Just nu sitter jag i min soffa framför TV-n och vill inget hellre än att drämma huvudet i väggen!!! Om mindre än 10 timmar dra vi iväg på vår årliga familjesemester och jag har ännu inte lyckats packa eller städa undan i lägenheten inför kattvakternas antågande. Jag har ärligt talat kämpat hela veckan för att slippa hamna i denna situation, men en envis influensa har tagit den lilla energi jag normalt har och det suger!!! Jag känner mig ”normal” och frisk fram tills jag börjar röra mig. Då känns det som att jag ska kollapsa. Jag börjar svettas, blir andfådd och det börjar flimra framför ögonen. Det enda som finns att göra då är att sätta eller lägga mig ner igen, hur mycket jag än vill fortsätta. Jag brukar alltid reda ut dessa situationer med hjälp av kroppens adrenalinpåslag, men just nu verkar adrenalindepåerna vara slut och jag vet inte om jag kommer lösa det denna gång. Tårarna rinner längs kinderna och ångesten skriker i magen. ?

Postat den 25 juni 2016 @ 01:30 ǀ Familj, Känslor, Sjukdomarna

Shit!!! Just nu snurrar kuggarna snabbare än på länge i hjärna. Tack och lov är det till största delen av positiva händelser. 

I förra inlägger skrev jag om att jag börjat titta i mina gamla dagböcker. Eftersom jag av någon frustrerande anledning inte kunde sova den natten, började jag istället att lusläsa dagböckerna och det var bitvis väldigt spännande läsning. Så spännande att jag till och med försökte mig på att dyrka upp låsen till några av böckerna som jag saknade nyckel till. Jag kan dock glädja Er med att jag är en usel inbrottstjuv. Jag lyckades inte ta mig in och fick nöja mig de övriga böckerna. Under läsningens gång insåg jag att det fanns otroligt många personer som stod mig nära på den tiden som jag idag inte vet var de finns. Framförallt var det en killkompis som jag tänkte på som jag läste ganska mycket om. Vi umgick en hel del när jag var i början av mina tonår och sanningen och säga så var jag lite förälskade i honom då också. När jag sen blev tillsammans med min första seriösa pojkvän när jag var 14 år, så försvann han av någon anledning ur mitt liv. Varför gick dock inte att utläsa ur dagböckerna. I alla fall så kände jag efter att ha läst om honom att jag måste se om jag kan hitta honom på något sett och därför började jag söka på Facebook och där var han! Jag skrev till honom i tron om att han betytt mer för mig än jag för honom och att han troligtvis inte skulle komma ihåg. Det visade sig dock att jag hade fel. Jag fick nämligen ett par timmar senare ett svar om att han mycket väl kom ihåg mig och att jag faktiskt fortfarande var ett kärt minne för honom. Vilken överraskning! Jag blev faktiskt ganska chockade av det. Hur som helst så fortsatte vi att chatta under kvällen och både tråkiga och glädjande saker om våra liv kom fram. Vi insåg också att vi faktiskt saknat varandras vänskap och att vi därför ska försöka träffas inom kort. Tänk vad bra sociala medier ibland kan vara, och hur stark vänskap kan vara trots att man ej träffat varandra på nästan 20 år…

Den största positiva saken är dock inte den återfunna vänskapen, utan ett brev som jag öppnade för någon timme sedan. Det var från ett av mina försäkringsbolag och det är äntligen över!!! Efter 2,5 års kämpande så betalar de äntligen ut mina pengar!!! Jag har kämpat och kämpat och äntligen är den förbannade tvist över!!! Jag ligger just nu i sängen i ett lyckorus och jag vet ärligt talat inte om jag kommer att somna inatt, men det skiter jag i för de ska betala ut mina pengar!!!! Och visserligen har jag fler tvister med andra försäkringsbolag och Försäkringskassan, men även det skiter jag i för tillfället för jag känner mig så lycklig! Så lycklig att jag ringde och väckte pojkvännen, som blev livrädd för att något allvarligt hänt, och grät fram informationen. Det är en så stor sten som lättat från mitt bröst! 

Postat den 8 maj 2016 @ 00:50 ǀ Ekonomi, Familj, Försäkringskassan, Känslor, Kärleken, Sömn, Vänner

Mycket har hänt de senaste två veckorna, men energin har inte räckt till att skriva. Jag fyllde år den 9:e och firades den 12:e. Mer om detta kommer att skrivas så fort mer tid och energi finns. Det viktigaste som dock hänt är att jag träffat någon. Dan innan min födelsedag kände jag mig äntligen redo att gå vidare i livet. Därför reggade jag mig på match.com. En del människor tog kontakt med mig, men de passade inte mig. På söndagen, eller kanske var det måndagen, så fick jag ett mail från någon som jag tyckte det var värt att skriva tillbaka till. Vi mailade en hel del och på tisdagen bestämde vi oss hastigt och lustigt för att träffas på en neutrala plats i vår närhet. Det kändes väldigt konstigt, framförallt då han utseendemässigt är väldigt lik ex-mannen, samt att det känns lite skrämmande att träffa en helt okänd människa. Som en säkerhetsåtgärd ringde jag bästa vännen och berättade om träffen, men det var helt i onödan. 🙂 Sedan i tisdagskväll har jag suttit fast i the lovebubble. Jag vet inte hur framtiden ser ut, men jag är lycklig nu. 🙂

Postat den 19 juli 2014 @ 02:15 ǀ Känslor, Vänner

För första gången sedan jag flyttade in i min lägenhet, känner jag mig idag bekväm med att använda min balkong. Anledningen till detta är att under förmiddagen har pappa och jag satt upp mitt nya balkongnät. Det var lite trixigt och tog en stund, men nu är det på plats! Kan tyvärr inte påstå att balkongnätet och stolparna lever upp till mina förväntningar när det gäller stabiliteten, men med hjälp av ca 100 buntband och det befintliga balkongstaketet har det blivit tillräckligt stabilt för att jag ska våga släppa ut mina katter på balkongen. Just nu sitter jag i en av mina ärvda balkongstolar, med min ärvda stolsdyna, med datorn i famnen, med balkongdörren öppen, och bara njuter. Detta känns som sommar och livet för mig! Jag kan nog till och med gå så långt som att säga att jag är lycklig! 🙂

Postat den 10 juli 2014 @ 17:14 ǀ Familj, Känslor, Katterna, Lägenheten, Teknik

Idag är det min födelsedag! Jag har äran att fylla hela 31 år idag, men jag känner mig inte mycket äldre än jag var igår. 😉 Det blir inget vidare födelsedagsfirande idag (det väntar jag med till helgen). Istället ska jag bada och sola lite vid poolen, fortsätta med mitt galna kakbak, och förhoppningsvis sätta upp mitt balkongnät för att katterna också ska kunna njuta av balkongen i värmen. Om kraft och ork finns kanske jag tar med mig pappa till IKEA (behöver ändå pappas hjälp med balkongnätet) och köper lite tyg till mina gardiner samt lite fika.

Jag har än en gång varit oerhört dålig på att skriva här i bloggen. Anledningen till det står att finna i två saker. Den första är väldigt tillfredsställande för mig, och det beror på att jag allt mer sällan tänker på eller mår dåligt över min skilsmässa. Återkommer tankarna så övergår de ofta och snabbt i ilska, och den känslan hanterar jag numera med bravur. Den andra anledningen ligger i fortsatt fysisk överbelastning samt i den obligatoriska återhämtningen efteråt. Jag vet att det är fullständigt vansinnigt att jag tar ut mig just nu, men jag mår så bra i själen av det att jag skiter fullständigt i de efterföljande konsekvenserna. Förra veckan var jag på tivoli tillsammans med min kusin och hennes två söner, samt en tur på teater med familjen och några vänner. Denna vecka håller jag på att baka inför mitt och kusinens gemensamma 75 års kalas i helgen. Dessa grejor får mig att le konstant och så länge jag faktiskt kan vila när jag vill samt få hjälp att ”leva”, tänker jag fortsätta att må bra i själen. 🙂

Igår bestod baket av skapandet av Cakepops tillsammans med min lillasyster, och jag är riktigt stolt över vårt slutresultat med tanke på att vi aldrig gjort något liknande tidigare. Till dessa kakor använde jag mig av ett recept från Mia Öhrn som finns här. Det galnaste med hela processen blev dock inte själva bakningen utan hur jag skulle ställa kakorna upp. Syrran tyckte att det bästa alternativet var att åka till affären och köpa ris och hälla upp i någon skål. Själv hade jag en annan idé. Jag tyckte att det mest praktiska vore att använda några plankor från ribbottnen som tidigare fanns i min säng och göra ett ställ av dem. Jag hade en färdig idé när syrran utmanade mig och började ta tiden på byggandet av stället. Då kickade min tävlingsinstinkt in och jag skett i att mäta något utan byggde bara efter huvudet. Det tog mig 23 minuter att plocka fram verktyg och sen bygga mitt ställ. Jag tyckte helt klart att det var det snabbaste sättet om man jämförde mot att köra till affären. Syrran tyckte i sin tur att affärsbesöket ändå skulle gå snabbare då man ändå behöver handla. Vi fick bestämma oss för att inte vara överens. 🙂 Så här blev slutresultatet av baket:

Cakepops

Postat den 9 juli 2014 @ 01:24 ǀ Familj, Fritidsintressen, Känslor, Recept, Sjukdomarna, Skilsmässan, Smärta, Sömn

Efter förra inlägget dröjde det inte länge innan jag fick två nya SMS från ex-mannen. Då han i SMS:en försökte beskriva varför han gjort som han gjort, fick jag direkt dåligt samvete och jag började även att tvivla på mitt agerande. Jag mådde så dåligt att tårarna bara rann ner för kinderna. Efter några smarta ord från lillasyster om sms:en, kändes allt mycket bättre och jag kunde fortsätta att ta tag i saker här hemma. Någon timme senare fick jag ett nytt sms från ex-mannen med frågan om jag var hemma så att han kunde komma och lämna besticken. Jag svarade nej, då jag verkligen inte ville träffa honom, och hänvisade honom till mina föräldrar istället. För en stund sedan ringde min mor och meddelade att de fått besticken. Jag vet inte om det verkligen är besticken från mormor och morfar eller om han köpt nya, och troligtvis kommer jag aldrig få reda på det heller. Dock är det över nu! Om han fortsätter att kräva pengarna för bilen kommer jag att svara med att kräva pengarna för lånen m.m. Jag har bestämt mig för att inte vika en tum, och som sagt så har jag även bestämt mig för att stryka honom ur mitt liv. Nu har jag nämligen fått alla de saker jag har haft rätt till och jag har inte längre något behov av att ha kontakt med honom mer. Vårt förhållande till varandra har nått ”The End”.

Postat den 27 juni 2014 @ 21:46 ǀ Ekonomi, Ex-mannen, Familj, Känslor

De senaste 3 veckorna har varit otroligt händelserika, på både gott och ont, och någon ork att blogga har inte funnits. Nu har jag börjat återhämta mig och lusten att skriva och framförallt att leva har återkommit.

Jag vill börja med att skriva att jag äntligen ser ljuset i tunneln gällande skilsmässan. Alla mina grejor förutom besticken från mormor och morfar är nu återlämnade samt att ex-mannens kartonger är upphämtade. Efter 4 månaders tjafsande om besticken har ex-mannen erkänt att han och hans nya familj använder mina finbestick som sina vardagsbestick. Han har känt till detta hela tiden, men hållit truten om det. När det väl kom fram blev jag först helt förtvivlad och oerhört ledsen. Därefter blev jag förbannad och tillslut beslutsam. Han fick en deadline på när besticken skulle vara återlämnade annars skulle jag begära handräckning från Kronofogden. Besticken är tyvärr inte återlämnade och jag hade planerat att skicka iväg ansökan till Kronofogden idag. Tyvärr han jag inte färdigt med den då jag hastigt och lustigt blev inbjuden på en spontanvisit hos två kompisar som precis fått tillgång till sitt nya hus. Har massor att göra även imorgon, men jag hoppas på att hinna med ändå. Annars får jag helt enkelt göra det under helgen.

En av grejorna jag ska göra imorgon är att åka till bilfirman som haft vår bil till salu. Idag fick jag nämligen det fantastiska beskedet att bilen är såld och imorgon ska jag och firman göra färdigt pappersarbetet. Det känns helt fantastiskt! Detta innebär förhoppningsvis att jag kan inreda färdigt min lägenhet nu och få den funktionell framförallt när det gäller bok-, DVD-, och spelförvaring. Det ska bli så skönt då dessa saker idag är förvarade på det sättet att man måste plocka ut allt jag har för att hitta det jag letar efter. En ny säng hade också varit fantastiskt, men det alternativ jag skulle ha råd med som jag hittat hos IKEA finns inte i deras sortiment längre. Får fundera vidare på hur det ska lösas.

2 saker som tagit extra mycket energi av mig nu stavad storebrors yngsta dotter och ex-mannens guddotter. Dessa töser är båda ca 1,5 år och helt fantastiska. Jag har med ganska kort framförhållning fått hoppa in och passa dem och det har varit ganska jobbigt, men samtidigt så värt det!!! De är som sagt fullständigt underbara och fantastiskt nig tycker de även om varandra. Tack och lov har jag dock sluppit ta hand om båda två själv samtidigt. Det skulle nog bli lite för mycket för mig. Ex-mannens guddotter passade jag denna gången över natten och därmed har hon blivit min andra övernattningsgäst i lägenheten. Det fungerade utmärkt och hon är välkommen att sova över fler gånger. Dock rekommenderar jag henne då att försöka sova lite längre än till 5:00. 🙂

Ytterligare en fantastisk sak som hänt är att problematiken med min deklaration har löst sig. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men jag fick tillbaka 10.000 kr istället för att betala in 1.000 kr. Det var en sten som lättade från mitt hjärta när jag såg utbetalningen på mitt konto. Nu ska jag bara ta mig i kragen och åka in och få tidigare års deklarationer rättade också. Hade planerat att det redan skulle vara gjort, men som sagt så har energin upptagits av andra roliga saker samt några infektioner.

Dessa veckor har jag även blivit mer engagerad i det sociala umgänget i bostadsområdet. Jag har utan egen talan blivit invald i Festkommittén och där blivit ansvarig för allt som har med teknik att göra, och framförallt musiken till de olika arrangemangen, och de har varit alldeles för många på sista tiden. Det har varit poolparty, nationaldagsfirande, discofest och nu till helgen midsommarfirande. Jag är riktigt imponerad över engagemanget bakom det hela, men det är ju även det som gör mitt boende så fantastiskt!

I samband med discofesten i helgen hände något ovanligt som fick mig att känna mig levande igen. Jag är ju extremt social och att stänga igen min mun är ganska svårt. Jag tycker helt enkelt om att prata. Det gör jag därför ofta och mycket med alla de boende här. Dock är de flesta väldigt mycket äldre än mig och därför har jag haft väldigt svårt att hitta mig ”själv” och känna mig intressant och vacker i ögonen på de i min egen ålder. Den möjligheten fick jag dock under festen då jag plötsligt kom i kontakt med en kille i min egen ålder som hälsade på en kompis. Vi pratade rätt mycket och jag kände att det ryckte i kropp och själv. Jag kände mig helt enkelt levande igen. Jag har ingen aning i nuläget om denna kille är någon som jag vill ha i mitt liv som vän eller annat, men idag tig jag modet till mig och skickade ett sms och frågade om han vill ta en kopp kaffe någon dag. Jag har inte fått något svar än, och jag kanske inte heller får det senare, men jag har i alla fall vågat! Jag är tillbaka på banan, och jag har mina fantastiska pensionärer bakom mig trots att det kändes en aning obekvämt när de försökte sälja in mig som Guds gåva till mänskligheten inför den kille i helgen. 🙂

Nu har jag precis gjort något som jag funderat länge på om jag skulle göra eller ej. Jag vet inte om jag kom till rätt beslut, men nu är det gjort i alla fall. Jag har skickat ett sms och gratulerat ex-mannen på hans födelsedag. Det känns både bra och dåligt att jag gjorde det och jag vet inte alls hur han kommer att se på gratulationen. Framförallt med tanke på att jag varken gratulerade hans mamma eller hans nya sambo på deras födelsedagar under våren. Det positiva är dock att jag utan dåligt samvete imorgon kan skicka ett nytt sms till honom och gratulera hans sambos dotter. Jag älskar och saknar verkligen det lilla busfröet. Det är ytterligare en j*vlig del i denna skilsmässa att jag inte längre får träffa henne. Hon har betytt, och betyder fortfarande, otroligt mycket för mig, och jag vill tro att jag har betytt mycket för henne. Hon brukade alltid springa och hoppa upp i min famn när hon såg mig och hon satt gärna i mitt knä och gosade. Imorgon fyller hon 4 år och jag kommer inte vara på plats och fira henne. Det gör ont… 🙁

Postat den 30 maj 2014 @ 07:48 ǀ Ex-mannen, Känslor

Idag har vädret inte varit lika fantastiskt som tidigare dar. Det gjorde att jag kunde ligga och vila och sova utan att få dåligt samvete. Normalt sätt får jag nämligen det när jag inte ”utnyttjar” möjligheten att ta mig ut i fint väder. Samma sak händer när jag t.ex. har tillgång till någons bil och ändå stannar hemma. Detta är en av de svåraste grejorna med att ha mina sjukdomar. Jag vill ju så gärna, men kan inte och då anfaller mitt samvete mig med tankar på att det finns de som inte har tillgång till fint väder och därför måste vara inne, det finns de som aldrig har tillgång till bil och som inte kan ta sig iväg m.m. Jag tror att det beror på att min hjärna inte vill acceptera att jag är sjuk och då verkar den tro att om jag bara ger kroppen tillräckligt med dåligt samvete så kommer den att börja fungera som en frisk människas kropp. Tyvärr fungerar ju inte verkligheten på det visset, vilket jag mycket väl vet, men samvetet och skammen finns där ändå…

Tack och lov så har jag mina älskade misar och de hjälper mig ofta i de svåra stunderna. Häromdagen tog jag detta underbara foto på dem när de satt och spanade ut genom fönstret i solnedgången:

Katter i fönster

Postat den 24 maj 2014 @ 23:29 ǀ Känslor, Katterna, Sjukdomarna

Jag har alltid upplevt det som att jag har en himla otur i det mesta. Många säger att det är självförvållat och att det har med hur man upplever saker och ting, men med tanke på hur min fredag såg ut, tror jag inte längre att någon kan ifrågasätta att jag faktiskt har en oerhörd otur i mycket!

På fredagsmorgonen hade jag planerat att ta bussen direkt till Skatteverkets kundcenter, men då mamma ville simma innan jobb, bestämde vi att ta en tur till spa:et först och sen skulle jag åka med henne till jobbet och ta bussen därifrån istället då det går mycket snabbare. Medan jag befinner mig i bubbelpoolen ringer de från hemtjänsten och undrar om de kan komma och städa hos mig just då. Jag blir helt ställd och säger nej. De frågar när jag kommer hem och jag svarar med att jag hoppas att jag är hemma tills klockan 15:00. Får till svar att det är försent och får ett ”motbud” på 14:30. Svara att jag ska försöka och lägger på luren. Jag verkligen älskar hemtjänsten och jag är så tacksam för hjälpen, men det måste ju gå att planera sådant här i förväg. Inte ska man väl behöva sitta hemma 24 timmar om dygnet för hemtjänsten kan ju komma och städa vilken minut som helst?!?!?! Hur som helst kom jag och mamma fram till lösningen att jag fick låna hennes bil istället för att ta bussen och därmed borde jag hinna hem i tid.

12:00 var jag efter att ha lämnat mamma på jobbet, på plats på kundcentret. Jag fick en nummerlapp och satt mig att vänta. Det var 40!!! nummer förre mig, men jag hoppades på att det skulle gå fort. Efter 30 minuters väntan hade kön rört sig framåt med 10 nummer… Just då kom jag på att den ”dagliga” hemtjänsten ibland kommer för tidigt och att jag som en säkerhetsåtgärd borde slå av larmet med hjälp av telefonen och sen ringa och stoppa hemtjänsten den dagen då jag inte borde vara hemma till då de brukar komma. Precis när jag ska trycka på knappen för avstängningen, ringer G4S och säger att mitt inbrottslarm larmat. Jag misstänker att det är hemtjänsten och ber de att dra tillbaka utryckningen så jag slipper en kostnad för ”utryckning vid falsklarm”. Dock finns oron kvar för att det är ett riktigt inbrott och därmed försöker jag få tag i hemtjänsten. Efter 10 obesvarade samtal både till direktnummer och kopplingar via kommunens växel, gav jag upp och ringde pappa och bad honom att åka och kontrollera lägenheten. Efteråt fortsatte jag att ringa hemtjänsten och där svarade till slut någon i luren och efter att den personen själv ringt 2 samtal fick jag bekräftat att det var de som utlöst larmet. De besökte med andra ord min lägenhet ca 2 timmar tidigare än de ska enligt schemat. Jag ringer pappa och stoppar hans utryckning, och börjar därefter att skriva ett sms till min syster. Då bara dör min telefon. Skärmen blir svart och jag tappar därmed kollen på klockan och allt annat i mitt liv! (Det är helt otroligt vad en telefon kan betyda för en…) När jag väntat i ca 1,5 timme kommer jag äntligen fram till en handläggare. Jag förklarar mitt ärende, men hon känner att hon inte riktigt kan hjälpa mig så hon ber om hjälp från ytterligare en person. De kollar mina papper. Går in på min deklaration digitalt. De håller med mig om att något verkligen verkar fel. Dock säger de att de inte kan lösa det utan att de måste ringa experterna på huvudkontoret. Så blir det och de drar ärendet för en handläggare där. De väntar på personens svar och efter 10 minuter kopplas samtalet bort från dem. Det innebär ett nytt samtal till huvudkontoret och en ny person att dra det hela för. Efter mycket om och men konstateras det att jag har rätt och att det måste vara något fel i uträkningarna i det elektroniska systemet. Därmed ber de mig att fylla i en ny ansökan för uppskov av deklarationen för att komma till botten med det hela. De lovar även att ringa mig så fort de blivit kloka på vad som hänt och hur de/vi ska rätta till det. Jag mer eller mindre sprang till bilen för att hinna hem. När jag satt mig bakom ratten var klockan 14:12 och så fort jag avslutat min parkering kunde jag skynda mig hem. Problemet där var dock att jag inte kunde avsluta parkeringen då man gör det med ett sms och min telefon fungerade inte!!! Jag höll då på att gå upp i limningarna då jag var så irriterad och förbannad på allt och alla! Det var dock bara att bita ihop och hoppas på att jag skulle hinna hem till städningen.

Jag parkerade bilen på parkeringen 14:30. *pip* Två minuter efter att jag kommit in i lägenheten ringde hemtjänsten på dörren. Jag släppte in dem, och satt mig direkt i sängen och började googla på information om min ”döda” telefon. Jag misstänkte att den enbart hade hängt sig och lyckades via nätet hitta ”död mans grepp” för att starta om den. Detta fungerade alldeles utmärkt och efter ett par minuter hade min telefon startats om. Det första som händer efter omstarten är att jag får ett sms om att Skatteverket försökt ringa mig, men inte kommit fram. Jag försöker ringa tillbaka, men får inte fram vem som ringt. Ilskan bara dunkar inom mig! Tack och lov ringer Skatteverket tillbaka bara några minuter senare. Informationen jag får från dem är att något är fel, de vet dock inte vad, men jag ska skicka in deklarationen med den felaktiga uträkningen och skriva en kommentar om att deklarationen är fel, men  att huvudkontoret håller på att fixa felet. Känns ju lagom kul att skicka in något som är felaktigt även om man skriver en kommentar om det… Skickade in den och la mig utmattad ner i sängen. Jag hann inte mer än att nudda kudden då jag kom på att jag glömt parkeringen. Skickade iväg det avslutande sms:et och försökte sen bara slappna av. 30 minuter senare var städningen i lägenheten färdig och därefter tog det inte många minuter innan jag sov. Sov nästan 17 timmar i sträck därefter. Vaknade bara för att gå på toa och för att ge katterna mat. På lördagskvällen var jag vaken en lite längre stund, och likadant på söndagskvällen. Utöver det har jag sovit nästan hela helgen av ren utmattning!

Postat den 20 maj 2014 @ 00:14 ǀ Ekonomi, Familj, Hushållssysslor, Känslor, Sömn, Spa

Morgondagen (eller idag) kommer att bli en tuff dag. Då är det dags för röda kattens operation och det känns oerhört jobbigt. För har jag alltid haft en annan person att dela min ängslan med, men nu står jag själv. Eller egentligen står jag inte själv då jag vet att både mamma och lillasyster kommer tänka på röda katten konstant och pappa kommer att följa med till veterinären så att jag kan fokusera fullt ut på röda katten, men jag har ingen att dela min oro med nu mitt i natten. Jag har ingen att hålla i handen och känna den tysta gemensamma ängslan med. Jag känner mig helt enkelt oerhört ensam och jag vet inte hur jag ska ta mig vidare från den känslan…

Postat den 13 maj 2014 @ 00:06 ǀ Familj, Känslor, Katterna

Jag har ingen aning om vad som händer i min kropp och mitt huvud just nu?  Jag känner mig otroligt rastlös och vet inte vad jag ska göra åt det. Jag kan inte hålla koncentrationen på något och jag zappar runt både på TV-n och datorn utan att fastna någonstans och det stör mig då det får mig att känna mig oerhört stressad, trots att jag egentligen inte har något att vara stressad över. I huvudet snurrar en massa irrationella tankar som jag trodde att jag gjort mig av med. Tankarna handlar till stor del om ex-mannens och hans nya liv som ”familjefar”, vad han offrar för sin nya familj och som han aldrig offrade för mig, m.m. Jag trodde som sagt att jag lagt allt detta bakom mig, men så är tydligen inte fallet. Jag har funderat mycket på vad som fått tillbaka känslorna till ytan och det enda jag kan komma på är kaoset med damen från FK på Valborg. Hon plockade fram all osäkerhet i mig igen och det gällde tydligen inte bara mina sjukdomar utan även ALLT i mitt liv. Jag står handfallen och vet inte hur jag ska ta mig tillbaka till mitt ”normal-läge”. Det är skitjobbigt…

Postat den 9 maj 2014 @ 23:12 ǀ Ex-mannen, Försäkringskassan, Känslor

Jag försöker komma till ro, och har försökt under ett par timmar, men något hindrar mig till detta ikväll. Jag vet inte vad det är som ligger bakom, men jag känner mig så otroligt sorgsen. Tårarna rinner och jag kan inte säga vad den utlösande faktorn är och det känns otroligt jobbigt… Och inte blir det bättre av att jag åkt på en ny halsinfektion. Jag har tryckt i mig både glass och te, men inget verkar hjälpa just nu, varken mot halsontet eller sorgsenheten. Jag önskar att jag kunde ta två sömntabletter nu för att somna ifrån allt, men då hemtjänsten kommer klockan 9:00 är det ingen vettig lösning. Jag får väl fortsätta att sitta vid datorn och hoppas på att jag hittar något på den som kan trötta ut min sorgsna hjärna och få den att somna snarast.

Postat den 9 maj 2014 @ 03:58 ǀ Känslor, Sjukdomarna, Smärta, Sömn

Som vanligt borde jag sova vid den här tiden, men det snurrar för mycket tankar i huvudet + att infektionen sitter kvar i min kropp. Förkylningen kan jag inte göra så mycket åt, men tankarna borde jag kunna mota bort. Det är Försäkringskasse-damen som fortfarande spökar för mig. Jag mår inte längre dåligt över vad hon sa, jag vet att hon inte vet något om mig och jag har bestämt mig för att inte ta åt mig av hennes ord hur sårande och nedvärderande de än var, men hela hon skrämde mig och det sitter i. Jag har ingen lust att visa mig utanför lägenheten. Jag har inte ens tagit mig ner till postfacket idag. Det känns lite som att sitta fast i ett fängelse faktiskt. Visserligen har jag känt så förr då jag mer eller mindre har varit kedjad vid sängen, men då har jag ändå vetat att när en bra dag kommer kan jag gå ifrån lägenheten. Jag har till och med kunnat lämna lägenheten en dålig dag och åkt bil med mamma de 300 metrarna till spa:et och därefter bara suttit i bubbelpoolen eller i bastun. Nu vill jag inte det ens. Jag är livrädd för att träffa på damen ifråga igen eller att träffa på en människa med samma åsikter. Jag vet att det är vansinnigt att känna så, och jag vet mycket väl vad psykologen kommer säga till mig om det hela nästa vecka, men  rädslan sitter i och den består av så många om. Vad gör jag OM hon anmäler? Vad gör jag OM Försäkringskassan lyssnar mer på henne än mig och läkarna? Vad gör jag OM Försäkringskassan drar in min ersättning? Hur kommer mitt liv se ut OM allt detta händer? Är livet överhuvudtaget värt att leva OM allt detta händer? Jag vet att dessa frågor och tankar egentligen innebär att jag tar ut förlusten i förskott, men jag vill vara förberedd. Jag behöver en plan när saker och ting händer som jag inte själv kan styra, men frågan är om jag någonsin kan skapa en plan som kan lösa all denna möjliga problematik. Just nu känns det omöjligt…

Postat den 3 maj 2014 @ 03:11 ǀ Ekonomi, Familj, Försäkringskassan, Känslor, Sjukdomarna, Sömn, Spa

Idag, eller rättare sagt igår, har jag verkligen fått ta konsekvenserna får gårdagens festligheter. Jag har haft feber, ont i halsen, ont i öronen, täppt näsa, extremt ont och stel i höfterna, och ont i handleder och fingerlederna. Jag har sovit ca 18 timmar i streck med bara några vakna stunder i form av toalettbesök, besök av hemtjänsten, och utfodring av katterna. Dock var ändå festligheterna värda alla dessa fysiska besvär. Det de inte var värda är det psykiska men jag fick på festen i form av damen som tydligen jobbar på Försäkringskassan. Jag känner mig livrädd för att hon ska anmäla mig för bedrägeri eller vad de nu anmäler en för. Visserligen vet jag att jag inte har gjort något fel, jag har ju läkare, familj, och vänner bakom mig som alla kan vittna om mina besvär och vad de innebär, men jag är livrädd för vad en utredning kan göra för min ork och mitt psykiska mående. Jag känner ju äntligen att jag börjar ta mig tillbaka på banan och så riskerar jag nu att hamna långt utanför stadion. Mina tankar går också i banorna i om jag ska förekomma en anmälan från henne genom att anmäla henne först. Min mamma sa direkt att damen i fråga borde anmälas för myndighetsmissbruk då hon utgett sig som tjänsteman från Försäkringskassan. Min syster tyckte att jag egentligen borde dra historian till tidningarna, men jag känner mig tillräckligt utsatt redan att jag inte tror att det är rätt väg att gå. Jag har under kvällen försökt få fram information på nätet, men det finns inte så mycket information att få om sådana här händelser. Det jag dock har fått fram är att det skulle kunna handla om tjänstefel, ärekränkning eller grov ärekränkning. Trots denna info vet jag ändå inte om det är värt en anmälan. Idag kommer familjen hem och jag får väl diskutera situationen med dem och komma till en slutsats.

Vad jag än väljer att göra har denna händelse påverkat mig djupt. Jag kommer nog inte vara lika öppen om mitt liv vid frågor, om jag överhuvudtaget väljer att prata med främmande människor på detta sätt igen. Jag har tidigare varit så öppen med min problematik för att ”utbilda” människor dels om att man kan vara ung och sjuk, och dels om sjukdomarna i sig. Jag har känt mig lite som en ”talesman” eftersom jag fått den psykiska orken till det från min fantastiska familj. Det finns nämligen så otroligt många människor som mår så otroligt psykiskt dåligt av samma problematik som jag och som därmed aldrig hörs ute i samhället. De har varit tystade av den psykiska smärtan, och nu är jag tystad av rädsla…

Postat den 2 maj 2014 @ 01:32 ǀ Familj, Försäkringskassan, Känslor, Sjukdomarna, Smärta, Sömn

Sömnen infann sig till sist och det var oerhört skönt! Jag känner dock fortfarande att mattheten är kvar och jag utesluter inte att jag kommer somna igen inom kort.

Idag är det min och ex-mannens bröllopsdag. Min syster var oerhört tveksam över att vara bortrest över denna dag då hon var rädd för att jag skulle må dåligt, men faktum är att jag inte känner något. Jag är faktiskt oerhört likgiltig till vad det är för dag idag och vad som hänt denna dag tidigare år. Det är både en glädje och en sorg att känna på detta vis. Glädjen kommer av att jag uppenbart har kommit vidare i mitt liv och att jag inte upprörs av tankarna på mitt gamla liv längre. Sorgen kommer av att jag numera är likgiltig inför en dag som tidigare var den lyckligaste dagen i mitt liv. Känslorna är verkligen tveeggade, men det är väl kanske så det blir när man hamnar i den situationen jag hamnat i.

Postat den 29 april 2014 @ 14:46 ǀ Ex-mannen, Familj, Känslor, Sömn

Jag borde sova just nu, men jag lyckas inte komma till ro. Min kropp verkar vara i något psykiskt uppror, trots att jag faktiskt inte har tänkt på vad som har hänt under dagen speciellt mycket sedan jag kommit hem. Istället har jag gosat med båda katterna, tittat på TV och surfat på nätet, men det har uppenbart inte hjälpt till med sömnen, Jag har däremot fått en dunkande huvudvärk och en täppt näsa… Tror därför att det är dags för nässpray, huvudvärkstabletter, samt sömnmedicin. Annars lär jag nog inte alls sova inatt. Håll tummarna för att det hjälper!

Postat den 29 april 2014 @ 02:20 ǀ Känslor, Katterna, Smärta, Sömn

Ikväll har varit en riktigt tuff kväll. Jag och röda katten har varit hos veterinären och det var ett väldigt jobbigt besök. Det visade sig nämligen att väldigt många tänder är angripna och det kommer bli en stor och kostsam operation. Problemet är dock det att veterinären uppfattade röda kattens tillstånd som relativt akut, men de har ingen möjlighet att ta emot honom de närmsta 2 månaderna. Därför får jag ringa runt till veterinärer imorgon och hoppas på att någon annan kan ta emot honom snabbt.

Förutom tänderna blev veterinären också orolig över hans tumörer. Hon tyckte att det var konstigt att tumörerna fortsatte att komma och växa då det tydligen är väldigt ovanligt vid den typen av tumörsjukdom. Därför rakade hon en stor del av kattens mage för att göra en ultraljudsundersökning av hans mjälte. Blir tumörerna elakartade brukar de nämligen starta från mjälten. Ultraljudet visade väldigt väldigt små förändringar, men man kan inte enbart av ultraljudet säga det ena eller det andra. Därför har även hel del blodprover tagits som ska granskas noggrant. Jag håller tummarna för att de inte visar något elakartat och att det enda han behöver är ytterligare en operation. Vad som än händer så kommer de behöva operera bort nästan hela hans högra öra.

När det var dags att betala kalaset kom nästa chock. Jag hade inte tillräckligt med pengar för att lösa räkningen. Tack och lov gick veterinären med på en speciallösning, men det kändes fruktansvärt ändå. Jag har numera 14 kr kvar på mitt konto att leva på tills den 18:e och senast den 9:e ska jag ha betalat ytterligare 900 kr till veterinären. Snacka om att jag kände mig helt värdelös…

När jag kom hem från veterinären var jag i upplösningstillstånd över hela situationen samt att min kära ex-make skrivit i ett sms att vi inte borde dra ut på hans lidande. Han försökte få det till att han vill avliva vår älskade katt för att han inte ska lida. I samma mening skrev han dessutom att han inte heller har tillräckligt med pengar för operationerna. Detta fick mig att komma ur mitt chocktillstånd och istället bli vansinnigt arg på ex-mannen. Jag skrev till honom att jag hellre säljer allt jag äger än att jag avlivar min älskade katt innan jag gjort allt vad som kan göras för honom. I samma sms fick jag även modet att åter igen kräva tillbaka mina bestick, min hårddisk samt Wii:et. Jag tog även upp en del saker om vårt gemensamma företag, som jag börjat avregistrera, som han dock ej fullföljt. Efter mycket om och men lyckades han till slut göra sin del av avregistreringen, och nu får jag bara vänta ut att han fixar det återstående i vårt gemensamma liv.

Under tiden allt kaos med ex-mannen inföll, pratade jag både med pappa och lillasyster. De har lovat att hjälpa mig och inte heller de kunde tänka sig att ge upp röda kattens liv utan att försöka göra honom frisk. Hade vi uppfattat det som att han lider hade det varit en annan sak, men då den enda gången han visar smärta och obehag är när man kommer emot hans ena tand, så är det inte ens något vi vill överväga. I övrigt springer han runt och leker och jagar svarta katten. Han hoppar utan problem upp på diskbänken och dricker av sin mjölk, eller vad man nu ska kalla hans vätskeintag. Han går på toa som han ska. Och han älskar fortfarande att ligga på min mage och kela. Han är precis som vanligt!

Vätskeintag

Postat den 28 april 2014 @ 23:25 ǀ Ekonomi, Ex-mannen, Familj, Känslor, Katterna

Trots att jag var övertrött redan i förmiddags,valde jag ikväll att ta mig till samlingslokalen. Jag kände att jag behövde lite mänsklig kontakt. Normalt pratar eller sms:ar jag både med mamma och syrran ett par gånger om dagen, men då de båda är bortresta just nu, är den möjlighet oerhört begränsad. I lokalen satt ett rätt litet gäng och jag kände bara igen någon person där, men jag slängde mig in i deras konversationer som jag aldrig gjort något annat. Rätt snabbt kom samtalet in på sång och efter noga övervägande valde jag att sjunga ett solo a cappella. Jag fick mycket beröm och konversationerna fortsatte. Fler människor droppade in kontinuerligt och jag och en annan tjej blev ombedda att sjunga mer. Mycket sång, skratt och beröm blev det under kvällen. Jag fick även en del önskemål om att jag borde gå med i diverse kyrkokörer. En av damerna erbjöd sig till och med att köra mig till och från träningarna för hon tyckte att min talang inte fick förspillas. 🙂 Helt underbart, men jag sa att just nu för min lilla pensionärskör räcka. Jag måste stabilisera både min kropp och mitt humör först och hitta mina nya rutiner i vardagen innan jag gör något annat. Gulligt var det i alla fall.

Nu är jag tillbaka i sängen och mina dagliga mediciner samt sömnmedicinen är intagen. Jag är rätt uppe i varv just nu så det lär nog ta en stund innan jag somnar, men när jag väl gör det lär det ske med ett leende på läpparna.

Postat den 27 april 2014 @ 00:27 ǀ Familj, Fritidsintressen, Känslor, Samlingslokalen, Sjukdomarna, Sömn

Jag fick inte välja hur saker och ting skulle gå till med bilen och grejorna. Han meddelade mig att han skulle komma imorgon, men han var hemma hos mamma och pappa för 1 timme sedan och slängde bara över nycklarna till dem. Han sa inget mer än att han hade bråttom och att allt fanns i bilen. Pappa har fått gå igenom grejorna och det verkar som att de viktigaste grejorna inte finns där. Besticken jag fick i studentpresent från mormor och morfar saknas, Wii:et är inte där, min hårddisk med ALLA mina dokument och bilder på är borta, samt USB-minnena som tillhör en nära vän. Nu kan jag inte vara 100% säker på att dessa saker verkligen är borta då pappa inte alltid lyckas se allt, och därför ska jag försöka hålla min ilska inom mig och inte ta ut något i förväg. Skulle det sen vissa sig att grejorna är borta så får jag väl upplysa honom om vart grejorna fanns sist och så får han fundera på vart de kan ha tagit vägen om han eller hans mamma nu har flyttat dem.

Postat den 15 april 2014 @ 19:55 ǀ Ex-mannen, Familj, Inredning, Känslor, Teknik