De senaste 3 veckorna har varit otroligt händelserika, på både gott och ont, och någon ork att blogga har inte funnits. Nu har jag börjat återhämta mig och lusten att skriva och framförallt att leva har återkommit.

Jag vill börja med att skriva att jag äntligen ser ljuset i tunneln gällande skilsmässan. Alla mina grejor förutom besticken från mormor och morfar är nu återlämnade samt att ex-mannens kartonger är upphämtade. Efter 4 månaders tjafsande om besticken har ex-mannen erkänt att han och hans nya familj använder mina finbestick som sina vardagsbestick. Han har känt till detta hela tiden, men hållit truten om det. När det väl kom fram blev jag först helt förtvivlad och oerhört ledsen. Därefter blev jag förbannad och tillslut beslutsam. Han fick en deadline på när besticken skulle vara återlämnade annars skulle jag begära handräckning från Kronofogden. Besticken är tyvärr inte återlämnade och jag hade planerat att skicka iväg ansökan till Kronofogden idag. Tyvärr han jag inte färdigt med den då jag hastigt och lustigt blev inbjuden på en spontanvisit hos två kompisar som precis fått tillgång till sitt nya hus. Har massor att göra även imorgon, men jag hoppas på att hinna med ändå. Annars får jag helt enkelt göra det under helgen.

En av grejorna jag ska göra imorgon är att åka till bilfirman som haft vår bil till salu. Idag fick jag nämligen det fantastiska beskedet att bilen är såld och imorgon ska jag och firman göra färdigt pappersarbetet. Det känns helt fantastiskt! Detta innebär förhoppningsvis att jag kan inreda färdigt min lägenhet nu och få den funktionell framförallt när det gäller bok-, DVD-, och spelförvaring. Det ska bli så skönt då dessa saker idag är förvarade på det sättet att man måste plocka ut allt jag har för att hitta det jag letar efter. En ny säng hade också varit fantastiskt, men det alternativ jag skulle ha råd med som jag hittat hos IKEA finns inte i deras sortiment längre. Får fundera vidare på hur det ska lösas.

2 saker som tagit extra mycket energi av mig nu stavad storebrors yngsta dotter och ex-mannens guddotter. Dessa töser är båda ca 1,5 år och helt fantastiska. Jag har med ganska kort framförhållning fått hoppa in och passa dem och det har varit ganska jobbigt, men samtidigt så värt det!!! De är som sagt fullständigt underbara och fantastiskt nig tycker de även om varandra. Tack och lov har jag dock sluppit ta hand om båda två själv samtidigt. Det skulle nog bli lite för mycket för mig. Ex-mannens guddotter passade jag denna gången över natten och därmed har hon blivit min andra övernattningsgäst i lägenheten. Det fungerade utmärkt och hon är välkommen att sova över fler gånger. Dock rekommenderar jag henne då att försöka sova lite längre än till 5:00. 🙂

Ytterligare en fantastisk sak som hänt är att problematiken med min deklaration har löst sig. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men jag fick tillbaka 10.000 kr istället för att betala in 1.000 kr. Det var en sten som lättade från mitt hjärta när jag såg utbetalningen på mitt konto. Nu ska jag bara ta mig i kragen och åka in och få tidigare års deklarationer rättade också. Hade planerat att det redan skulle vara gjort, men som sagt så har energin upptagits av andra roliga saker samt några infektioner.

Dessa veckor har jag även blivit mer engagerad i det sociala umgänget i bostadsområdet. Jag har utan egen talan blivit invald i Festkommittén och där blivit ansvarig för allt som har med teknik att göra, och framförallt musiken till de olika arrangemangen, och de har varit alldeles för många på sista tiden. Det har varit poolparty, nationaldagsfirande, discofest och nu till helgen midsommarfirande. Jag är riktigt imponerad över engagemanget bakom det hela, men det är ju även det som gör mitt boende så fantastiskt!

I samband med discofesten i helgen hände något ovanligt som fick mig att känna mig levande igen. Jag är ju extremt social och att stänga igen min mun är ganska svårt. Jag tycker helt enkelt om att prata. Det gör jag därför ofta och mycket med alla de boende här. Dock är de flesta väldigt mycket äldre än mig och därför har jag haft väldigt svårt att hitta mig ”själv” och känna mig intressant och vacker i ögonen på de i min egen ålder. Den möjligheten fick jag dock under festen då jag plötsligt kom i kontakt med en kille i min egen ålder som hälsade på en kompis. Vi pratade rätt mycket och jag kände att det ryckte i kropp och själv. Jag kände mig helt enkelt levande igen. Jag har ingen aning i nuläget om denna kille är någon som jag vill ha i mitt liv som vän eller annat, men idag tig jag modet till mig och skickade ett sms och frågade om han vill ta en kopp kaffe någon dag. Jag har inte fått något svar än, och jag kanske inte heller får det senare, men jag har i alla fall vågat! Jag är tillbaka på banan, och jag har mina fantastiska pensionärer bakom mig trots att det kändes en aning obekvämt när de försökte sälja in mig som Guds gåva till mänskligheten inför den kille i helgen. 🙂

Jag har blivit utmanad av min systers bästa vän att lista 3 positiva saker var dag under 7 dagar. Utmaningen kommer från Facebook, men då jag knappt använder FB längre väljer jag att anta utmaningen här istället. Och eftersom jag inte somnat än, väljer jag att lista positiva saker från den 28:e trots att det tekniskt sätt är den 29:e nu.

1. Jag har orkat laga en stor sats med pasta och köttfärssås som gör att jag nu har färdig mat i 1,5 vecka

2. Jag har haft ett trevligt besök av min syster och hennes bästa vän och vi passade på att ta en promenad runt i omgivningarna runt huset jag bor i

3. Jag vågade mig ner i samlingslokalen efter att syrran och hennes bästa kompis åkt hem, trots att det kändes väldigt jobbigt efter händelsen vid förra festen där

Postat den 29 maj 2014 @ 01:27 ǀ Allmänt, Familj, Hushållssysslor, Mat, Samlingslokalen, Vänner

Man skulle kunna tro att jag pratade om min före detta svärmor, men denna gången är hon oskyldig. Istället pratar jag om en dam jag möte i samlingslokalen på vårt Valborgsfirande. Detta hände:

Hela Valborg var fram till klockan 22:30 en underbar upplevelse. Vi åt, pratade, och hade allmänt trevligt. Då kom en för mig okänd dam fram och frågade mig vad jag jobbade med då hon tyckte att hon kände igen mig. Jag svarade ärligt att jag var sjukpensionär och hon ifrågasatte hur jag som var så ung kunde vara det. Jag tänkte inte så mycket på frågan då den är ganska vanlig och jag svarade som jag brukar med vilka sjukdomar jag har och hur de påverkar mig. Då frågade hon hur jag hade råd att bo på detta område och då började jag dra öronen till mig lite, men svarade ändå ärligt. Hon ifrågasatte än en gång hur jag kunde vara sjukpensionär, kommer inte ihåg den exakta ordalydelsen, och jag försökte än en gång svara innan jag bestämde mig för att gå ifrån henne och sätta mig vid mitt bord då vi helt enkelt inte kom längre. Jag berättade för vännerna runt bordet hur irriterad och stött jag blev av hennes ifrågasättande. Hon hade aldrig träffat mig förr och visste ingenting om min situation, ändå tyckte hon sig ha rätten att klanka ner på mig. Jag var rädd för att hon tänkte anmäla mig till Försäkringskassan (hon verkade verkligen vara den typen som skulle kunna göra en sådan sak) för att hon sett mig dansa i 2 minuter med ett tant (som för övrigt har kraftig reumatism och ett konstgjort knä, men som älskar att dansa och tycker att dansen är värd de senare konsekvenserna) och detta sa jag till bordsgrannarna. De sa till mig att skita fullständigt i henne och inte ta åt mig, men det var lättare sagt än gjort. Dessutom kände jag nog redan då att det fanns något mer i historien med damen. Jag fortsatte dock kvällen och tog mig modet att ta en bugg med en av bordsdamerna. Jag klarade väl av det i ca 1 minut och sen var jag så trött och fullständigt andfådd att det inte gick mer. När jag satt mig ner sa bordsgrannarna att de nu förstod vad jag menade med min trötthet. Det var så fullständigt tydligt för dem då jag förutom anfådheten tappade all färg i huvudet samt att de såg det på mina ögon. Skämtsamt visade jag då min handväska och de blev halvt förskräckta över alla hjälpmedel och mediciner jag bar med mig. Strax efter detta kommer damen från tidigare och sätter sig bredvid mig. Hon talar om att hon tycker att det är för jävligt att jag är sjukpensionär som är så ung, som kan dansa och supa, och som är så glad och pigg. Jag försöker än en gång förklara att jag för sota för aktiviteten senare, men hon ger sig inte. Jag planerade därför att flytta mig till den andra sidan av bordet då hon säger att hon själv jobbar på Försäkringskassan. Då kände jag det som ännu viktigare att förklara hur det låg till, men hon vägrade att ge sig. Hon fortsatte att gå på om hur jävligt det var att skattebetalarna skulle försörja mig som har full rörlighet i kroppen m.m. Till slut började jag gråta och gick ifrån bordet. Jag satt mig hos två andra tanter där jag känner den ena från kören sedan tidigare, samt att vi bor i samma hus. Det jag inte tänkte på när jag satt mig där var att hon tidigare jobbat på FK. Hon blev genast upprörd över vad den andra damen sagt. Det blev även hennes väninna, som även hon jobbat på FK visade det sig. De blev så arga att de ville anmäla damen, som vi dock ej visste namnet på. Då bestämde min körkompis sig sonika för att gå och fråga henne om namnet. Hon presenterade sig och sa att hon förstod att de var tidigare kollegor. Hon fick damen att säga på vilket kontor hon jobbade på, men hon vägrade att säga sitt namn då hon såg att vi hade pratat. Mina fantastiska bordsgrannar vägrade dock ej att ge upp. De tyckte fortfarande att jag skulle göra en anmälan och de skulle stå bakom mig. De bad några av de andra gästerna att försöka ta reda på namnet på damen och vi får väl se om det lyckas. Jag fattar inte hur man kan gå på en helt okänd människa på det viset som hon gjorde med mig. Hon vet inget om mig. Hon har ingen aning om att jag nu sen jag kommit hem har tagit starka värktabletter och sömnmedicin. Att jag inte kunde böja mig ner till golvet och ge katterna mat när jag kom hem. Att jag ligger på en spikmatta i sängen eftersom jag har så ont. Att jag troligtvis inte kommer kunna röra mig imorgon. Det blev verkligen en fullständigt värdelöst slut på kvällen, men när jag gick ifrån festen (kärringen var på toa då) sa även de anda vid bordet att de stod på min sida. Känns oerhört skönt, men obegripligt att det ska behöva vara så… Jag HATAR kärringar!!!

Ikväll har jag spenderat lite tid ute i solen och lite inne i samlingslokalen. På båda ställena träffade jag trevliga människor och det känns så fantastiskt att träffa en massa människor trots att jag numera bor själv, har blivit av med nästan hela min kompiskrets, och inte jobbar något. Jag träffar ”nya” människor varje gång, idag var inget undantag, och det är då man inser hur liten världen är. Idag har jag träffat en dam som har flera kopplingar till min ”gamla” församling och flera människor i min närhet. Jag har även träffat en annan kvinna som visat sig vara mamma till en gammal skolkamrat. Under en lång stund satt vi bara och pratade om gamla skolkamrater, lärare m.f. Det var verkligen en trip down memorylane. 🙂

Jag träffade även en annan dam som chockerade mig. När man träffar nya människor så frågar de alltid vad man jobbar med och jag får alltid svara att jag är sjukpensionär. Den oundvikliga följdfrågan är då: ”Vad lider du av?”. Förr har jag alltid svarat Kroniskt trötthetssyndrom och sen även dragit resten av sjukdomarna. Svaret jag ofta då har fått att de också är kroniskt trötta. Kan man bli sjukpensionär för det?!?!  Eftersom folk alltid missuppfattar sjukdomen då de drar fel slutsatser p.g.a. namnet, har jag börjat använda det latinska namnet ME. Idag valde jag dock att säga att jag led av en neuroimulogisk sjukdom för att damen i fråga skulle få en bättre uppfattning, och svaret jag fick var: ”Har du ME?”. Det var dels helt fantastisk att någon känner till sjukdomen samt att någon till och med känner till det latinska namnet. Det fick mig att känna ett hopp om att allt fler lär sig om sjukdomen och att en ny förståelse kanske är på väg!

Postat den 28 april 2014 @ 01:29 ǀ Samlingslokalen, Sjukdomarna

Trots att jag var övertrött redan i förmiddags,valde jag ikväll att ta mig till samlingslokalen. Jag kände att jag behövde lite mänsklig kontakt. Normalt pratar eller sms:ar jag både med mamma och syrran ett par gånger om dagen, men då de båda är bortresta just nu, är den möjlighet oerhört begränsad. I lokalen satt ett rätt litet gäng och jag kände bara igen någon person där, men jag slängde mig in i deras konversationer som jag aldrig gjort något annat. Rätt snabbt kom samtalet in på sång och efter noga övervägande valde jag att sjunga ett solo a cappella. Jag fick mycket beröm och konversationerna fortsatte. Fler människor droppade in kontinuerligt och jag och en annan tjej blev ombedda att sjunga mer. Mycket sång, skratt och beröm blev det under kvällen. Jag fick även en del önskemål om att jag borde gå med i diverse kyrkokörer. En av damerna erbjöd sig till och med att köra mig till och från träningarna för hon tyckte att min talang inte fick förspillas. 🙂 Helt underbart, men jag sa att just nu för min lilla pensionärskör räcka. Jag måste stabilisera både min kropp och mitt humör först och hitta mina nya rutiner i vardagen innan jag gör något annat. Gulligt var det i alla fall.

Nu är jag tillbaka i sängen och mina dagliga mediciner samt sömnmedicinen är intagen. Jag är rätt uppe i varv just nu så det lär nog ta en stund innan jag somnar, men när jag väl gör det lär det ske med ett leende på läpparna.

Postat den 27 april 2014 @ 00:27 ǀ Familj, Fritidsintressen, Känslor, Samlingslokalen, Sjukdomarna, Sömn