Idag kom hemtjänsten igen. Tydligen har det bestämts att de ska komma varje dag. Jag är överlycklig för hjälpen, men jag lider varje gång de sätter foten innanför dörren. Jag tycker att det är pinsamt att behöva hjälp och jag tycker att det är pinsamt att här inte är ordentligt undanplockat när de kommer. Jag vet att jag inte ska känna på detta sätt. Jag kan inte hjälpa att jag är sjuk. Jag har inte valt att vara själv. Ändå så tycker jag att det är extremt jobbigt att släppa kontrollen över det som alla andra kan göra själva och släppa in okända människor i min lägenhet. Jag hoppas att jag snart kan lära mig att släppa det och istället njuta av att kunna använda tiden till att göra något roligt.

Postat den 15 april 2014 @ 15:08 ǀ Hushållssysslor, Känslor

Jag ligger i min säng, utslagen av gårdagen, och känner mig fruktansvärt gråtmild. Jag fick precis ett sms av min syster bästa kompis. Hon frågade om jag ville ha hennes föräldrars gamla balkongmöbler som de precis bytt ut. Jag blev överlycklig av erbjudandet då de enda balkongmöblerna jag har är mormor och morfars gamla ljugarbänk, samt för tillfället även tre flyttlådor innehållande ex-mannens grejor. Jag är så tacksam för att de tänker på mig, samtidigt som det känns ganska obekvämt att ta emot saker från andra. Dock har jag bestämt mig för att skjuta undan obekvämheten och bara vara glad! Jag har ju gjort detsamma för andra tidigare och nu är det helt enkelt min tur att stå på andra sidan och ta emot.

Postat den 13 april 2014 @ 17:30 ǀ Ex-mannen, Familj, Inredning, Känslor

Nä, jag har inte kommit ifrån sängen än. Istället har jag läst Aftonbladet, samt spamat Att vara någons fru:s blogg. Jag vill så gärna vinna sängen och så länge ingen vinnare har lagts upp på bloggen lever hoppat vidare. Jag försökte verkligen berätta vad en ny säng skulle innebära för mig i tävlingsinlägget, men jag vet inte om jag lyckades få fram allt ändå. Det är bara att vänta och fortsätta att hålla tummarna. Jag behöver verkligen en ny säng…

Postat den 8 april 2014 @ 15:24 ǀ Inredning, Känslor, Tävlingar

Jag känner mig så värdelös och hjälplös just nu. Tårarna bara rinner längs mina kinder. Jag är hungrig, men jag har ingen kraft att göra något åt det. Jag känner mig så liten. Hur är det ens möjligt att som 30-åring sitta och vara hungrig i sitt eget hem trots att det finns mat i både kyl och frys?!?! Jag hatar verkligen mig själv och mitt liv nu…

Postat den 7 april 2014 @ 21:11 ǀ Känslor, Mat

Sen ex-mannen lämnade mig har jag hållit mig ifrån Facebook och Instagram då jag ju sen länge har varit vän med hans nya sambo där. Jag älskar verkligen hennes fantastiska dotter och därför har jag inte förmått mig att ta bort henne som vän då jag på något sätt vill få möjligheten att ta del av hennes liv precis som jag gjort sedan hon föddes. Idag letade jag efter en restaurang med hjälp av Google och i resultatet fanns en Facebook-sida. Tänkte inte så mycket på att det var Facebook med tanke på att jag skulle komma direkt in på restaurangens sida. Så blev dock inte fallet då sidan tydligen var bortplockad. Istället fick jag se ett inlägg från den nya sambon. Visserligen var det en bild på dottern, vilket borde glädja mig, men istället var det som att få en kniv stucken och omvriden i magen. Varje gång jag ser något som handlar om ex-mannen, hans nya sambo, eller hennes dotter så stannar hela jag upp och kniven sticks in i magen och jag blir sjukt illamående. Jag hatar verkligen att känna så, men samtidigt vet jag inte riktigt hur jag ska komma över det. En idé skulle ju vara att plocka bort dem från Facebook, men det hjälper ju inte fullt ut eftersom vi mer eller mindre bara har gemensamma vänner som skriver om varandra, delar varandras bilder, kommenterar, m.m. Jag måste helt enkelt bli tuffare i mig själv. Jag måste lära mig att inte bry mig. Det är oerhört lätt att säga, men så otroligt svårt att genomföra, men ack så viktigt för mitt framtida liv.

Postat den 3 april 2014 @ 10:19 ǀ Allmänt, Ex-mannen, Känslor

Jag har ju valt att skriva denna blogg anonymt, men om man känner mig och råkar snubbla över bloggen via någon sökmotor är det inte svårt att lista ut vem jag är. Framförallt katterna är ganska så avslöjande. Anledningen till anonymiteten är den att jag fortfarande inte riktigt vågar stå upp för mig själv. Jag vågar inte stå upp för mina känslor. Jag tycker inte om att vara ”svag” och det är den generella känslan jag får när jag skriver om något jobbigt här. Dock så börjar känslan lätta lite. Jag känner mig lite bekvämare i mig själv och det har jag bloggen mycket att tacka för. Jag bearbetar mina känslor på ett helt annat sätt när jag kan sätta dem i pränt. De senaste dagarna har fått mig att må pass mycket bättre att jag valt att låta ytterligare en i min närhet få ta del av min blogg. Nu finns det alltså 3 nära och kära som fått inbjudan av mig att läsa. Så småningom hoppas jag att jag vågar visa fler i min närhet vem jag är på nätet och längre fram kanske jag klarar att släppa anonymiteten helt så att alla Ni andra läsare också kan få se vem jag är. Dock är jag som sagt inte där än, men jag jobbar på det!

Postat den 3 april 2014 @ 01:56 ǀ Familj, Känslor

Vid sjutiden igår kväll var jag så trött att jag höll på att somna ståendes, men jag tvingade mig själv att vara vaken så att jag skulle kunna sova inatt. Nu är klockan över tre och jag har fortfarande inte lyckats somna. Jag tror nästan att jag har fått en fobi just mot att somna. Jag älskar att sova och det finns nog inget min kropp behöver så mycket som just sömn, men själva grejen att vänta på sömnen får mig att må dåligt. Jag klarar inte av väntan. Jag klarar inte av att vara själv med mina tankar, som jag inte ens själv kan styra när jag är som tröttast. Jag är rädd för tiden det tar att somna helt enkelt… För att slippa känna detta så har jag TV:n på alldeles för länge, jag kan sitta och spela MS Röj i evigheter, trots att det är något av det tråkigaste jag vet, jag vill inte lägga ifrån mig telefonen. Troligtvis hade jag sovit för flera timmar sedan om jag bara lagt bort datorn och stängt av TV:n, men jag klarar inte av det. Jag vill vänta in i det sista. Vänta tills ögonen faller ihop av sig själv och jag slipper alla tankar som anfaller mig. Det är inte bara tankarna som är jobbiga utan faktumet att jag inte vet hur länge jag måste stå ut med dem. Om jag bara visste att om 5 minuter eller om 5 timmar så infinner sig sömnen, så hade allt varit lättare. Jag skulle ha något att rätta mig efter och på så sätt veta att när den här ”tiden” har gått så är det över för denna kvällen. Jag har försökt använda sömnmedicinen till att hjälpa mig med detta, men beroende på vilken dag det är så kan det ta allt mellan 1 minut till 10 timmar att somna efter att jag tagit den och jag har än så länge inte hittat något mönster på hur det fungerar. Jag har under årens lopp haft många rädslor, men jag har alltid konfronterat dem och på sätt övervunnit dem. Jag vet att de finns kvar inom mig, men de hämmar mig inte längre. Det gör dock denna Att somna-fobi. Det konstiga är dock det att jag konfronteras med rädslan varje kväll och istället för att det blir lite bättre varje gång, så känns det sämre och sämre. Känner mig bara knäppare och knäppare…

Postat den 1 april 2014 @ 02:26 ǀ Känslor, Sömn

Jag har haft en ganska intressant, konstig, känslosam, och galen dag. Jag började med att stressa runt som en galning när väckarklockan ringt då jag behövde städa undan en massa i lägenheten inför eftermiddagen. När jag var så nära färdig som det gick, mer eller mindre fick jag springa till bussen. Bussen tog mig till psykologen och där hände mycket saker i hjärna. Hon gav mig fantastiska råd angående Försäkringskassan som jag verkligen kommer att använda. Hon tog också upp en tanke om min ex-man som jag egentligen aldrig har velat tänka trots att den nästan alltid har funnits i mitt bakhuvud. Hon ställde frågan om det inte var så att jag upphöjt honom till världsbäst enbart för att jag känt skuld mot honom då han tvingats att leva med mig, och då det har varit han som funnits vid min sida när allt varit dåligt. Hon sa att det är ytterst ovanligt att man gör en sån total omvändning i personlighet som han har gjort och börjar bli otrevlig och slutar att bry sig. Hans mamma har ju uppenbart slängt en del av mina saker och svaret på det från honom blev att det som är borta är borta. Jag har ju alltid satt honom i första rum och jag har i 90% av fallen prioriterat saker som har med honom att göra. Skilsmässan kom när jag började prioritera mig själv istället för honom… Jag vet inte om fallet är som psykologen föreslår och frågan är om jag någonsin kommer känna att jag vet svaret på riktigt. Dock får jag nog fortsätta att fundera på det hela.

Efter psykologbesöket hade jag bett pappa att komma och hämta mig då jag inte känt mig så bra i kroppen och då jag visste att jag bara hade en timme på mig att ta mig hem tills det var dags för någon typ av besiktning i lägenheten. Normalt sätt så skulle det inte vara några problem för mig att ta mig hem på den tiden, men då mina ben inte kändes okej var risken stor för att jag inte skulle gå tillräckligt snabbt för att hinna med bussen. Det visade sig sen att det var riktigt tur att pappa kom och hämtade mig. Människorna som kom för besiktningen var nämligen 30 minuter förtidiga och stod utanför min dörr och väntade när vi kom hem. En aning irriterande, men det innebar också att de försvann snabbare.

Jag hade bett pappa att ta med sig deras trappstege då jag förra veckan fått två av mina tre sista delar till mitt larm och den ena var rökdetektorn som ska sitta i taket och ditt når jag inte ens om jag skulle ställa mig på köksbordet. 😀 Jag fick rökdetektorn på plats och gjorde ett funktionstest. Naturligtvis fungerade det inte… Jag har pratat  med larmföretagets kundtjänst två gånger, men än är inte problemet löst. Det sista man sa till mig är att jag ska vänta 24 timmar och om funktionsfelet inte är borta då får jag ringa till kundtjänsten igen.

Medan jag höll på och klyddade med larmet och deras kundtjänst, så passade pappa på att vara den fantastiska människa han är. Han dammsög hela lägenheten. Som tack gick vi sen till samlingslokalen och drack kaffe och te tillsammans med småkakor i solskenet. Det var riktigt mysigt. Jag älskar värme och det är mysigt att sommaren är på väg. Dock finns det en nackdel och det är att det blir ljust så förbannat länge och jag tycker ju om mörkret.

Efter att pappa åkt hem har jag spenderat nästan all tid i sängen. Dock har jag inte varit sysslolös. Jag har hjälpt både min pappa och min kusin med deras mailkonton. Ingen av dem är speciellt tekniska så det är väl bra att de har mig. 🙂

Förutom allt detta har ytterligare en fantastisk sak hänt idag. Mamma ringde på förmiddagen och sa att pappa och hon betalar för inglasningen av min balkong. Jag fick erbjudandet förra veckan och jag ville verkligen göra det, men då försäkringsbolagen fortfarande klyddar så tänkte jag ringa och tacka nej idag. Tack och lov hann jag inte ringa innan mamma ringde. Hon sa att de tycker att en inglasning skulle höja livskvalitén både för mig och katterna och då priset dessutom blir lägre nu då det är väldigt många i bostadsrättsföreningen som kommer att göra inglasningen nu, så vill de inte att jag ska gå miste om det p.g.a. försäkringsbolagen. Jag har världens bästa föräldrar som alltid tänker på mig! Det känns fantastiskt att veta att de alltid finns vid min sida! Jag önskar dock att de inte skulle behöva finnas vid min sida hela tiden, men jag kan ju tyvärr inte göra så mycket åt det, trots att jag önskade att det var så.

De senaste två dagarna har jag mått så pass bra att jag inte känt något behov av att skriva här. Det är tråkigt på ett sätt då bloggen har blivit min dagbok och därmed stället där jag håller reda på mig själv, men samtidigt känns det skönt att veta att jag kan ha dagar då hjärnan och kroppen känns okej!

Postat den 29 mars 2014 @ 21:39 ǀ Känslor

Jag sitter och stirrar på datorn och på mitt nyligen upprättade dokument om ”Begäran om omprövning av beslut om handikappsersättning”. Jag känner mig helt tom inombords och jag vet inte vad jag ska skriva… Jag är livrädd för att jag ska skriva fel, vilket jag uppenbart gjort tidigare då jag tydligen inte lyckats få fram behovet vs. kostnaden, och jag vet inte vad jag ska göra för att få det rätt… Dessa pengar är livsviktiga för mig och jag vet inte vad jag gör utan dem. Man kan tycka att det var rent vansinne av mig att köpa lägenhet och flytta innan besluten om bostadstillägg och handikappsersättning, samt utbetalning från försäkringsbolaget, var färdigt, men jag trodde aldrig att ALLT skulle klydda… Jag har verkligen lusläst allt. Jag har suttit med huvudet i de finstilta delarna och jag har inte kunnat se några grunder för avslag på något sätt, och ändå har det blivit på det sättet och jag skäms över det. Jag skäms över att jag trott att allt skulle fungera. Jag skäms över att jag uppenbart ändå missat information som gjort att jag fått dessa avslag. Jag skäms över att jag satsade på nytt boende. Jag skäms över att mina föräldrar tvingats gå in och hjälpa mig både fysiskt och ekonomiskt. Jag skäms över att jag inte lyckas klara mig själv… Jag hade visserligen räknat med att något skulle bråka, för jag brukar ha otur, men jag trodde inte att det skulle bli så här…

Postat den 27 mars 2014 @ 16:46 ǀ Ekonomi, Familj, Försäkringskassan, Känslor, Lägenheten

För en stund sedan blev mitt liv lite bättre. Jag upptäckte nämligen att numera, sedan i januari, kan man titta på Viaplay på Playstation 3 utan att ha ett Playstation +-konto. Äntligen!!! Det innebär att mitt liv blev lite bättre. Jag har nämligen en hel hög med ”nya” serier att titta på. Jag började precis med Cougar Town och kommer att fortsätta med Castle. Jag har visserligen inget Viaplay-konto själv, men det har syrran. 😀 Vi delar systerligt och broderligt på hennes Viaplay-konto och på mitt Netflix-konto.Dock måste jag säga att Netflix app på PS3:an är bättre än Viaplays. Allt ser bättre ut för Netflix, och där är dessutom texten möjlig att läsa… Ja ja. Man ska väl inte begära för mycket. Jag är i alla fall lycklig över att jag kan titta på något nytt!

Postat den 27 mars 2014 @ 06:35 ǀ Familj, Film, Fritidsintressen, Känslor, Teknik

Jag trodde verkligen att jag skulle sova just nu, men så ser tyvärr inte verkligheten ut. Det känns som att en groda hoppar runt i mitt huvud just nu och trycker på olika känsloområden och allt hoppar fram huller om buller. Jag kan inte hålla kvar en enda tanke och jag lyckas inte sluta få upp nya tankar. Det är knappt att jag lyckas skriva detta blogginlägg… Därför känner jag att jag måste avsluta detta inlägg oerhört oväntat med ett citat från min systers gamla profilsida på Lunarstorm.

Lev livet grönt!
Kn*lla en groda!

Postat den 27 mars 2014 @ 05:24 ǀ Familj, Känslor, Sömn

Jag är inte gjord för att vara ensam och det håller på att göra mig tokig just nu. Jag hatar att inte träffa människor eller att ha någon att prata med. Jag hatar att inte ha fysisk kontakt med någon och då framförallt med ex-mannen. Dagen jag insåg att jag var för sjuk för att jobba var en plåga eftersom så många av mina drömmar gick upp i rök. Min dröm om att få bli en stor entreprenör skulle aldrig kunna infrias hur mycket jag än ville. Förutom att inte kunna uppnå mina drömmar så försvann nästan alla mina sociala kontakter. Dels försvann kontakten med personer på jobbet, och dels försvann alla kontakter med diverse kompisar då jag dels skämdes över att vara sjuk och dels då jag inte vågade försöka vara för aktiv ifall Försäkringskassan då skulle anse att jag var tillräckligt ”frisk” för att jobba. Den lilla sociala kontakten jag lyckades hålla kvar var och är kontakten med min familj och kontakten med ex-mannen. Ex-mannen har varit min livlina i livet. Det är han som har hållit mig på benen och det är han som fått mig att orka kämpa. Det är han jag har pratat med om både positiva och negativa saker. Det är han jag har vänt mig till när jag har känt mig ensam. Det är till honom jag har gett all min kärlek och jag har gjort allt för att han har skullat vara lycklig. När jag inte längre kunde leva mitt liv på det sättet jag själv ville, så började mitt liv gå ut på att göra ex-mannens liv till det bästa möjliga liv. Jag gjorde allt för att han skulle må bra! Jag stöttade honom i allt och hjälpte till på alla möjliga och omöjliga sätt. Sen han lämnade mig vet jag inte längre vad jag ska göra av mitt liv. Jag kan inte jobba, jag har ingen att prata med, och jag har inget att göra i min ensamhet. Den tiden jag mår hyfsat försöker jag ta mig hemifrån, men vad ska jag göra med den resterande tiden som troligen är 95% av mitt liv. De intressanta ljudböckerna börjar ta slut (har snart lyssnat på 500 böcker de senaste 2 åren), jag har sett alla serier på TV, jag har snart sett allt på Netflix, jag har googlat på allt jag kan komma på m.m. Vad finns det att göra när man bara kan ligga i sängen och inte orkar något annat, och då man inte ens har någon att prata med, ingen att ge sin kärlek, ingen att hjälpa med något? Jag har bott själv i 1 månad och jag håller redan på att bli galen. Hade jag haft orken så hade jag klättrat på väggarna just nu, så uttråkad och onyttig som jag känner mig. Vad fan gör man i denna situation????

Jag är fortfarande inte tillbaka i min ”vanliga” form efter fredagens besök. Jag ville verkligen gå och simma idag, men mina ben ville tyvärr inte ta mig till spa:et. Det är så det är ibland, men det gör det inte mindre irriterande för det… Tur att jag har mina fantastiska katter att muntra upp mig. Den svarta ligger just nu och sover på min vänstra fot, och den röda ligger och kurrar på min mage. 🙂

20140324-180643.jpg

Postat den 24 mars 2014 @ 18:07 ǀ Känslor, Katterna, Sjukdomarna, Spa

Jag har precis betalat mina räkningar och jag har kvar 700 kr på mitt konto att överleva på resten av månaden och det suger. Jag vet att min ekonomi inte alltid kommer att vara så här dålig, men det är ändå väldigt jobbigt att leva med just nu. Min inkomst för tillfället består av 8800 kr i sjukersättning och de pengarna ska betala allt! Jag har skickat in ansökan om bostadstillägg och jag kan inte se någon annan möjlighet än att jag kommer att bli beviljad tillägget på 4650 kr i månaden, och när de pengarna väl kommer så kommer mitt liv bli mycket lättare. Tack och lov så betalar de även ut retroaktiv så jag kommer få pengar från februari och framåt.

Jag har även skickat in en ansökan om handikappsersättning som tyvärr har blivit avslagen. Jag borde överklagat beslutet direkt, men då det kom i samband med flytten och allt kaos har jag inte orkat ta tag i det. Nu börjar jag dock känna mig bättre och jag ska ta tag i överklagan.

Jag ska även ta tag i ekonomin som finns mellan mig och ex-mannen. Jag ska kräva tillbaka pengarna jag betalat för delar av räkningarna i februari. Han har även tagit mer pengar från våra gemensamma konton än överenskommelsen och de vill jag också ha. Dessutom har jag börjat att gå igenom hur mycket pengar var och en använt från kontona innan respektive efter skilsmässan. Jag vet nämligen att han roffat åt sig mer pengar än han skulle ha både i december och januari. Dock vet jag inte om han gjort det medvetet eller ej. Hur som helst ska jag gå igenom det och få den biten rättad också.

Den sista biten jag måste ta tag i ekonomiskt är biten med försäkringsbolagen. När deras avslag ramlade ner tillsammans med kommentaren att det var det andra försäkringsbolagets problem, slogs jag så långt ner i skorna att jag inte visste om jag någonsin skulle lyckas ta mig upp igen. Förvånansvärt nog har jag lyckats ta mig längre nu än jag trodde var möjligt och jag kommer att klara av fighten med dem. Jag vet att jag kommer att segra, men det kommer nog att ta sin lilla tid. Dels kommer det ta tid för mig att vara tillräckligt förberedd för att ta tag i det hela och dels kommer det garanterat bli en lång kamp med överklagan efter överklagan mellan mig och bolagen.

Ja, ja. Jag har i alla fall mat i frysen och skafferiet så jag klarar mig. Dock behöver jag köpa mer katt mat, men det tror jag att mamma kan fixa till mig. Utan min familj hade jag inte klarat något av det här…

Postat den 24 mars 2014 @ 16:30 ǀ Allmänt, Ex-mannen, Familj, Försäkringskassan, Känslor, Katterna, Skilsmässan

Jag har ett otroligt komplicerat förhållande till nätter. På natten vill de flesta, liksom jag, sova. Man vill utnyttja dygnets mörka timmar till att få en skön och återhämtande sömn. Tyvärr är det ytterst sällan mina nätter ser ut som jag önskar och det finns flera orsaker till det. En anledning är att jag av någon anledning mår bättre i min kropp på natten än på dagen. Jag har lättare att tvätta, diska m.m. nattetid just på grund av att kroppen mår bättre. Även min hjärna mår bättre nattetid då ljud och ljus minskar i styrka och jag har problem med dessa sinnen. Dessa två anledningar får mig egentligen att vilja vara vaken på natten och sova på dagen. Tyvärr är det även de som får mig att vilja sova då. När kroppen och hjärnan mår som bäst återkommer alla jobbiga tankar och jag kan av någon anledning inte hantera dem under natten. Under en lång tid har det självklart varit skilsmässan och ex-mannen som upptagit mina tankar, men numera har även gamla tankar om mina sjukdomar, min framtid m.m. börjat återkomma. Självklart är det positivt att andra tankar hittat sin väg tillbaka till min hjärna, men samtidigt känns det oerhört vemodigt då det alltid är tankarna på allt jag inte kan göra som hittar mig. Det finns ytterligare ett stort problem med nätterna och sömnen. Jag kan inte på naturlig väg ta mig ner i djupsömn. Det gör att jag måste ta sömnmedicin för att få en återhämtande sömn. Dock kan jag inte ta sömnmedicin veckans alla dagar p.g.a. risken för tillvänjning och det gör att dagarna utan medicin sover jag som en kratta, om jag över huvud taget lyckas somna… Mina nätter är som sagt komplicerade…

Postat den 24 mars 2014 @ 02:49 ǀ Ex-mannen, Känslor, Sjukdomarna, Skilsmässan, Smärta, Sömn

Ikväll tog jag bussen till en för mig ganska ovanlig kyrka. Syrrans kör skulle tillsammans med en annan kör sjunga i den andra körens ”hemma”-kyrka. Jag har alltid haft en speciell relation till kyrkan och Gud. Jag har alltid känt mig hemma i kyrkan och förr funderade jag till och med på att utbilda mig till präst. Jag har kvar önskan att få bli präst, men tyvärr stoppar min kropp även denna önskan. Det min kropp inte kan stoppa är min relation till Gud och lättnaden jag känner inom mig när jag kan slappna av och andas ut i en gudstjänst. När livet var som värst i höstas besökte jag kyrkan flera gånger i veckan. Jag lånade ofta mammas bil eller tog med mig syrran för att besöka kyrkor där jag inte kände någon. Där ingen förväntade sig att jag skulle vara glada och spralliga jag. Det var lite ledsamt att inte känna någon mer än Gud när man gick in i en kyrka, men samtidigt var det en stor lättnad att bara kunna vara mig själv i sorgen. Idag var det första gången sen innan skilsmässan som jag besökte en gudstjänst där jag visste att jag skulle känna många. Visserligen kände jag inte församlingen, men jag känner stora delar av kören trots att jag aldrig sjungit i den själv. Jag kände att denna gudstjänst blev ett steg i rätt riktning till att våga träffa människor jag känner igen. Att våga besvara frågorna om hur jag mår utan att börja gråta av sorg. Smärtan känner jag fortfarande varje dag, men känslorna ligger inte längre på ytan redo att rinna över vid minsta kontakt. Jag börjar sakta och säkert bli en människa igen. Om jag blir samma människa som jag var tidigare vet jag inte, och det är väl bara tiden som kan utvisa det.

Postat den 23 mars 2014 @ 21:21 ǀ Ex-mannen, Familj, Känslor, Sjukdomarna, Skilsmässan

Just nu rinner tårarna längs mina kinder trots att inget ”speciellt” har hänt. Jag bara saknar ex-mannen. Jag saknar att ha honom bredvid mig. Jag saknar att prata med honom. Jag saknar att han bara med sin närvaro kan få mig att ta mig igenom mina smärtor Nu har jag bara mig själv och det räcker inte till när kroppen mår som den gör just nu och det suger!!! Jag har funderat på om det är just ex-mannen jag saknar eller om det bara är ”någon” jag saknar, och tyvärr har svaret blivit att det är just honom jag saknar och det är en väldigt tveeggad känsla. Jag vet inte längre om jag älskar honom, men ändå önskar jag att jag hade honom vid min sida. Hoppas att jag snart kan lära mig att leva med dessa känslor, eller allra helst att dessa känslor kan försvinna.

Postat den 23 mars 2014 @ 01:23 ǀ Ex-mannen, Känslor, Sjukdomarna, Smärta

Jag ligger i sängen och är en aning irriterad. Efter föregående inlägg somnade jag nästan direkt. Jag vaknade upp för en timme sedan, men mår fortfarande lika dåligt. Bara att skriva detta inlägg är en pärs. Jag har ont i fingerlederna och jag har svårt att greppa saker. Jag behövde rensa katternas låda när jag vaknade, och det blev gjort, men det tog nog dubbelt så lång tid som vanligt p.g.a. mina fingrar… Det jobbigaste är dock att huvudet skriker efter att få hitta på något medan kroppen bara säger att den vill ligga fullständigt stilla. Det är där irritationen kommer in då jag känner mig så otroligt hialös. Kan inte förstå varför jag aldrig lyckas komma ifrån den känslan trots att denna situation uppstår så ofta…

Postat den 22 mars 2014 @ 23:35 ǀ Känslor, Katterna, Sjukdomarna, Smärta, Sömn

Nu sitter jag i bubbelpoolen efter att ha simmat i en timme. Det känns helt underbart! Jag känner mig dessutom fullständigt lugn i själen. Ren njutning!

Postat den 20 mars 2014 @ 15:24 ǀ Fritidsintressen, Känslor, Spa, Träning