Just nu sitter jag fullt påklädd under täcket med datorn i famnen och fryser. Jag har inte speciellt hög feber, men då jag har en normal temperatur på runt 36 grader så blir 37,8 grader en ganska stor skillnad för mig och det får mig att må ganska dåligt. Förhoppningsvis kommer lite Alvedon och varm chokladmjölk göra susen.

Idag väcktes jag ganska oväntat av att det ringde på porttelefonen. När jag svarade visade det sig att det var sjukgymnasten från kommunen som trodde att vi hade bokat tid idag. Jag blev helt ställd då jag fått tid av biståndshandläggaren på fredag nästa vecka. Jag slängde snabbt på mig kläderna och öppnade dörren när sjukgymnasten kom upp. Hon berättade att även arbetsterapeuten var på väg till mig och att det måste ha blivit någon miss i kommunikationen mellan dem och biståndshandläggaren. De undrade om de kunde ta mötet med mig idag ändå och jag sa att jag inte kände mig speciellt förberedd på det och dessutom var jag ju alldeles yrvaken. Hon förstod mig och vi valde att vi tar mötet nästa fredag som jag fått besked om sedan tidigare.

Jag har fortsatt att hjälpa pappa med hans mail idag och det blev tuffare än jag trodde. Det tekniska hade jag inga problem med, men jag klarade inte av att sitta så länge vid datorn. Jag fick förbaskat ont i fingrarna och min vänsterhand skakade som ett såll… Tack och lov är jag snart klar med det! Det var kanske tokigt att jag tog på mig det här uppdraget, men det hade tagit pappa säker 10 gånger så lång tid som det tagit för mig. Jag tror att det sammanlagt kommer ta mig ca 3 timmar att få det klart och då hade det tagit pappa ca 30 timmar… Det kändes skönt att få möjligheten att hjälpa honom lite också!

Postat den 1 april 2014 @ 21:38 ǀ Familj, Sjukdomarna, Smärta, Teknik

Jag har haft en ganska intressant, konstig, känslosam, och galen dag. Jag började med att stressa runt som en galning när väckarklockan ringt då jag behövde städa undan en massa i lägenheten inför eftermiddagen. När jag var så nära färdig som det gick, mer eller mindre fick jag springa till bussen. Bussen tog mig till psykologen och där hände mycket saker i hjärna. Hon gav mig fantastiska råd angående Försäkringskassan som jag verkligen kommer att använda. Hon tog också upp en tanke om min ex-man som jag egentligen aldrig har velat tänka trots att den nästan alltid har funnits i mitt bakhuvud. Hon ställde frågan om det inte var så att jag upphöjt honom till världsbäst enbart för att jag känt skuld mot honom då han tvingats att leva med mig, och då det har varit han som funnits vid min sida när allt varit dåligt. Hon sa att det är ytterst ovanligt att man gör en sån total omvändning i personlighet som han har gjort och börjar bli otrevlig och slutar att bry sig. Hans mamma har ju uppenbart slängt en del av mina saker och svaret på det från honom blev att det som är borta är borta. Jag har ju alltid satt honom i första rum och jag har i 90% av fallen prioriterat saker som har med honom att göra. Skilsmässan kom när jag började prioritera mig själv istället för honom… Jag vet inte om fallet är som psykologen föreslår och frågan är om jag någonsin kommer känna att jag vet svaret på riktigt. Dock får jag nog fortsätta att fundera på det hela.

Efter psykologbesöket hade jag bett pappa att komma och hämta mig då jag inte känt mig så bra i kroppen och då jag visste att jag bara hade en timme på mig att ta mig hem tills det var dags för någon typ av besiktning i lägenheten. Normalt sätt så skulle det inte vara några problem för mig att ta mig hem på den tiden, men då mina ben inte kändes okej var risken stor för att jag inte skulle gå tillräckligt snabbt för att hinna med bussen. Det visade sig sen att det var riktigt tur att pappa kom och hämtade mig. Människorna som kom för besiktningen var nämligen 30 minuter förtidiga och stod utanför min dörr och väntade när vi kom hem. En aning irriterande, men det innebar också att de försvann snabbare.

Jag hade bett pappa att ta med sig deras trappstege då jag förra veckan fått två av mina tre sista delar till mitt larm och den ena var rökdetektorn som ska sitta i taket och ditt når jag inte ens om jag skulle ställa mig på köksbordet. 😀 Jag fick rökdetektorn på plats och gjorde ett funktionstest. Naturligtvis fungerade det inte… Jag har pratat  med larmföretagets kundtjänst två gånger, men än är inte problemet löst. Det sista man sa till mig är att jag ska vänta 24 timmar och om funktionsfelet inte är borta då får jag ringa till kundtjänsten igen.

Medan jag höll på och klyddade med larmet och deras kundtjänst, så passade pappa på att vara den fantastiska människa han är. Han dammsög hela lägenheten. Som tack gick vi sen till samlingslokalen och drack kaffe och te tillsammans med småkakor i solskenet. Det var riktigt mysigt. Jag älskar värme och det är mysigt att sommaren är på väg. Dock finns det en nackdel och det är att det blir ljust så förbannat länge och jag tycker ju om mörkret.

Efter att pappa åkt hem har jag spenderat nästan all tid i sängen. Dock har jag inte varit sysslolös. Jag har hjälpt både min pappa och min kusin med deras mailkonton. Ingen av dem är speciellt tekniska så det är väl bra att de har mig. 🙂

Förutom allt detta har ytterligare en fantastisk sak hänt idag. Mamma ringde på förmiddagen och sa att pappa och hon betalar för inglasningen av min balkong. Jag fick erbjudandet förra veckan och jag ville verkligen göra det, men då försäkringsbolagen fortfarande klyddar så tänkte jag ringa och tacka nej idag. Tack och lov hann jag inte ringa innan mamma ringde. Hon sa att de tycker att en inglasning skulle höja livskvalitén både för mig och katterna och då priset dessutom blir lägre nu då det är väldigt många i bostadsrättsföreningen som kommer att göra inglasningen nu, så vill de inte att jag ska gå miste om det p.g.a. försäkringsbolagen. Jag har världens bästa föräldrar som alltid tänker på mig! Det känns fantastiskt att veta att de alltid finns vid min sida! Jag önskar dock att de inte skulle behöva finnas vid min sida hela tiden, men jag kan ju tyvärr inte göra så mycket åt det, trots att jag önskade att det var så.

Idag har jag haft en lite sämre dag kroppsligt. Det har inte funnits så mycket energi att göra något och då vänder jag mig gärna till maten istället. Nu hade jag dock inget onyttigt hemma att äta så jag är otroligt stolt över mig idag. Till frukost blev det Paulúns supergröt med extra hallon och chiafrön till. Till lunch blev det stekta äggvitor och en majskolv. Till middag blev det ugnsrostade grönsaker med ugnsbakad lax och till det en rom och rödlökssås. Tyvärr hade jag bara energi till att tillaga maten och inte städa upp efter den. Jag hatar att ha det stökigt normalt, men nu är det värre då det kommer några människor från bostadsföreningen imorgon. Förhoppningsvis lyckas jag få lite krafter imorgon så jag kan fixa det.

Postat den 30 mars 2014 @ 22:17 ǀ Hushållssysslor, Lägenheten, Sjukdomarna

Jag fick idag beslutet om mitt bostadstillägg och efter att ha läst beslutet kände jag mig lika förvirrad som tidigare. Jag ringde till Försäkringskassan och det gjorde inte saken bättre… En del fick jag dock klarlagt även om jag tycker att svaret var katastrof. Jag ansökte om bostadstillägg från februari månad. Då jag fick lägenheten den 14:e februari räknade jag med att få ersättning för halva månaden. Nu visar det sig att om man inte flyttar in den 1:a i månaden så får man ingen ersättning för den månaden. Det är rent vansinne och det finns INGEN information om detta NÅGONSTANS på Försäkringskassans hemsida eller i deras informationsbroschyrer. Och tro mig, jag har lusläst allt! Jag sa detta till kundtjänstmedarbetaren jag pratade med och hon skulle vidarebefordra kritiken. Som om det kommer göra något… :-I

När det gällde summan på 2649 kr så kunde hon inte svara på hur summan hade räknats fram. Jag har verkligen försökt räkna på allt fram och tillbaka och det kvittar hur jag räknar för jag kommer aldrig fram till den summan hur jag än gör… Jag tyckte att de borde ha haft någon utskrift från deras datasystem där man kunde se uträkningen, men tydligen inte. Istället skulle hon skicka deras utbildningsmaterial i frågan till mig. Får se om det ger något…

Jag har även idag tagit fram mitt avslag om handikappsersättning. Ett ganska intressant beslut med tanke på att det var Försäkringskassan som rekommenderade mig att söka det. Hur som helst så är det dags att ta tag i även detta. Hoppas verkligen att jag lyckas övertyga Försäkringskassan då jag verkligen behöver dessa extra pengar för att täcka mina kostnader.

Postat den 27 mars 2014 @ 15:57 ǀ Ekonomi, Försäkringskassan, Lägenheten, Sjukdomarna

Jag köpte för en stund sedan Rollercoaster Tycoon 3 till datorn för att försöka ge min hjärna något annat att tänka på. När jag skrivit färdigt det förra blogginlägget var spelet färdignerladdat till datorn och det var bara att sätta igång och spela. Problemet var bara det att jag inte lyckades få hjärnan att fatta vad den skulle göra. Jag fattar inte längre hur jag ska gå tillväga för att spela ett simpelt simulerings-spel!!! Hur f*n är det möjligt?!?! Vart är jag på väg om jag inte längre klarar av att koncentrera mig på och förstå ett simpelt datorspel?!?!? Jag känner mig verkligen värdelös just nu… För kände jag mig som den bästa i världen, även fast jag var sjuk, eftersom jag hade det viktigaste i livet; kärlek. Nu känner jag mig bara sämst… Jag vet verkligen inte hur jag sak ta mig ur denna onda spiral. Hur mycket jag än vill så kan jag inte ändra på min kropp. Jag kan inte bli frisk. Vad f*n kan man då göra…

Postat den 27 mars 2014 @ 03:37 ǀ Ex-mannen, Fritidsintressen, Sjukdomarna, Skilsmässan, Teknik

Jag är inte gjord för att vara ensam och det håller på att göra mig tokig just nu. Jag hatar att inte träffa människor eller att ha någon att prata med. Jag hatar att inte ha fysisk kontakt med någon och då framförallt med ex-mannen. Dagen jag insåg att jag var för sjuk för att jobba var en plåga eftersom så många av mina drömmar gick upp i rök. Min dröm om att få bli en stor entreprenör skulle aldrig kunna infrias hur mycket jag än ville. Förutom att inte kunna uppnå mina drömmar så försvann nästan alla mina sociala kontakter. Dels försvann kontakten med personer på jobbet, och dels försvann alla kontakter med diverse kompisar då jag dels skämdes över att vara sjuk och dels då jag inte vågade försöka vara för aktiv ifall Försäkringskassan då skulle anse att jag var tillräckligt ”frisk” för att jobba. Den lilla sociala kontakten jag lyckades hålla kvar var och är kontakten med min familj och kontakten med ex-mannen. Ex-mannen har varit min livlina i livet. Det är han som har hållit mig på benen och det är han som fått mig att orka kämpa. Det är han jag har pratat med om både positiva och negativa saker. Det är han jag har vänt mig till när jag har känt mig ensam. Det är till honom jag har gett all min kärlek och jag har gjort allt för att han har skullat vara lycklig. När jag inte längre kunde leva mitt liv på det sättet jag själv ville, så började mitt liv gå ut på att göra ex-mannens liv till det bästa möjliga liv. Jag gjorde allt för att han skulle må bra! Jag stöttade honom i allt och hjälpte till på alla möjliga och omöjliga sätt. Sen han lämnade mig vet jag inte längre vad jag ska göra av mitt liv. Jag kan inte jobba, jag har ingen att prata med, och jag har inget att göra i min ensamhet. Den tiden jag mår hyfsat försöker jag ta mig hemifrån, men vad ska jag göra med den resterande tiden som troligen är 95% av mitt liv. De intressanta ljudböckerna börjar ta slut (har snart lyssnat på 500 böcker de senaste 2 åren), jag har sett alla serier på TV, jag har snart sett allt på Netflix, jag har googlat på allt jag kan komma på m.m. Vad finns det att göra när man bara kan ligga i sängen och inte orkar något annat, och då man inte ens har någon att prata med, ingen att ge sin kärlek, ingen att hjälpa med något? Jag har bott själv i 1 månad och jag håller redan på att bli galen. Hade jag haft orken så hade jag klättrat på väggarna just nu, så uttråkad och onyttig som jag känner mig. Vad fan gör man i denna situation????

Eller jag ska kanske säga God eftermiddag! 🙂 Jag har precis vaknat och gett katterna deras frukost. Gårdagen var en riktig skitdag och jag orkade inte göra något över huvud taget. Jag var slutkörd både i hjärnan och kroppen. Det är väl troligtvis därför jag sovit tills nu. Idag känner jag mig tack och lov bättre. Jag känner av att jag har en förkylning i kroppen, framförallt näsan bråkar med mig, men det är sånt man får leva med. Förhoppningsvis känner jag mig tillräckligt bra ikväll för att delta på kören. Med tanke på att jag inte träffat en enda människa sedan i söndags hade det varit skönt att orka ta sig ut.

Postat den 26 mars 2014 @ 13:57 ǀ Fritidsintressen, Katterna, Sjukdomarna, Sömn

Jag är fortfarande inte tillbaka i min ”vanliga” form efter fredagens besök. Jag ville verkligen gå och simma idag, men mina ben ville tyvärr inte ta mig till spa:et. Det är så det är ibland, men det gör det inte mindre irriterande för det… Tur att jag har mina fantastiska katter att muntra upp mig. Den svarta ligger just nu och sover på min vänstra fot, och den röda ligger och kurrar på min mage. 🙂

20140324-180643.jpg

Postat den 24 mars 2014 @ 18:07 ǀ Känslor, Katterna, Sjukdomarna, Spa

Jag har ett otroligt komplicerat förhållande till nätter. På natten vill de flesta, liksom jag, sova. Man vill utnyttja dygnets mörka timmar till att få en skön och återhämtande sömn. Tyvärr är det ytterst sällan mina nätter ser ut som jag önskar och det finns flera orsaker till det. En anledning är att jag av någon anledning mår bättre i min kropp på natten än på dagen. Jag har lättare att tvätta, diska m.m. nattetid just på grund av att kroppen mår bättre. Även min hjärna mår bättre nattetid då ljud och ljus minskar i styrka och jag har problem med dessa sinnen. Dessa två anledningar får mig egentligen att vilja vara vaken på natten och sova på dagen. Tyvärr är det även de som får mig att vilja sova då. När kroppen och hjärnan mår som bäst återkommer alla jobbiga tankar och jag kan av någon anledning inte hantera dem under natten. Under en lång tid har det självklart varit skilsmässan och ex-mannen som upptagit mina tankar, men numera har även gamla tankar om mina sjukdomar, min framtid m.m. börjat återkomma. Självklart är det positivt att andra tankar hittat sin väg tillbaka till min hjärna, men samtidigt känns det oerhört vemodigt då det alltid är tankarna på allt jag inte kan göra som hittar mig. Det finns ytterligare ett stort problem med nätterna och sömnen. Jag kan inte på naturlig väg ta mig ner i djupsömn. Det gör att jag måste ta sömnmedicin för att få en återhämtande sömn. Dock kan jag inte ta sömnmedicin veckans alla dagar p.g.a. risken för tillvänjning och det gör att dagarna utan medicin sover jag som en kratta, om jag över huvud taget lyckas somna… Mina nätter är som sagt komplicerade…

Postat den 24 mars 2014 @ 02:49 ǀ Ex-mannen, Känslor, Sjukdomarna, Skilsmässan, Smärta, Sömn

Ikväll tog jag bussen till en för mig ganska ovanlig kyrka. Syrrans kör skulle tillsammans med en annan kör sjunga i den andra körens ”hemma”-kyrka. Jag har alltid haft en speciell relation till kyrkan och Gud. Jag har alltid känt mig hemma i kyrkan och förr funderade jag till och med på att utbilda mig till präst. Jag har kvar önskan att få bli präst, men tyvärr stoppar min kropp även denna önskan. Det min kropp inte kan stoppa är min relation till Gud och lättnaden jag känner inom mig när jag kan slappna av och andas ut i en gudstjänst. När livet var som värst i höstas besökte jag kyrkan flera gånger i veckan. Jag lånade ofta mammas bil eller tog med mig syrran för att besöka kyrkor där jag inte kände någon. Där ingen förväntade sig att jag skulle vara glada och spralliga jag. Det var lite ledsamt att inte känna någon mer än Gud när man gick in i en kyrka, men samtidigt var det en stor lättnad att bara kunna vara mig själv i sorgen. Idag var det första gången sen innan skilsmässan som jag besökte en gudstjänst där jag visste att jag skulle känna många. Visserligen kände jag inte församlingen, men jag känner stora delar av kören trots att jag aldrig sjungit i den själv. Jag kände att denna gudstjänst blev ett steg i rätt riktning till att våga träffa människor jag känner igen. Att våga besvara frågorna om hur jag mår utan att börja gråta av sorg. Smärtan känner jag fortfarande varje dag, men känslorna ligger inte längre på ytan redo att rinna över vid minsta kontakt. Jag börjar sakta och säkert bli en människa igen. Om jag blir samma människa som jag var tidigare vet jag inte, och det är väl bara tiden som kan utvisa det.

Postat den 23 mars 2014 @ 21:21 ǀ Ex-mannen, Familj, Känslor, Sjukdomarna, Skilsmässan

Just nu rinner tårarna längs mina kinder trots att inget ”speciellt” har hänt. Jag bara saknar ex-mannen. Jag saknar att ha honom bredvid mig. Jag saknar att prata med honom. Jag saknar att han bara med sin närvaro kan få mig att ta mig igenom mina smärtor Nu har jag bara mig själv och det räcker inte till när kroppen mår som den gör just nu och det suger!!! Jag har funderat på om det är just ex-mannen jag saknar eller om det bara är ”någon” jag saknar, och tyvärr har svaret blivit att det är just honom jag saknar och det är en väldigt tveeggad känsla. Jag vet inte längre om jag älskar honom, men ändå önskar jag att jag hade honom vid min sida. Hoppas att jag snart kan lära mig att leva med dessa känslor, eller allra helst att dessa känslor kan försvinna.

Postat den 23 mars 2014 @ 01:23 ǀ Ex-mannen, Känslor, Sjukdomarna, Smärta

Jag ligger i sängen och är en aning irriterad. Efter föregående inlägg somnade jag nästan direkt. Jag vaknade upp för en timme sedan, men mår fortfarande lika dåligt. Bara att skriva detta inlägg är en pärs. Jag har ont i fingerlederna och jag har svårt att greppa saker. Jag behövde rensa katternas låda när jag vaknade, och det blev gjort, men det tog nog dubbelt så lång tid som vanligt p.g.a. mina fingrar… Det jobbigaste är dock att huvudet skriker efter att få hitta på något medan kroppen bara säger att den vill ligga fullständigt stilla. Det är där irritationen kommer in då jag känner mig så otroligt hialös. Kan inte förstå varför jag aldrig lyckas komma ifrån den känslan trots att denna situation uppstår så ofta…

Postat den 22 mars 2014 @ 23:35 ǀ Känslor, Katterna, Sjukdomarna, Smärta, Sömn

Efter en lång dag ligger jag äntligen på min älskade spikmatta! Det har varit en lång och händelserik dag och även om jag mår skit just nu så har det varit värt det. Maten, och framförallt efterrätten var god. Sällskapet var trevligt! Jag är så glad över att mammas moster hade möjlighet att komma hit idag. Jag lovade hennes man, som var lite som en extra morfar för mig, att se till att hon inte isolerade sig när han gick bort och därför känns det extra skönt när jag kan hålla mitt löfte.

140321Så här blev cheesecaken. Inte den vackraste, men fantastiskt god! Receptet kommer ursprungligen från ICA, men jag har gjort lite ändringar på det. Då den vita chokladen är söt i sig själv går det bra att utesluta sockret helt om man vill. Här kommer receptet:

Ingredienser
75 g smör
150 g digestivekex
250 g vit choklad
75 g mörk choklad
400 g färskost av philadelphiatyp
1 dl kesella (10%)
0,5 dl socker

Så här gör du
1. Sätt ugnen på 175°C.
2. Smält smöret och mixa det med digestivekexen i en matberedare till en smulig deg. Tryck ut på bottnen i en form med löstagbar kant, ca 24 cm i diameter, gärna en hjärtformad. Grädda bottnen i 8-10 minuter.
3. Smält den vita chokladen i ett vattenbad och ta från värmen. Grovhacka den mörka chokladen.
4. Blanda färskost, kesella och socker. Tillsätt den smälta vita chokladen, lite i taget, under ständig omrörning. Blanda ner den hackade chokladen.
5. Fyll formen och ställ kallt ca 4 timmar.

 

Postat den 21 mars 2014 @ 23:09 ǀ Familj, Recept, Sjukdomarna, Smärta

Nu har jag äntligen tagit tag i mitt hjälpbehov och skickat iväg ett mail till kommunen för att fråga om hjälpmedel, hemtjänst, och bostadsanpassning. Jag har lite hjälpmedel sedan tidigare, men då jag nu är själv så märker jag att jag behöver mycket mer för att klara min vardag och inte bli en ”belastning” för min familj. Jag vet att min familj gärna hjälper mig med städning, sopor, inköp m.m., men är det rätt att de ska tvingas ställa upp och hjälpa mig med dessa saker. Jag tycker inte att min pensionerade snart 68-åriga pappa ska behöva köra igenom hela stan för att jag behöver hjälp med att dammsuga, eller att min mamma ska behöva ringa efter jobb varje dag för att fråga om det är något jag behöver ha handlat, eller att min syster måste skynda från sitt jobb för att hjälpa mig med storhandling när jag själv inte orkar åka buss till affären eller orkar gå med kundvagnen.

De som inte känner mig sedan tidigare tänker nog nu att de förstår varför min man lämnade mig om han nu tidigare har behövt hjälpa mig med allt detta. Så har dock inte varit fallet. Eftersom vi tidigare varit två personer med inkomst har vi haft råd med städhjälp. Jag har alltid haft tillgång till bil och affär nära mig och därmed klarat av inköpen relativt lätt. Soporna har jag bara behövt gå med utanför dörren. Visst har jag behövt hjälp ibland, men även tidigare har mamma, pappa, och lillasyster, förutom mannen, ställt upp med det. Han har alltså inte varit överhoppad med uppgifter. Om jag ska vara ärlig tror jag faktiskt att han får göra betydligt mer grejor nu än tidigare…

Postat den 17 mars 2014 @ 15:23 ǀ Ex-mannen, Familj, Hushållssysslor, Sjukdomarna, Skilsmässan

Nu har jag sovit sen jag skrev föregående inlägg. Kanske inte så smart då jag gärna vill sova inatt också, men ack så skönt. Nu ska jag resa på mig och fylla på den röda kattens mjölk och sen ska jag nog försöka somna igen. Denna gången på spikmattan då jag har förbannat ont i nacke och rygg idag.

Postat den 16 mars 2014 @ 22:40 ǀ Katterna, Sjukdomarna, Sömn

Idag har jag gjort mitt första besök hos psykologen, men det var knappt att jag tog mig dit. För att komma dit behöver jag ta två bussar och den första var givetvis så pass försenad att jag missade den andra… Jag fick vänta in nästa buss och sen fick jag springa från den till psykologmottagningen. Jag hann dit precis på minuten. Denna första gång blev det inte så mycket ”behandling” då jag har en så gedigen bakgrundshistoria utöver krisen med skilsmässan, som egentligen är anledningen till att jag nu fått en ny remiss. Det kändes dock bra att vara på mottagningen och jag kände mig bekväm med psykologen så jag hoppas och tror verkligen att det kan bli bra!

Postat den 12 mars 2014 @ 18:02 ǀ Sjukdomarna, Skilsmässan

Känner mig ännu duktigare nu då jag precis lyckats sätta igång en maskin tvätt. Visserligen satt jag igång maskinen med samma tvätt förra veckan också, men den blev aldrig upphängd. Förhoppningsvis lyckas jag med det denna gången. =)

Jag har även precis packat min spa- och gymväska. Mamma vill nämligen ta sig en tur till spa:et imorgon på hennes tidiga jobbdag och vi har bestämt oss att för första gången testa på gymmet. Jag har inte satt min fot på ett gym på nästan 10 år. Min förhoppning är nu att jag regelbundet ska klara av att besöka gymmet och genomföra någon typ av sjukgymnastik för att stärka framförallt min lår-, rygg- och magmuskulatur. Tänkte att när jag väl vet hur gymmet ser ut, be min läkare om en remiss till sjukgymnast som ska få äran att gå igenom med mig vilka övningar jag bör göra och sen ta med mig kunskapen till gymmet här.

Postat den 9 mars 2014 @ 20:21 ǀ Familj, Hushållssysslor, Sjukdomarna, Träning

För att få min kropp att slappna av tillräckligt mycket för att klara av att somna brukar jag antingen lyssna på ljudböcker eller titta på TV. På sistone har jag inte kunnat koncentrera mig på ljudböcker och därför har TV-n blivit min bästa vän. Ikväll/inatt uppstod dock ett problem som jag misstänkt kunde uppkomma, men hoppats jag skulle slippa. När jag äntligen var redo för att lägga mig insåg jag att det inte fanns något vettigt att titta på på TV-n. Det är egentligen ett riktigt I-landsproblem, men för att jag ska klara av att vara någorlunda fungerande är det uppenbart det här jag behöver. Förhoppningsvis är det här dock den sista gången jag behöver uppleva detta. Efter att kusinens ex-man har varit här hoppas jag nämligen på att vi lyckats laga datorn och äntligen även kopplat in den till TV-n. Då får jag möjligheten att använda Magine och då kan jag alltid hitta något att somna till.

Postat den 8 mars 2014 @ 03:42 ǀ Familj, Sjukdomarna, Sömn, Teknik

Inatt har jag tack och lov sovit bra! Eller inatt? Jag har sovit ca 13 timmar så jag har ju inte enbart sovit under natten. =) Efter att ha fått så här mycket vila kan man ju tycka att energin borde vara på topp och att det bara är att sätta igång och göra allt som behöver göras, men så är det inte. Jag har beslutsångest angående vilken/vilka saker jag ska ta tag i först eftersom jag vet att energin aldrig räcker till till allt som jag vill eller borde göra. När sen mina känslor även blir en del av ekvationen blir det ännu svårare att sätta igång att göra något… Jag skulle t.ex. verkligen behöva fortsätta med brevet till ex-mannen, men nu vet jag inte om det är ett brev jag ska skriva till honom, om jag ska kontakta en advokat, eller om jag helt enkelt ska skita i att han har behållit saker som rent juridiskt är mina. Jag är så förvirrad och jag vet inte om det är värt all smärta att tvingas ha fortsatt kontakt med honom. Egentligen borde jag prata med honom ansikte mot ansikte, men så fort jag träffar honom så tar något konstig känsla över min kropp och jag klarar inte av att konfrontera honom. Jag klarar inte heller av att se honom arg eller ledsen då jag bara får mer skuldkänslor. Vilka skuldkänslor? säger den logiska sidan av min hjärna. ”Det är han som lämnat dig. Det är han som gått direkt från din säng till en gemensam kompis säng. Det är han som flyttat in i ERT hus med den nya tjejen utan att säga något till dig. Det är han som inte betalat ut pengarna än enligt bodelningsavtalet. Det är han som lovat saker som han sen inte hållit. Det är han som ljugit dig rätt upp i ansiktet.” Den emotionella  delen av hjärnan svarar:
– Men han har ju tvingats leva med mig trots att jag varit sjuk. Han har aldrig känt sig fri eftersom han hela tiden har behövt ta hänsyn till mina sjukdomar. Han har inte kunnat bli pappa eftersom jag varit sjuk. Han har ju fått gå igenom så mycket på grund av mig och jag vill inte utsätta honom för mer smärta än han redan tvingats gå igenom på grund av mig…

Skuldkänslor är de känslor jag alltid har haft, och fortfarande har, svårast att hantera och de är tyvärr alltid mina ständiga följeslagare. Jag har alltid sätt mig som en stark och självständigt kvinna. En kvinna som klarar sig själv i alla lägen, som har stora kunskaper om det mesta, och som aldrig behöver be om hjälp eller tvinga andra att anpassa sig. Tyvärr är jag inte den kvinnan, men jag klarar inte av att anpassa mig till den verkligheten. Varje gång jag behöver be om hjälp eller någon behöver göra ändringar i sina planer på grund av mig, så känns det som att en spik slås rakt genom mitt hjärta. Jag blir ångerfull och ber om ursäkt i tid och otid. Det känns som att jag tvingar andra att lägga bort sin egen lycka för min skull och jag klarar inte den tanken eftersom jag själv har så svårt att känna mig lycklig då min sjuka kropp begränsar mig. Det känns som att jag blir den ”sjuka kroppen” för de som tvingas hjälpa mig eller anpassa sig, och jag vill inte att någon annan på denna jord ska behöva känna samma känslor som jag känner. Jag vill inte att någon ska behöva försaka något som kan göra dem lyckliga!

Postat den 7 mars 2014 @ 16:46 ǀ Ex-mannen, Familj, Huset, Känslor, Sjukdomarna, Skilsmässan, Sömn, Vänner

Under alla år jag bott hemifrån har jag och ex-mannen alltid haft städhjälp då jag ej klarar av det fysiska i städningen och han enbart tyckt att det varit tråkigt. Planen när jag nu flyttade in i lägenheten var att jag skulle köpa en robotdammsugare och en robotgolvmopp för att lösa städningen med. Tyvärr gick den planen upp i rök när klyddet med försäkringsbolagen började. Tyvärr har jag för tillfället inte heller råd att betala någon städhjälp och därför fick jag idag ta till plan C. (Plan C = Pappa) Som jag sagt tidigare är jag så glad för att jag har en familj som ställer upp för mig! Vad jag skulle gjort utan dem vet jag inte! Eller jo det vet jag ju egentligen. Jag skulle vara en bostadslös, deprimerad kvinna som skulle bo i min egen skit som jag inte skulle orka ta bort, utan mat till vare sig mig eller katterna. Ingen speciellt bra tillvaro med andra ord…

Tack än en gång för att Ni finns!

Postat den 6 mars 2014 @ 10:21 ǀ Ex-mannen, Familj, Huset, Lägenheten, Sjukdomarna, Teknik