Den vänstra kinden smärtar då jag bet mig i den när jag åt tidigare idag. Jag smällde något på den vänstra sidan av ryggen när jag fixade med soffan {köpte en begagnad soffa från Blocket igår} efter att vi kommit hem. Jag har svåra trötthetssmärtor i mitt vänstra lår, vad och skenben.) Känner smärtor på högra sidan också, men inte lika tydligt och frustrerande.

Jag vill verkligen bara sova nu… Men som vanligt när jag inte alls mår bra och när jag inte kan sova, går mina tankar till ex-mannen. Jag tänker på hur hans liv ser ut och vilka grejor han alltid sagt att han hatar, och som han nu ställs inför. Tankarna går t.ex. till att stiga upp på mornarna när han nu har barn. Först undrar min hjärna hur han klarar det. Nästa tanke blir att jag hoppas att han plågas och lider av att stiga upp tidigt. Och tredje och sista tanken blir att jag får inte önska att han lider utan att jag får hoppas att han är lycklig över sina val. Varenda liten tanke om honom går igenom samma procedur. Det bottnar troligen i faktumet att jag tror mig känna honom, att jag mår bättre själv av att han skulle ångra sig och lida i den nya situationen, och att jag sen själv mår dåligt över tanken att jag önskar att han mår dåligt. Allt känns vansinnigt. Innan klyddet med försäkringsbolaget kunde jag stävja dessa tankar genom att fantisera om alla möjligheterna jag skulle få med den nya lägenheten. Nu klarar jag inte av de fantasierna då det är för realistiska drömmar som har krossats. Det är samma sak som att jag i början av separationen drömde om att han skulle komma tillbaka till mig. Den drömmen krossades på samma sätt…

Jag behöver en ny dröm att lägga mina tankar på, men jag vet inte vad det skulle kunna vara. Det är så många krav idag för att det ska fungera som en verklighetsflykt med lugnande effekt. Först och främst kan den inte innehålla ex-mannen. För det andra måste det vara en realistisk dröm. För det tredje måste drömmen innehålla många små detaljer att hänga upp sig på. Förr om åren har drömmarna handlat om att kunna jobba igen. Att få våra företag att blomstra. Att vinna på lotto. Att ta med hela storfamiljen på en fantastisk resa till vårt älskade New York, Disneyland och Mexiko. Att åka en Jorden-runt-kryssning med ex-mannen och katterna. Att bygga ut huset. Att köpa ett stort hus på Gotland, nära Kneippbyn, för semestrar med familjen. Att förnya våra äktenskapslöften utomlands på vår 10-åriga bröllopsdag, och bli fullständigt överraskad av ex-mannen av att han fått alla våra nära och kära (förutom mammas morbror med fru, som inte orkar och får följa allt via webben) att flyga till samma destination och vara med under ceremonin. Att vi får barn i form av tvillingdöttrar som döps till Anna Maria Linnea och Lilly Elsa Christa efter många älskade släktingar. Hur ska jag någonsin lyckas skapa en dröm som kan leva upp till någon av alla dessa krossade…

Postat den 10 februari 2014 @ 05:42 ǀ Allmänt, Familj, Huset, Inredning, Katterna, Lägenheten, Sjukdomarna, Skilsmässan, Sömn

All glädje som någonsin funnits inom mig är nu som bortblåst. Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna få tillbaka den.  Jag är sjuk och kommer aldrig att kunna jobba igen (såvida man inte hittar någon ny medicin som kan bota mina sjukdomar). Jag är skild/singel och kommer troligen aldrig hitta någon ny att leva med då jag inte har möjligheten att lägga kraft på att dejta. Jag är barnlös och kommer inte att få några barn då jag som sagt troligen aldrig kommer att hitta en ny partner och möjligheten att ta hand om ett barn själv finns inte p.g.a. sjukdomarna. Jag kommer nästa vecka få tillgång till min alldeles för dyra lägenhet som jag nu inte ens har råd att köpa en tapet till. Hur fan ska jag lyckas ta mig igenom detta? Det är nog dags att börja med de antidepressiva tabletterna igen och en nystart med en psykolog är nog nödvändigt. Tack och lov har jag en remiss till psykolog liggande och igår fick jag besked om att en psykolog nära min nya lägenhet kommer att ha möjlighet att ta emot mig om en månad. Det känns som en sjukt lång tid tills dess, men så är väl livet…

Postat den 6 februari 2014 @ 21:26 ǀ Allmänt, Lägenheten, Sjukdomarna, Skilsmässan