Shit!!! Just nu snurrar kuggarna snabbare än på länge i hjärna. Tack och lov är det till största delen av positiva händelser. 

I förra inlägger skrev jag om att jag börjat titta i mina gamla dagböcker. Eftersom jag av någon frustrerande anledning inte kunde sova den natten, började jag istället att lusläsa dagböckerna och det var bitvis väldigt spännande läsning. Så spännande att jag till och med försökte mig på att dyrka upp låsen till några av böckerna som jag saknade nyckel till. Jag kan dock glädja Er med att jag är en usel inbrottstjuv. Jag lyckades inte ta mig in och fick nöja mig de övriga böckerna. Under läsningens gång insåg jag att det fanns otroligt många personer som stod mig nära på den tiden som jag idag inte vet var de finns. Framförallt var det en killkompis som jag tänkte på som jag läste ganska mycket om. Vi umgick en hel del när jag var i början av mina tonår och sanningen och säga så var jag lite förälskade i honom då också. När jag sen blev tillsammans med min första seriösa pojkvän när jag var 14 år, så försvann han av någon anledning ur mitt liv. Varför gick dock inte att utläsa ur dagböckerna. I alla fall så kände jag efter att ha läst om honom att jag måste se om jag kan hitta honom på något sett och därför började jag söka på Facebook och där var han! Jag skrev till honom i tron om att han betytt mer för mig än jag för honom och att han troligtvis inte skulle komma ihåg. Det visade sig dock att jag hade fel. Jag fick nämligen ett par timmar senare ett svar om att han mycket väl kom ihåg mig och att jag faktiskt fortfarande var ett kärt minne för honom. Vilken överraskning! Jag blev faktiskt ganska chockade av det. Hur som helst så fortsatte vi att chatta under kvällen och både tråkiga och glädjande saker om våra liv kom fram. Vi insåg också att vi faktiskt saknat varandras vänskap och att vi därför ska försöka träffas inom kort. Tänk vad bra sociala medier ibland kan vara, och hur stark vänskap kan vara trots att man ej träffat varandra på nästan 20 år…

Den största positiva saken är dock inte den återfunna vänskapen, utan ett brev som jag öppnade för någon timme sedan. Det var från ett av mina försäkringsbolag och det är äntligen över!!! Efter 2,5 års kämpande så betalar de äntligen ut mina pengar!!! Jag har kämpat och kämpat och äntligen är den förbannade tvist över!!! Jag ligger just nu i sängen i ett lyckorus och jag vet ärligt talat inte om jag kommer att somna inatt, men det skiter jag i för de ska betala ut mina pengar!!!! Och visserligen har jag fler tvister med andra försäkringsbolag och Försäkringskassan, men även det skiter jag i för tillfället för jag känner mig så lycklig! Så lycklig att jag ringde och väckte pojkvännen, som blev livrädd för att något allvarligt hänt, och grät fram informationen. Det är en så stor sten som lättat från mitt bröst! 

Postat den 8 maj 2016 @ 00:50 ǀ Ekonomi, Familj, Försäkringskassan, Känslor, Kärleken, Sömn, Vänner

Jag har ingen aning om vad som händer i min kropp och mitt huvud just nu?  Jag känner mig otroligt rastlös och vet inte vad jag ska göra åt det. Jag kan inte hålla koncentrationen på något och jag zappar runt både på TV-n och datorn utan att fastna någonstans och det stör mig då det får mig att känna mig oerhört stressad, trots att jag egentligen inte har något att vara stressad över. I huvudet snurrar en massa irrationella tankar som jag trodde att jag gjort mig av med. Tankarna handlar till stor del om ex-mannens och hans nya liv som ”familjefar”, vad han offrar för sin nya familj och som han aldrig offrade för mig, m.m. Jag trodde som sagt att jag lagt allt detta bakom mig, men så är tydligen inte fallet. Jag har funderat mycket på vad som fått tillbaka känslorna till ytan och det enda jag kan komma på är kaoset med damen från FK på Valborg. Hon plockade fram all osäkerhet i mig igen och det gällde tydligen inte bara mina sjukdomar utan även ALLT i mitt liv. Jag står handfallen och vet inte hur jag ska ta mig tillbaka till mitt ”normal-läge”. Det är skitjobbigt…

Postat den 9 maj 2014 @ 23:12 ǀ Ex-mannen, Försäkringskassan, Känslor

Som vanligt borde jag sova vid den här tiden, men det snurrar för mycket tankar i huvudet + att infektionen sitter kvar i min kropp. Förkylningen kan jag inte göra så mycket åt, men tankarna borde jag kunna mota bort. Det är Försäkringskasse-damen som fortfarande spökar för mig. Jag mår inte längre dåligt över vad hon sa, jag vet att hon inte vet något om mig och jag har bestämt mig för att inte ta åt mig av hennes ord hur sårande och nedvärderande de än var, men hela hon skrämde mig och det sitter i. Jag har ingen lust att visa mig utanför lägenheten. Jag har inte ens tagit mig ner till postfacket idag. Det känns lite som att sitta fast i ett fängelse faktiskt. Visserligen har jag känt så förr då jag mer eller mindre har varit kedjad vid sängen, men då har jag ändå vetat att när en bra dag kommer kan jag gå ifrån lägenheten. Jag har till och med kunnat lämna lägenheten en dålig dag och åkt bil med mamma de 300 metrarna till spa:et och därefter bara suttit i bubbelpoolen eller i bastun. Nu vill jag inte det ens. Jag är livrädd för att träffa på damen ifråga igen eller att träffa på en människa med samma åsikter. Jag vet att det är vansinnigt att känna så, och jag vet mycket väl vad psykologen kommer säga till mig om det hela nästa vecka, men  rädslan sitter i och den består av så många om. Vad gör jag OM hon anmäler? Vad gör jag OM Försäkringskassan lyssnar mer på henne än mig och läkarna? Vad gör jag OM Försäkringskassan drar in min ersättning? Hur kommer mitt liv se ut OM allt detta händer? Är livet överhuvudtaget värt att leva OM allt detta händer? Jag vet att dessa frågor och tankar egentligen innebär att jag tar ut förlusten i förskott, men jag vill vara förberedd. Jag behöver en plan när saker och ting händer som jag inte själv kan styra, men frågan är om jag någonsin kan skapa en plan som kan lösa all denna möjliga problematik. Just nu känns det omöjligt…

Postat den 3 maj 2014 @ 03:11 ǀ Ekonomi, Familj, Försäkringskassan, Känslor, Sjukdomarna, Sömn, Spa

Idag, eller rättare sagt igår, har jag verkligen fått ta konsekvenserna får gårdagens festligheter. Jag har haft feber, ont i halsen, ont i öronen, täppt näsa, extremt ont och stel i höfterna, och ont i handleder och fingerlederna. Jag har sovit ca 18 timmar i streck med bara några vakna stunder i form av toalettbesök, besök av hemtjänsten, och utfodring av katterna. Dock var ändå festligheterna värda alla dessa fysiska besvär. Det de inte var värda är det psykiska men jag fick på festen i form av damen som tydligen jobbar på Försäkringskassan. Jag känner mig livrädd för att hon ska anmäla mig för bedrägeri eller vad de nu anmäler en för. Visserligen vet jag att jag inte har gjort något fel, jag har ju läkare, familj, och vänner bakom mig som alla kan vittna om mina besvär och vad de innebär, men jag är livrädd för vad en utredning kan göra för min ork och mitt psykiska mående. Jag känner ju äntligen att jag börjar ta mig tillbaka på banan och så riskerar jag nu att hamna långt utanför stadion. Mina tankar går också i banorna i om jag ska förekomma en anmälan från henne genom att anmäla henne först. Min mamma sa direkt att damen i fråga borde anmälas för myndighetsmissbruk då hon utgett sig som tjänsteman från Försäkringskassan. Min syster tyckte att jag egentligen borde dra historian till tidningarna, men jag känner mig tillräckligt utsatt redan att jag inte tror att det är rätt väg att gå. Jag har under kvällen försökt få fram information på nätet, men det finns inte så mycket information att få om sådana här händelser. Det jag dock har fått fram är att det skulle kunna handla om tjänstefel, ärekränkning eller grov ärekränkning. Trots denna info vet jag ändå inte om det är värt en anmälan. Idag kommer familjen hem och jag får väl diskutera situationen med dem och komma till en slutsats.

Vad jag än väljer att göra har denna händelse påverkat mig djupt. Jag kommer nog inte vara lika öppen om mitt liv vid frågor, om jag överhuvudtaget väljer att prata med främmande människor på detta sätt igen. Jag har tidigare varit så öppen med min problematik för att ”utbilda” människor dels om att man kan vara ung och sjuk, och dels om sjukdomarna i sig. Jag har känt mig lite som en ”talesman” eftersom jag fått den psykiska orken till det från min fantastiska familj. Det finns nämligen så otroligt många människor som mår så otroligt psykiskt dåligt av samma problematik som jag och som därmed aldrig hörs ute i samhället. De har varit tystade av den psykiska smärtan, och nu är jag tystad av rädsla…

Postat den 2 maj 2014 @ 01:32 ǀ Familj, Försäkringskassan, Känslor, Sjukdomarna, Smärta, Sömn

Man skulle kunna tro att jag pratade om min före detta svärmor, men denna gången är hon oskyldig. Istället pratar jag om en dam jag möte i samlingslokalen på vårt Valborgsfirande. Detta hände:

Hela Valborg var fram till klockan 22:30 en underbar upplevelse. Vi åt, pratade, och hade allmänt trevligt. Då kom en för mig okänd dam fram och frågade mig vad jag jobbade med då hon tyckte att hon kände igen mig. Jag svarade ärligt att jag var sjukpensionär och hon ifrågasatte hur jag som var så ung kunde vara det. Jag tänkte inte så mycket på frågan då den är ganska vanlig och jag svarade som jag brukar med vilka sjukdomar jag har och hur de påverkar mig. Då frågade hon hur jag hade råd att bo på detta område och då började jag dra öronen till mig lite, men svarade ändå ärligt. Hon ifrågasatte än en gång hur jag kunde vara sjukpensionär, kommer inte ihåg den exakta ordalydelsen, och jag försökte än en gång svara innan jag bestämde mig för att gå ifrån henne och sätta mig vid mitt bord då vi helt enkelt inte kom längre. Jag berättade för vännerna runt bordet hur irriterad och stött jag blev av hennes ifrågasättande. Hon hade aldrig träffat mig förr och visste ingenting om min situation, ändå tyckte hon sig ha rätten att klanka ner på mig. Jag var rädd för att hon tänkte anmäla mig till Försäkringskassan (hon verkade verkligen vara den typen som skulle kunna göra en sådan sak) för att hon sett mig dansa i 2 minuter med ett tant (som för övrigt har kraftig reumatism och ett konstgjort knä, men som älskar att dansa och tycker att dansen är värd de senare konsekvenserna) och detta sa jag till bordsgrannarna. De sa till mig att skita fullständigt i henne och inte ta åt mig, men det var lättare sagt än gjort. Dessutom kände jag nog redan då att det fanns något mer i historien med damen. Jag fortsatte dock kvällen och tog mig modet att ta en bugg med en av bordsdamerna. Jag klarade väl av det i ca 1 minut och sen var jag så trött och fullständigt andfådd att det inte gick mer. När jag satt mig ner sa bordsgrannarna att de nu förstod vad jag menade med min trötthet. Det var så fullständigt tydligt för dem då jag förutom anfådheten tappade all färg i huvudet samt att de såg det på mina ögon. Skämtsamt visade jag då min handväska och de blev halvt förskräckta över alla hjälpmedel och mediciner jag bar med mig. Strax efter detta kommer damen från tidigare och sätter sig bredvid mig. Hon talar om att hon tycker att det är för jävligt att jag är sjukpensionär som är så ung, som kan dansa och supa, och som är så glad och pigg. Jag försöker än en gång förklara att jag för sota för aktiviteten senare, men hon ger sig inte. Jag planerade därför att flytta mig till den andra sidan av bordet då hon säger att hon själv jobbar på Försäkringskassan. Då kände jag det som ännu viktigare att förklara hur det låg till, men hon vägrade att ge sig. Hon fortsatte att gå på om hur jävligt det var att skattebetalarna skulle försörja mig som har full rörlighet i kroppen m.m. Till slut började jag gråta och gick ifrån bordet. Jag satt mig hos två andra tanter där jag känner den ena från kören sedan tidigare, samt att vi bor i samma hus. Det jag inte tänkte på när jag satt mig där var att hon tidigare jobbat på FK. Hon blev genast upprörd över vad den andra damen sagt. Det blev även hennes väninna, som även hon jobbat på FK visade det sig. De blev så arga att de ville anmäla damen, som vi dock ej visste namnet på. Då bestämde min körkompis sig sonika för att gå och fråga henne om namnet. Hon presenterade sig och sa att hon förstod att de var tidigare kollegor. Hon fick damen att säga på vilket kontor hon jobbade på, men hon vägrade att säga sitt namn då hon såg att vi hade pratat. Mina fantastiska bordsgrannar vägrade dock ej att ge upp. De tyckte fortfarande att jag skulle göra en anmälan och de skulle stå bakom mig. De bad några av de andra gästerna att försöka ta reda på namnet på damen och vi får väl se om det lyckas. Jag fattar inte hur man kan gå på en helt okänd människa på det viset som hon gjorde med mig. Hon vet inget om mig. Hon har ingen aning om att jag nu sen jag kommit hem har tagit starka värktabletter och sömnmedicin. Att jag inte kunde böja mig ner till golvet och ge katterna mat när jag kom hem. Att jag ligger på en spikmatta i sängen eftersom jag har så ont. Att jag troligtvis inte kommer kunna röra mig imorgon. Det blev verkligen en fullständigt värdelöst slut på kvällen, men när jag gick ifrån festen (kärringen var på toa då) sa även de anda vid bordet att de stod på min sida. Känns oerhört skönt, men obegripligt att det ska behöva vara så… Jag HATAR kärringar!!!

Jag hatar papper!!!!! Just nu sitter jag och försöker ta fram alla papper som behövs för att fastställa kostnaden jag ska betala för min underbara hemtjänst, och jag känner mig nu helt yr… Det är mer eller mindre samma papper som jag skickade till Försäkringskassan för några veckor sedan, som ska fram, och det är en hel bok. Dock hittar jag just inte alla papper och det gör mig ännu mer frustrerad. Kan inte detta pappersarbete snart vara över?!?!?!

Idag har jag i alla fall fått besked från Försäkringskassan att de nu börjat titta på min överklagan om handikappsersättningen. De räknar med att omprövningen ska ta ca. 6 veckor. Jag hoppas verkligen på att jag får igenom denna omprövning annars får jag gå vidare till förvaltningsrätten och då lär det hela ta lååång tid.

Postat den 25 april 2014 @ 15:07 ǀ Ekonomi, Försäkringskassan

Vilken lättnad jag känner just nu! Jag är helt slut just nu, men det var värt det! Jag har åstadkommit så otroligt mycket idag. Jag har slängt sopporna. Jag har sorterat och lämnat återvinningsgrejorna. Jag har pantat flaskor. Jag har skickat min överklagan om handikappsersättningen till Försäkringskassan. Jag har skickat in papper till Skatteverket som legat ett tag. Jag har skickat in uppsägningen om abonnemangen på företaget. Jag har skickat fakturor och lite andra papper till ex-mannen som är hans och som han har valt att inte komma och hämta. Jag har handlat energi-bars som numera alltid ska finnas i lådan under sängen. Jag har beställt nytt bankkort. Jag är så stolt över mig själv!!! Om jag orkar ska jag om en stund gå ner och sätta mig i bubbelpoolen i spa:t och bara njuta, annars får jag njuta i mina katters närvaro i sängen istället!

Postat den 8 april 2014 @ 17:37 ǀ Ex-mannen, Försäkringskassan, Hushållssysslor, Katterna, Mat, Spa

Nu är jag riktigt nöjd! Jag har gjort färdigt min överklagan, samt skrivit uppsägningen angående hemsidorna för det företaget. Jag har påbörjat beräkningarna gällande bostadstillägget, men det är alldeles för komplicerat för att få ordning på det så här mitt i natten. I utbildningsmaterialet som jag fick från Försäkringskassan hittar jag procentsatser som jag inte hittat i deras faktablad. Det är fullständigt vansinnigt. Tror att jag ringer dem imorgon istället och ber om ett personligt möte så att jag kan få detta ut världen.

Postat den 7 april 2014 @ 02:59 ǀ Ekonomi, Försäkringskassan

Av någon anledning känner jag mig inte trött just nu, trots att det är mitt i natten. Därför har jag bestämt mig för att göra lite nytta istället. För en stund sedan skickade jag in en avregistreringsansökan till Bolagsverket och Skatteverket angående mitt och ex-mannens handelsbolag. Nu ska jag ge mig på att säga upp de två återstående hemsideabonnemangen för firma. Om jag fortfarande har energi efter det är det dags att färdigställa omprövningsansökan om handikappsersättningen till Försäkringskassan och eventuellt även om bostadstillägget.

Postat den 7 april 2014 @ 00:44 ǀ Ekonomi, Ex-mannen, Försäkringskassan

Just nu sitter jag och småskrattar för mig själv. Jag var ju redo för att somna för ett tag sedan och så hände det med skrivaren. Jag la kanske 20 minuter på att försöka att få den att fungera och det var tillräckligt lång tid för att min hjärna och kropp skulle gå in i ”överlevnads-mode” och göra det omöjligt att sova. Det är ganska komiskt att så lite tid som 20 minuter sittandes framför en skrivare knappandes på en skärm kan ta så mycket energi från min kropp. När jag skriver låter det så otroligt löjligt, men tyvärr är verkligheten och min hjärna överens i frågan. Dock vet jag ju att det är så här kroppen fungerar, trots att jag blir lika förvånad varje gång, och det är ju delvis därför jag har fått permanent sjukersättning. Det är bara att ta det för vad det är och vara tacksam för att man inte behöver lämna sängen mer än för att äta och gå på toa. Och ge katterna mat naturligtvis! (En katt mjauade precis för att göra mig uppmärksam på att jag inte får glömma frukosten!)

Postat den 3 april 2014 @ 03:11 ǀ Försäkringskassan, Katterna, Sjukdomarna, Sömn

Jag har haft en ganska intressant, konstig, känslosam, och galen dag. Jag började med att stressa runt som en galning när väckarklockan ringt då jag behövde städa undan en massa i lägenheten inför eftermiddagen. När jag var så nära färdig som det gick, mer eller mindre fick jag springa till bussen. Bussen tog mig till psykologen och där hände mycket saker i hjärna. Hon gav mig fantastiska råd angående Försäkringskassan som jag verkligen kommer att använda. Hon tog också upp en tanke om min ex-man som jag egentligen aldrig har velat tänka trots att den nästan alltid har funnits i mitt bakhuvud. Hon ställde frågan om det inte var så att jag upphöjt honom till världsbäst enbart för att jag känt skuld mot honom då han tvingats att leva med mig, och då det har varit han som funnits vid min sida när allt varit dåligt. Hon sa att det är ytterst ovanligt att man gör en sån total omvändning i personlighet som han har gjort och börjar bli otrevlig och slutar att bry sig. Hans mamma har ju uppenbart slängt en del av mina saker och svaret på det från honom blev att det som är borta är borta. Jag har ju alltid satt honom i första rum och jag har i 90% av fallen prioriterat saker som har med honom att göra. Skilsmässan kom när jag började prioritera mig själv istället för honom… Jag vet inte om fallet är som psykologen föreslår och frågan är om jag någonsin kommer känna att jag vet svaret på riktigt. Dock får jag nog fortsätta att fundera på det hela.

Efter psykologbesöket hade jag bett pappa att komma och hämta mig då jag inte känt mig så bra i kroppen och då jag visste att jag bara hade en timme på mig att ta mig hem tills det var dags för någon typ av besiktning i lägenheten. Normalt sätt så skulle det inte vara några problem för mig att ta mig hem på den tiden, men då mina ben inte kändes okej var risken stor för att jag inte skulle gå tillräckligt snabbt för att hinna med bussen. Det visade sig sen att det var riktigt tur att pappa kom och hämtade mig. Människorna som kom för besiktningen var nämligen 30 minuter förtidiga och stod utanför min dörr och väntade när vi kom hem. En aning irriterande, men det innebar också att de försvann snabbare.

Jag hade bett pappa att ta med sig deras trappstege då jag förra veckan fått två av mina tre sista delar till mitt larm och den ena var rökdetektorn som ska sitta i taket och ditt når jag inte ens om jag skulle ställa mig på köksbordet. 😀 Jag fick rökdetektorn på plats och gjorde ett funktionstest. Naturligtvis fungerade det inte… Jag har pratat  med larmföretagets kundtjänst två gånger, men än är inte problemet löst. Det sista man sa till mig är att jag ska vänta 24 timmar och om funktionsfelet inte är borta då får jag ringa till kundtjänsten igen.

Medan jag höll på och klyddade med larmet och deras kundtjänst, så passade pappa på att vara den fantastiska människa han är. Han dammsög hela lägenheten. Som tack gick vi sen till samlingslokalen och drack kaffe och te tillsammans med småkakor i solskenet. Det var riktigt mysigt. Jag älskar värme och det är mysigt att sommaren är på väg. Dock finns det en nackdel och det är att det blir ljust så förbannat länge och jag tycker ju om mörkret.

Efter att pappa åkt hem har jag spenderat nästan all tid i sängen. Dock har jag inte varit sysslolös. Jag har hjälpt både min pappa och min kusin med deras mailkonton. Ingen av dem är speciellt tekniska så det är väl bra att de har mig. 🙂

Förutom allt detta har ytterligare en fantastisk sak hänt idag. Mamma ringde på förmiddagen och sa att pappa och hon betalar för inglasningen av min balkong. Jag fick erbjudandet förra veckan och jag ville verkligen göra det, men då försäkringsbolagen fortfarande klyddar så tänkte jag ringa och tacka nej idag. Tack och lov hann jag inte ringa innan mamma ringde. Hon sa att de tycker att en inglasning skulle höja livskvalitén både för mig och katterna och då priset dessutom blir lägre nu då det är väldigt många i bostadsrättsföreningen som kommer att göra inglasningen nu, så vill de inte att jag ska gå miste om det p.g.a. försäkringsbolagen. Jag har världens bästa föräldrar som alltid tänker på mig! Det känns fantastiskt att veta att de alltid finns vid min sida! Jag önskar dock att de inte skulle behöva finnas vid min sida hela tiden, men jag kan ju tyvärr inte göra så mycket åt det, trots att jag önskade att det var så.

Jag sitter och stirrar på datorn och på mitt nyligen upprättade dokument om ”Begäran om omprövning av beslut om handikappsersättning”. Jag känner mig helt tom inombords och jag vet inte vad jag ska skriva… Jag är livrädd för att jag ska skriva fel, vilket jag uppenbart gjort tidigare då jag tydligen inte lyckats få fram behovet vs. kostnaden, och jag vet inte vad jag ska göra för att få det rätt… Dessa pengar är livsviktiga för mig och jag vet inte vad jag gör utan dem. Man kan tycka att det var rent vansinne av mig att köpa lägenhet och flytta innan besluten om bostadstillägg och handikappsersättning, samt utbetalning från försäkringsbolaget, var färdigt, men jag trodde aldrig att ALLT skulle klydda… Jag har verkligen lusläst allt. Jag har suttit med huvudet i de finstilta delarna och jag har inte kunnat se några grunder för avslag på något sätt, och ändå har det blivit på det sättet och jag skäms över det. Jag skäms över att jag trott att allt skulle fungera. Jag skäms över att jag uppenbart ändå missat information som gjort att jag fått dessa avslag. Jag skäms över att jag satsade på nytt boende. Jag skäms över att mina föräldrar tvingats gå in och hjälpa mig både fysiskt och ekonomiskt. Jag skäms över att jag inte lyckas klara mig själv… Jag hade visserligen räknat med att något skulle bråka, för jag brukar ha otur, men jag trodde inte att det skulle bli så här…

Postat den 27 mars 2014 @ 16:46 ǀ Ekonomi, Familj, Försäkringskassan, Känslor, Lägenheten

Jag fick idag beslutet om mitt bostadstillägg och efter att ha läst beslutet kände jag mig lika förvirrad som tidigare. Jag ringde till Försäkringskassan och det gjorde inte saken bättre… En del fick jag dock klarlagt även om jag tycker att svaret var katastrof. Jag ansökte om bostadstillägg från februari månad. Då jag fick lägenheten den 14:e februari räknade jag med att få ersättning för halva månaden. Nu visar det sig att om man inte flyttar in den 1:a i månaden så får man ingen ersättning för den månaden. Det är rent vansinne och det finns INGEN information om detta NÅGONSTANS på Försäkringskassans hemsida eller i deras informationsbroschyrer. Och tro mig, jag har lusläst allt! Jag sa detta till kundtjänstmedarbetaren jag pratade med och hon skulle vidarebefordra kritiken. Som om det kommer göra något… :-I

När det gällde summan på 2649 kr så kunde hon inte svara på hur summan hade räknats fram. Jag har verkligen försökt räkna på allt fram och tillbaka och det kvittar hur jag räknar för jag kommer aldrig fram till den summan hur jag än gör… Jag tyckte att de borde ha haft någon utskrift från deras datasystem där man kunde se uträkningen, men tydligen inte. Istället skulle hon skicka deras utbildningsmaterial i frågan till mig. Får se om det ger något…

Jag har även idag tagit fram mitt avslag om handikappsersättning. Ett ganska intressant beslut med tanke på att det var Försäkringskassan som rekommenderade mig att söka det. Hur som helst så är det dags att ta tag i även detta. Hoppas verkligen att jag lyckas övertyga Försäkringskassan då jag verkligen behöver dessa extra pengar för att täcka mina kostnader.

Postat den 27 mars 2014 @ 15:57 ǀ Ekonomi, Försäkringskassan, Lägenheten, Sjukdomarna

Jag är inte gjord för att vara ensam och det håller på att göra mig tokig just nu. Jag hatar att inte träffa människor eller att ha någon att prata med. Jag hatar att inte ha fysisk kontakt med någon och då framförallt med ex-mannen. Dagen jag insåg att jag var för sjuk för att jobba var en plåga eftersom så många av mina drömmar gick upp i rök. Min dröm om att få bli en stor entreprenör skulle aldrig kunna infrias hur mycket jag än ville. Förutom att inte kunna uppnå mina drömmar så försvann nästan alla mina sociala kontakter. Dels försvann kontakten med personer på jobbet, och dels försvann alla kontakter med diverse kompisar då jag dels skämdes över att vara sjuk och dels då jag inte vågade försöka vara för aktiv ifall Försäkringskassan då skulle anse att jag var tillräckligt ”frisk” för att jobba. Den lilla sociala kontakten jag lyckades hålla kvar var och är kontakten med min familj och kontakten med ex-mannen. Ex-mannen har varit min livlina i livet. Det är han som har hållit mig på benen och det är han som fått mig att orka kämpa. Det är han jag har pratat med om både positiva och negativa saker. Det är han jag har vänt mig till när jag har känt mig ensam. Det är till honom jag har gett all min kärlek och jag har gjort allt för att han har skullat vara lycklig. När jag inte längre kunde leva mitt liv på det sättet jag själv ville, så började mitt liv gå ut på att göra ex-mannens liv till det bästa möjliga liv. Jag gjorde allt för att han skulle må bra! Jag stöttade honom i allt och hjälpte till på alla möjliga och omöjliga sätt. Sen han lämnade mig vet jag inte längre vad jag ska göra av mitt liv. Jag kan inte jobba, jag har ingen att prata med, och jag har inget att göra i min ensamhet. Den tiden jag mår hyfsat försöker jag ta mig hemifrån, men vad ska jag göra med den resterande tiden som troligen är 95% av mitt liv. De intressanta ljudböckerna börjar ta slut (har snart lyssnat på 500 böcker de senaste 2 åren), jag har sett alla serier på TV, jag har snart sett allt på Netflix, jag har googlat på allt jag kan komma på m.m. Vad finns det att göra när man bara kan ligga i sängen och inte orkar något annat, och då man inte ens har någon att prata med, ingen att ge sin kärlek, ingen att hjälpa med något? Jag har bott själv i 1 månad och jag håller redan på att bli galen. Hade jag haft orken så hade jag klättrat på väggarna just nu, så uttråkad och onyttig som jag känner mig. Vad fan gör man i denna situation????

Nu har jag varit och sjungit och jag älskar det! Det spelar ingen roll att 95% av människorna är pensionärer för jag älskar att sjunga lik förbaskat! Och det var helt underbart att träffa lite människor igen efter att ha legat däckad i sängen ett par dagar. Det är kul att träffa människorna nere i samlingslokalen också trots att även det gänget består av 95 % pensionärer.

När jag kom hem från kören tog jag med mig posten upp till lägenheten och där låg ett utbetalningsbesked från Försäkringskassan. När jag öppnade det var det ett utbetalningsbesked om bostadstillägg på 2649 kr för mars månad och jag kan inte hur jag än räknar få fram vart den summan kommer ifrån… Jag gick in på Försäkringskassans hemsida och där kunde jag med hjälp av min e-legitimation få reda på att ett beslut om mitt bostadstillägg ska ha skickats ut den 20 mars, men det har jag inte fått än. När jag väl får det pappret kanske allt klarnar för mig. Jag får hoppas det i alla fall.

Postat den 26 mars 2014 @ 21:07 ǀ Ekonomi, Försäkringskassan, Fritidsintressen

Jag har precis betalat mina räkningar och jag har kvar 700 kr på mitt konto att överleva på resten av månaden och det suger. Jag vet att min ekonomi inte alltid kommer att vara så här dålig, men det är ändå väldigt jobbigt att leva med just nu. Min inkomst för tillfället består av 8800 kr i sjukersättning och de pengarna ska betala allt! Jag har skickat in ansökan om bostadstillägg och jag kan inte se någon annan möjlighet än att jag kommer att bli beviljad tillägget på 4650 kr i månaden, och när de pengarna väl kommer så kommer mitt liv bli mycket lättare. Tack och lov så betalar de även ut retroaktiv så jag kommer få pengar från februari och framåt.

Jag har även skickat in en ansökan om handikappsersättning som tyvärr har blivit avslagen. Jag borde överklagat beslutet direkt, men då det kom i samband med flytten och allt kaos har jag inte orkat ta tag i det. Nu börjar jag dock känna mig bättre och jag ska ta tag i överklagan.

Jag ska även ta tag i ekonomin som finns mellan mig och ex-mannen. Jag ska kräva tillbaka pengarna jag betalat för delar av räkningarna i februari. Han har även tagit mer pengar från våra gemensamma konton än överenskommelsen och de vill jag också ha. Dessutom har jag börjat att gå igenom hur mycket pengar var och en använt från kontona innan respektive efter skilsmässan. Jag vet nämligen att han roffat åt sig mer pengar än han skulle ha både i december och januari. Dock vet jag inte om han gjort det medvetet eller ej. Hur som helst ska jag gå igenom det och få den biten rättad också.

Den sista biten jag måste ta tag i ekonomiskt är biten med försäkringsbolagen. När deras avslag ramlade ner tillsammans med kommentaren att det var det andra försäkringsbolagets problem, slogs jag så långt ner i skorna att jag inte visste om jag någonsin skulle lyckas ta mig upp igen. Förvånansvärt nog har jag lyckats ta mig längre nu än jag trodde var möjligt och jag kommer att klara av fighten med dem. Jag vet att jag kommer att segra, men det kommer nog att ta sin lilla tid. Dels kommer det ta tid för mig att vara tillräckligt förberedd för att ta tag i det hela och dels kommer det garanterat bli en lång kamp med överklagan efter överklagan mellan mig och bolagen.

Ja, ja. Jag har i alla fall mat i frysen och skafferiet så jag klarar mig. Dock behöver jag köpa mer katt mat, men det tror jag att mamma kan fixa till mig. Utan min familj hade jag inte klarat något av det här…

Postat den 24 mars 2014 @ 16:30 ǀ Allmänt, Ex-mannen, Familj, Försäkringskassan, Känslor, Katterna, Skilsmässan

Just nu är jag sjukt stolt över mig själv. Trots att energinivån tidigare idag var i botten lyckades jag tillslut med flera saker. Först lagade jag och åt en kulinarisk lunch bestående av snabbmakaroner, burkmajs och ketchup. =) Därefter färdigställde jag min ansökan om bostadstillägg till Försäkringskassan. Jag har jobbat med ansökan sen jag flyttade in i lägenheten, men då det har behövts sjukt mycket papper, det blev hela 50 sidor till slut, så har det tagit sin tid att få tag i alla. När jag var färdig med ansökan gick jag och postade den och därefter tog jag mig en tur till spa:t. Det var helt underbart att simma och flyta runt i poolen! Tyvärr var klockan så pass mycket att stängningen närmade sig när jag kom dit så jag hann aldrig riktigt känna mig avslappnad. Dock var det ändå helt underbart! Jag älskar verkligen mitt nya boende!

Postat den 9 mars 2014 @ 17:33 ǀ Försäkringskassan, Lägenheten, Spa