Jag sitter i sängen och försöker peppa mig för att göra en massa saker. Min plan är att plocka ihop alla, återvinningsmaterial, och pantflaskor, och ta dem med mig ner till soprummet på väg till bussen. Bussen ska jag sen ta till affären där jag dels kan panta flaskorna, dels köpa frimärken så att jag kan posta breven jag skrev igår natt, och dels köpa energi-bars att ha under sängen. Det låter egentligen ganska lätt, men det känns som såååå mycket just nu…. Men jag kommer att klara det!

Hittills idag har jag tagit ytterligare ett steg ifrån mitt tidigare äktenskap. Jag har precis beställt ett nytt bankkort. Kortet jag har idag har en bild på mig och ex-mannen från vårt bröllop. Jag har behållit kortet lite i en tyst förhoppning om att allt skulle lösa sig till slut. Nu har jag själv tagit beslutet att kappa den förhoppningen och beställt ett nytt kort med mina älsklingar på; katterna. Det blev kortet som syrran tagit här i lägenheten på dem och som jag visat här i bloggen tidigare. Kortet passade perfekt när jag spegelvände det. Jag tar mig närmre och närmre målet att klara att leva utan ex-mannen.

Katterna

Postat den 8 april 2014 @ 14:55 ǀ Ex-mannen, Familj, Hushållssysslor, Katterna, Skilsmässan

Av någon anledning känner jag mig inte trött just nu, trots att det är mitt i natten. Därför har jag bestämt mig för att göra lite nytta istället. För en stund sedan skickade jag in en avregistreringsansökan till Bolagsverket och Skatteverket angående mitt och ex-mannens handelsbolag. Nu ska jag ge mig på att säga upp de två återstående hemsideabonnemangen för firma. Om jag fortfarande har energi efter det är det dags att färdigställa omprövningsansökan om handikappsersättningen till Försäkringskassan och eventuellt även om bostadstillägget.

Postat den 7 april 2014 @ 00:44 ǀ Ekonomi, Ex-mannen, Försäkringskassan

Nu ikväll har jag haft en fantastisk kväll med lillasyster. När hon kom hit såg min lägenhet ut som ett litet bombnedslag på grund av att det fanns disk lite överallt. Hon tog direkt tag i att tömma den sista rena disken ur diskmaskinen så att vi kunde fylla den igen. Efter en kvart såg allt mycket bättre ut! Tack för hjälpen! Bara en liten stund efter att vi var färdiga med disken fick vi vår pizzaleverans från onlinepizza.se. Vi, eller rättare sagt jag, hade kontrollerat i förväg om det gick att beställa från mitt postnummer och från början gick det nästan inte. Det fanns 9 restauranger som levererade till mitt postnummer till skillnad från till grannpostområdet 250 meter bort där 79 restauranger levererade. Jag antog att det berodde på att postnumret jag bor i är så pass nytt att de restauranger som varit kopplade till onlinepizza.se länge har missat att lägga till det till sitt utkörningsområde. Jag tog då kontakt med pizzaonline.se och de beklagade, men sa att om jag berättade för dem vilka restauranger jag önskade skulle leverera till mitt område så skulle de fråga. Jag skrev en lista på 10 restauranger och mindre än 24 timmar senare hade alla de 10 restaurangerna utökat sitt utkörningsområde! Fantastisk service från onlinepizza.se. Förutom att de kontaktade alla restauranger för att höra om de kunde utöka sitt område, så fick jag även en rabattkod från dem på 15 %, som vi använde ikväll. Pizzorna som vi fick var underbara! Jag beställde min favoritpizza från min favoritpizzeria och jag har verkligen saknat den. Det är nästan 6 månader sedan jag åt mat från dem senast.

Efter maten satt vi igång med vår aktivitet frö kvällen; gamla TV-spel som vi inte spelat på länge. Vi började på PS2:an med Buzz – The big quiz och Buzz – The music quiz. Därefter bytte vi konsol till Gamecube:en och spelade Donkey Konga. Vi slog så mycket att vi hade ont i armar och händer efteråt. 😀 Vi avslutade vår spelkväll med att återvända till PS2:an och där sjunga som galningar till Singstar – Rock Ballads och Singstar – Sjung med Disney. När syrran gick hem hade vi spelat TV-spel i drygt 5 timmar. Det blev många skratt, men framförallt bröt syrran ihop när jag försökte sjunga kör-stämman på Lejonkungen-sången ”En värld full av liv”. Jag får väl erkänna att jag var värdelös på den. 🙂 I övrigt var jag ganska dålig på det mesta då syrran vann nästan allt vi spelade under kvällen.

Förutom den trevliga tiden med syrran, har jag idag även skrivit och skickat ett nytt sms till ex-mannen. Inget har hänt sedan förra sms-kontakten för 2 veckor sedan och jag klarar inte av att allt står stilla och att jag är ovetandes om vad som händer. Därför har jag nu bestämt mig för att om allt inte är utrett och jag inte har pengarna han är skyldig mig senast om 2 veckor så har jag ingen annan möjlighet än att kontakta en advokat. Det känns rätt skönt att ha satt en gräns för mig själv och att jag även har bestämt vilken åtgärd jag ska till om det inte blir korrekt. Det är dock oerhört plågsamt att sitta och vänta på hans reaktion. Hittills har nämligen inte hans svar varit så trevliga… Jag skickade sms:et när syrran kom hit för att jag skulle slippa vara själv när hans svar kom, men jag har inte hört något från honom hittills. Jag kan i alla fall inte göra mer nu…

Postat den 4 april 2014 @ 23:20 ǀ Ex-mannen, Familj, Fritidsintressen, Hushållssysslor, Smärta, Teknik

Ältande, ältande, och ältande… Jag känner mig numera som en trasig grammofonskiva. Allt bara upprepas, upprepas, och upprepas… En gång i tiden såg jag nätterna som min fristad. Det var då det var tyst och mörkt. Inga krav fanns på mig och jag kunde göra vad jag ville. Jag hade ex-mannen sovandes vid min sida vilket innebar att jag aldrig kände mig ensam. Jag kunde nudda vid honom, krama honom, eller väcka honom när jag ville under natten om jag kände att jag behövde det. Det var ytterst sällan jag valde att väcka honom, men bara att veta att jag kunde göra det, gjorde mig trygg och lugn. Nu har natten som jag tidigare skrivit, blivit en pina. Jag önskar att spa:et hade öppet nu så att jag kunde få gömma mig i vattnet. Jag känner mig lugn och avslappnad när jag bara kan få glida runt på vattenytan. Nu är ju det inte möjligt så jag får väl försöka glida runt i drömmarna istället…

Postat den 3 april 2014 @ 23:42 ǀ Ex-mannen, Sömn, Spa

Sen ex-mannen lämnade mig har jag hållit mig ifrån Facebook och Instagram då jag ju sen länge har varit vän med hans nya sambo där. Jag älskar verkligen hennes fantastiska dotter och därför har jag inte förmått mig att ta bort henne som vän då jag på något sätt vill få möjligheten att ta del av hennes liv precis som jag gjort sedan hon föddes. Idag letade jag efter en restaurang med hjälp av Google och i resultatet fanns en Facebook-sida. Tänkte inte så mycket på att det var Facebook med tanke på att jag skulle komma direkt in på restaurangens sida. Så blev dock inte fallet då sidan tydligen var bortplockad. Istället fick jag se ett inlägg från den nya sambon. Visserligen var det en bild på dottern, vilket borde glädja mig, men istället var det som att få en kniv stucken och omvriden i magen. Varje gång jag ser något som handlar om ex-mannen, hans nya sambo, eller hennes dotter så stannar hela jag upp och kniven sticks in i magen och jag blir sjukt illamående. Jag hatar verkligen att känna så, men samtidigt vet jag inte riktigt hur jag ska komma över det. En idé skulle ju vara att plocka bort dem från Facebook, men det hjälper ju inte fullt ut eftersom vi mer eller mindre bara har gemensamma vänner som skriver om varandra, delar varandras bilder, kommenterar, m.m. Jag måste helt enkelt bli tuffare i mig själv. Jag måste lära mig att inte bry mig. Det är oerhört lätt att säga, men så otroligt svårt att genomföra, men ack så viktigt för mitt framtida liv.

Postat den 3 april 2014 @ 10:19 ǀ Allmänt, Ex-mannen, Känslor

Jag har haft en ganska intressant, konstig, känslosam, och galen dag. Jag började med att stressa runt som en galning när väckarklockan ringt då jag behövde städa undan en massa i lägenheten inför eftermiddagen. När jag var så nära färdig som det gick, mer eller mindre fick jag springa till bussen. Bussen tog mig till psykologen och där hände mycket saker i hjärna. Hon gav mig fantastiska råd angående Försäkringskassan som jag verkligen kommer att använda. Hon tog också upp en tanke om min ex-man som jag egentligen aldrig har velat tänka trots att den nästan alltid har funnits i mitt bakhuvud. Hon ställde frågan om det inte var så att jag upphöjt honom till världsbäst enbart för att jag känt skuld mot honom då han tvingats att leva med mig, och då det har varit han som funnits vid min sida när allt varit dåligt. Hon sa att det är ytterst ovanligt att man gör en sån total omvändning i personlighet som han har gjort och börjar bli otrevlig och slutar att bry sig. Hans mamma har ju uppenbart slängt en del av mina saker och svaret på det från honom blev att det som är borta är borta. Jag har ju alltid satt honom i första rum och jag har i 90% av fallen prioriterat saker som har med honom att göra. Skilsmässan kom när jag började prioritera mig själv istället för honom… Jag vet inte om fallet är som psykologen föreslår och frågan är om jag någonsin kommer känna att jag vet svaret på riktigt. Dock får jag nog fortsätta att fundera på det hela.

Efter psykologbesöket hade jag bett pappa att komma och hämta mig då jag inte känt mig så bra i kroppen och då jag visste att jag bara hade en timme på mig att ta mig hem tills det var dags för någon typ av besiktning i lägenheten. Normalt sätt så skulle det inte vara några problem för mig att ta mig hem på den tiden, men då mina ben inte kändes okej var risken stor för att jag inte skulle gå tillräckligt snabbt för att hinna med bussen. Det visade sig sen att det var riktigt tur att pappa kom och hämtade mig. Människorna som kom för besiktningen var nämligen 30 minuter förtidiga och stod utanför min dörr och väntade när vi kom hem. En aning irriterande, men det innebar också att de försvann snabbare.

Jag hade bett pappa att ta med sig deras trappstege då jag förra veckan fått två av mina tre sista delar till mitt larm och den ena var rökdetektorn som ska sitta i taket och ditt når jag inte ens om jag skulle ställa mig på köksbordet. 😀 Jag fick rökdetektorn på plats och gjorde ett funktionstest. Naturligtvis fungerade det inte… Jag har pratat  med larmföretagets kundtjänst två gånger, men än är inte problemet löst. Det sista man sa till mig är att jag ska vänta 24 timmar och om funktionsfelet inte är borta då får jag ringa till kundtjänsten igen.

Medan jag höll på och klyddade med larmet och deras kundtjänst, så passade pappa på att vara den fantastiska människa han är. Han dammsög hela lägenheten. Som tack gick vi sen till samlingslokalen och drack kaffe och te tillsammans med småkakor i solskenet. Det var riktigt mysigt. Jag älskar värme och det är mysigt att sommaren är på väg. Dock finns det en nackdel och det är att det blir ljust så förbannat länge och jag tycker ju om mörkret.

Efter att pappa åkt hem har jag spenderat nästan all tid i sängen. Dock har jag inte varit sysslolös. Jag har hjälpt både min pappa och min kusin med deras mailkonton. Ingen av dem är speciellt tekniska så det är väl bra att de har mig. 🙂

Förutom allt detta har ytterligare en fantastisk sak hänt idag. Mamma ringde på förmiddagen och sa att pappa och hon betalar för inglasningen av min balkong. Jag fick erbjudandet förra veckan och jag ville verkligen göra det, men då försäkringsbolagen fortfarande klyddar så tänkte jag ringa och tacka nej idag. Tack och lov hann jag inte ringa innan mamma ringde. Hon sa att de tycker att en inglasning skulle höja livskvalitén både för mig och katterna och då priset dessutom blir lägre nu då det är väldigt många i bostadsrättsföreningen som kommer att göra inglasningen nu, så vill de inte att jag ska gå miste om det p.g.a. försäkringsbolagen. Jag har världens bästa föräldrar som alltid tänker på mig! Det känns fantastiskt att veta att de alltid finns vid min sida! Jag önskar dock att de inte skulle behöva finnas vid min sida hela tiden, men jag kan ju tyvärr inte göra så mycket åt det, trots att jag önskade att det var så.

Jag köpte för en stund sedan Rollercoaster Tycoon 3 till datorn för att försöka ge min hjärna något annat att tänka på. När jag skrivit färdigt det förra blogginlägget var spelet färdignerladdat till datorn och det var bara att sätta igång och spela. Problemet var bara det att jag inte lyckades få hjärnan att fatta vad den skulle göra. Jag fattar inte längre hur jag ska gå tillväga för att spela ett simpelt simulerings-spel!!! Hur f*n är det möjligt?!?! Vart är jag på väg om jag inte längre klarar av att koncentrera mig på och förstå ett simpelt datorspel?!?!? Jag känner mig verkligen värdelös just nu… För kände jag mig som den bästa i världen, även fast jag var sjuk, eftersom jag hade det viktigaste i livet; kärlek. Nu känner jag mig bara sämst… Jag vet verkligen inte hur jag sak ta mig ur denna onda spiral. Hur mycket jag än vill så kan jag inte ändra på min kropp. Jag kan inte bli frisk. Vad f*n kan man då göra…

Postat den 27 mars 2014 @ 03:37 ǀ Ex-mannen, Fritidsintressen, Sjukdomarna, Skilsmässan, Teknik

Jag är inte gjord för att vara ensam och det håller på att göra mig tokig just nu. Jag hatar att inte träffa människor eller att ha någon att prata med. Jag hatar att inte ha fysisk kontakt med någon och då framförallt med ex-mannen. Dagen jag insåg att jag var för sjuk för att jobba var en plåga eftersom så många av mina drömmar gick upp i rök. Min dröm om att få bli en stor entreprenör skulle aldrig kunna infrias hur mycket jag än ville. Förutom att inte kunna uppnå mina drömmar så försvann nästan alla mina sociala kontakter. Dels försvann kontakten med personer på jobbet, och dels försvann alla kontakter med diverse kompisar då jag dels skämdes över att vara sjuk och dels då jag inte vågade försöka vara för aktiv ifall Försäkringskassan då skulle anse att jag var tillräckligt ”frisk” för att jobba. Den lilla sociala kontakten jag lyckades hålla kvar var och är kontakten med min familj och kontakten med ex-mannen. Ex-mannen har varit min livlina i livet. Det är han som har hållit mig på benen och det är han som fått mig att orka kämpa. Det är han jag har pratat med om både positiva och negativa saker. Det är han jag har vänt mig till när jag har känt mig ensam. Det är till honom jag har gett all min kärlek och jag har gjort allt för att han har skullat vara lycklig. När jag inte längre kunde leva mitt liv på det sättet jag själv ville, så började mitt liv gå ut på att göra ex-mannens liv till det bästa möjliga liv. Jag gjorde allt för att han skulle må bra! Jag stöttade honom i allt och hjälpte till på alla möjliga och omöjliga sätt. Sen han lämnade mig vet jag inte längre vad jag ska göra av mitt liv. Jag kan inte jobba, jag har ingen att prata med, och jag har inget att göra i min ensamhet. Den tiden jag mår hyfsat försöker jag ta mig hemifrån, men vad ska jag göra med den resterande tiden som troligen är 95% av mitt liv. De intressanta ljudböckerna börjar ta slut (har snart lyssnat på 500 böcker de senaste 2 åren), jag har sett alla serier på TV, jag har snart sett allt på Netflix, jag har googlat på allt jag kan komma på m.m. Vad finns det att göra när man bara kan ligga i sängen och inte orkar något annat, och då man inte ens har någon att prata med, ingen att ge sin kärlek, ingen att hjälpa med något? Jag har bott själv i 1 månad och jag håller redan på att bli galen. Hade jag haft orken så hade jag klättrat på väggarna just nu, så uttråkad och onyttig som jag känner mig. Vad fan gör man i denna situation????

Jag har precis betalat mina räkningar och jag har kvar 700 kr på mitt konto att överleva på resten av månaden och det suger. Jag vet att min ekonomi inte alltid kommer att vara så här dålig, men det är ändå väldigt jobbigt att leva med just nu. Min inkomst för tillfället består av 8800 kr i sjukersättning och de pengarna ska betala allt! Jag har skickat in ansökan om bostadstillägg och jag kan inte se någon annan möjlighet än att jag kommer att bli beviljad tillägget på 4650 kr i månaden, och när de pengarna väl kommer så kommer mitt liv bli mycket lättare. Tack och lov så betalar de även ut retroaktiv så jag kommer få pengar från februari och framåt.

Jag har även skickat in en ansökan om handikappsersättning som tyvärr har blivit avslagen. Jag borde överklagat beslutet direkt, men då det kom i samband med flytten och allt kaos har jag inte orkat ta tag i det. Nu börjar jag dock känna mig bättre och jag ska ta tag i överklagan.

Jag ska även ta tag i ekonomin som finns mellan mig och ex-mannen. Jag ska kräva tillbaka pengarna jag betalat för delar av räkningarna i februari. Han har även tagit mer pengar från våra gemensamma konton än överenskommelsen och de vill jag också ha. Dessutom har jag börjat att gå igenom hur mycket pengar var och en använt från kontona innan respektive efter skilsmässan. Jag vet nämligen att han roffat åt sig mer pengar än han skulle ha både i december och januari. Dock vet jag inte om han gjort det medvetet eller ej. Hur som helst ska jag gå igenom det och få den biten rättad också.

Den sista biten jag måste ta tag i ekonomiskt är biten med försäkringsbolagen. När deras avslag ramlade ner tillsammans med kommentaren att det var det andra försäkringsbolagets problem, slogs jag så långt ner i skorna att jag inte visste om jag någonsin skulle lyckas ta mig upp igen. Förvånansvärt nog har jag lyckats ta mig längre nu än jag trodde var möjligt och jag kommer att klara av fighten med dem. Jag vet att jag kommer att segra, men det kommer nog att ta sin lilla tid. Dels kommer det ta tid för mig att vara tillräckligt förberedd för att ta tag i det hela och dels kommer det garanterat bli en lång kamp med överklagan efter överklagan mellan mig och bolagen.

Ja, ja. Jag har i alla fall mat i frysen och skafferiet så jag klarar mig. Dock behöver jag köpa mer katt mat, men det tror jag att mamma kan fixa till mig. Utan min familj hade jag inte klarat något av det här…

Postat den 24 mars 2014 @ 16:30 ǀ Allmänt, Ex-mannen, Familj, Försäkringskassan, Känslor, Katterna, Skilsmässan

Jag har ett otroligt komplicerat förhållande till nätter. På natten vill de flesta, liksom jag, sova. Man vill utnyttja dygnets mörka timmar till att få en skön och återhämtande sömn. Tyvärr är det ytterst sällan mina nätter ser ut som jag önskar och det finns flera orsaker till det. En anledning är att jag av någon anledning mår bättre i min kropp på natten än på dagen. Jag har lättare att tvätta, diska m.m. nattetid just på grund av att kroppen mår bättre. Även min hjärna mår bättre nattetid då ljud och ljus minskar i styrka och jag har problem med dessa sinnen. Dessa två anledningar får mig egentligen att vilja vara vaken på natten och sova på dagen. Tyvärr är det även de som får mig att vilja sova då. När kroppen och hjärnan mår som bäst återkommer alla jobbiga tankar och jag kan av någon anledning inte hantera dem under natten. Under en lång tid har det självklart varit skilsmässan och ex-mannen som upptagit mina tankar, men numera har även gamla tankar om mina sjukdomar, min framtid m.m. börjat återkomma. Självklart är det positivt att andra tankar hittat sin väg tillbaka till min hjärna, men samtidigt känns det oerhört vemodigt då det alltid är tankarna på allt jag inte kan göra som hittar mig. Det finns ytterligare ett stort problem med nätterna och sömnen. Jag kan inte på naturlig väg ta mig ner i djupsömn. Det gör att jag måste ta sömnmedicin för att få en återhämtande sömn. Dock kan jag inte ta sömnmedicin veckans alla dagar p.g.a. risken för tillvänjning och det gör att dagarna utan medicin sover jag som en kratta, om jag över huvud taget lyckas somna… Mina nätter är som sagt komplicerade…

Postat den 24 mars 2014 @ 02:49 ǀ Ex-mannen, Känslor, Sjukdomarna, Skilsmässan, Smärta, Sömn

Ikväll tog jag bussen till en för mig ganska ovanlig kyrka. Syrrans kör skulle tillsammans med en annan kör sjunga i den andra körens ”hemma”-kyrka. Jag har alltid haft en speciell relation till kyrkan och Gud. Jag har alltid känt mig hemma i kyrkan och förr funderade jag till och med på att utbilda mig till präst. Jag har kvar önskan att få bli präst, men tyvärr stoppar min kropp även denna önskan. Det min kropp inte kan stoppa är min relation till Gud och lättnaden jag känner inom mig när jag kan slappna av och andas ut i en gudstjänst. När livet var som värst i höstas besökte jag kyrkan flera gånger i veckan. Jag lånade ofta mammas bil eller tog med mig syrran för att besöka kyrkor där jag inte kände någon. Där ingen förväntade sig att jag skulle vara glada och spralliga jag. Det var lite ledsamt att inte känna någon mer än Gud när man gick in i en kyrka, men samtidigt var det en stor lättnad att bara kunna vara mig själv i sorgen. Idag var det första gången sen innan skilsmässan som jag besökte en gudstjänst där jag visste att jag skulle känna många. Visserligen kände jag inte församlingen, men jag känner stora delar av kören trots att jag aldrig sjungit i den själv. Jag kände att denna gudstjänst blev ett steg i rätt riktning till att våga träffa människor jag känner igen. Att våga besvara frågorna om hur jag mår utan att börja gråta av sorg. Smärtan känner jag fortfarande varje dag, men känslorna ligger inte längre på ytan redo att rinna över vid minsta kontakt. Jag börjar sakta och säkert bli en människa igen. Om jag blir samma människa som jag var tidigare vet jag inte, och det är väl bara tiden som kan utvisa det.

Postat den 23 mars 2014 @ 21:21 ǀ Ex-mannen, Familj, Känslor, Sjukdomarna, Skilsmässan

Just nu rinner tårarna längs mina kinder trots att inget ”speciellt” har hänt. Jag bara saknar ex-mannen. Jag saknar att ha honom bredvid mig. Jag saknar att prata med honom. Jag saknar att han bara med sin närvaro kan få mig att ta mig igenom mina smärtor Nu har jag bara mig själv och det räcker inte till när kroppen mår som den gör just nu och det suger!!! Jag har funderat på om det är just ex-mannen jag saknar eller om det bara är ”någon” jag saknar, och tyvärr har svaret blivit att det är just honom jag saknar och det är en väldigt tveeggad känsla. Jag vet inte längre om jag älskar honom, men ändå önskar jag att jag hade honom vid min sida. Hoppas att jag snart kan lära mig att leva med dessa känslor, eller allra helst att dessa känslor kan försvinna.

Postat den 23 mars 2014 @ 01:23 ǀ Ex-mannen, Känslor, Sjukdomarna, Smärta

Det här kommer att bli ett otroligt ytligt inlägg då det jag saknar är en sak. En sak jag verkligen önskade att jag hade vid min sida, men som jag inte fick med mig i flytten trots att det inte är någon annan än jag som använt den i vårt hushåll. Det jag saknar är mitt vattentäta iPhone-fodral. Det låter som sagt väldigt ytligt att sakna en sak, men just den saken har tidigare lett mig till avslappning och stor lycka. Jag älskar att vara i vatten och simma, men idag får jag tvinga mig till att simma. Anledningen är den att när man simmar kan man inte distrahera tankarna med något. Man kan bara simma fram och tillbaka och inget annat. När jag har haft mitt älskade vattentäta fodral hos mig har jag kunnat vara i vattnet och simma samtidigt som jag har kunnat distrahera mina tankar med att lyssna på en ljudbok. Jag vill verkligen få göra det igen och jag hoppas på att jag snart kan få tillbaka mitt fodral. Egentligen borde jag kanske köpa ett nytt, men jag har inte råd att lägga en enda krona på något onödigt just nu. Hoppas verkligen inte att ex-mannen har slängt fodralet bara för tydligen har han gjort det med andra grejor som är mina… Helt vansinnigt!

Postat den 17 mars 2014 @ 19:19 ǀ Ex-mannen, Fritidsintressen

Nu har jag äntligen tagit tag i mitt hjälpbehov och skickat iväg ett mail till kommunen för att fråga om hjälpmedel, hemtjänst, och bostadsanpassning. Jag har lite hjälpmedel sedan tidigare, men då jag nu är själv så märker jag att jag behöver mycket mer för att klara min vardag och inte bli en ”belastning” för min familj. Jag vet att min familj gärna hjälper mig med städning, sopor, inköp m.m., men är det rätt att de ska tvingas ställa upp och hjälpa mig med dessa saker. Jag tycker inte att min pensionerade snart 68-åriga pappa ska behöva köra igenom hela stan för att jag behöver hjälp med att dammsuga, eller att min mamma ska behöva ringa efter jobb varje dag för att fråga om det är något jag behöver ha handlat, eller att min syster måste skynda från sitt jobb för att hjälpa mig med storhandling när jag själv inte orkar åka buss till affären eller orkar gå med kundvagnen.

De som inte känner mig sedan tidigare tänker nog nu att de förstår varför min man lämnade mig om han nu tidigare har behövt hjälpa mig med allt detta. Så har dock inte varit fallet. Eftersom vi tidigare varit två personer med inkomst har vi haft råd med städhjälp. Jag har alltid haft tillgång till bil och affär nära mig och därmed klarat av inköpen relativt lätt. Soporna har jag bara behövt gå med utanför dörren. Visst har jag behövt hjälp ibland, men även tidigare har mamma, pappa, och lillasyster, förutom mannen, ställt upp med det. Han har alltså inte varit överhoppad med uppgifter. Om jag ska vara ärlig tror jag faktiskt att han får göra betydligt mer grejor nu än tidigare…

Postat den 17 mars 2014 @ 15:23 ǀ Ex-mannen, Familj, Hushållssysslor, Sjukdomarna, Skilsmässan

Just nu borde jag verkligen sova. Varför jag inte sover just nu kan jag inte svara på. Jag har inte tänkt speciellt mycket på ex-mannen, även om han mer eller mindre alltid finns i mina tankar. Jag har inte heller mer ont än vanligt, och smärtan som finns i kroppen just nu behandlar jag med spikmattan, vilken också normalt får mig att slappna av och somna. Det är väl helt enkelt en sån natt då jag bara inte kan somna utan någon som helst anledning… Och det är väl bara att acceptera.

Postat den 17 mars 2014 @ 03:22 ǀ Ex-mannen, Smärta, Sömn

Jag känner mig otroligt förvirrad över mina känslor för ex-mannen. Jag vet inte längre vad jag känner för honom, vad jag vill känna för honom, eller vad jag får känna för honom. Jag har tidigare utan tvekan kunnat säga att jag älskar honom. Numera vet jag inte vad jag känner. Jag vet inte om det är ilskan över hur han hanterat allt som nu har börjat måla över mina känslor eller om det är så att jag nu har lyckats med att förtränga känslorna. Jag vill ju egentligen inte älska honom fortfarande, men när jag älskade honom så visste jag åtminstone hur jag kände. Jag har försökt hata honom och stundtals har jag också gjort det, men hat är inte något som kommer naturligt för mig och samtidigt som jag vill hata honom som vill jag inte heller hata honom. Det som just nu hade känts bäst vore nog om jag imorgon vaknade upp med en minnesförlust gällande de senaste 13,5 åren. Om jag inte hade börjat älska ex-mannen så hade jag ju inte heller mått så otroligt dåligt nu. Samtidigt hade jag stått utan så otroligt många erfarenheter och fantastiska stunder. Jag tycker som sagt inte om hat och att hata går emot allt jag egentligen står för, men jag hatar verkligen mina förvirrade tankar och känslor…

Postat den 16 mars 2014 @ 03:41 ǀ Ex-mannen, Känslor

Sitter och tittar på filmen Gravity tillsammans med syrran, men tycker att den är ganska tråkig. Den har hyllats för filmningen, men jag ser själv bara felen. Hur kommer det sig t.ex. att allt utom Sandra Bullocks hår är tyngdlöst?!?! Eftersom filmen för mig känns så tråkig går tankarna hela tiden till ex-mannen och det är allmänt jobbigt… Längtar tills jag kommer upp i lägenheten igen till mina älskade katter så att jag kan få hålla om dem och berätta för dem hur mycket jag älskar dem.

Postat den 14 mars 2014 @ 21:03 ǀ Ex-mannen, Familj, Film, Känslor, Katterna, Lägenheten

Nu har jag precis skickat iväg det längsta sms:et jag någonsin skrivit till min ex-man. Jag har kämpat i över 1 vecka med att formulera mig korrekt och gå igenom allt som behövdes tas upp och till slut blev det färdigt. Samtidigt som jag känner en lättnad över att ha skickat iväg sms:et så är jag nu kräkfärdig över att behöva vänta på ett svar. Jag vill helst av allt bara stänga av telefonen och gömma mig under täcket i sängen… Och jag ska föreställa en 30-årig kvinna… Låter mer som en barnrumpa… Det är tur att mamma kommer hit om någon timme och att syrran sen kommer för att spendera hela eftermiddagen och kvällen med mig.

Tänkte att jag skulle dela med mig av mitt sms och gick in för att kopiera texten och såg att han har läst sms:et nu. Det känns jättejobbigt och jag vet inte hur jag ska hantera känslan. Jag borde kanske gå ner till spa:t och vänta på mamma där istället. Får fundera några minuter till på det… Här kommer i alla fall sms:et:

Jag har inte svarat eftersom jag inte riktigt vet vad jag ska svara… Jag har så otroligt mycket som jag vill skriva till dig, men jag får inte ut orden. Jag har hållit på att skriva ett brev till dig de senaste två veckorna, men orden bara stakar sig och blir helt obegripliga. Jag ska dock försöka och se om jag lyckas här i detta sms istället.

1. Ja, jag fick pengarna i förrgår.

2. Nä, vi mår inte bra. Vi kämpar varje dag med att ta oss vidare, men det är jävligt svårt att gå vidare när nya hemligheter dyker upp hela tiden. Du kanske själv skulle ha berättat att du, X och Y skulle flytta in i huset. Jag har frågat både muntligen och i sms och du har bara svarat att du inte vetat vad du skulle göra med huset. Nu fick jag veta det från Z, som i sin tur trodde att jag visste…

En annan sak som också gjort det oerhört svårt för mig att gå vidare och må bra är hur du hanterade min flytt. Jag har ALDRIG mått så dåligt som dagen då jag flyttade ifrån vårt liv. Att då ha din mamma som en fångvaktare samtidigt var fruktansvärt. Hon kunde inte hålla mun och var otroligt otrevlig och verkade bara vara ute efter att göra allt så jobbigt som möjligt för mig. Efter flytten tog det mig en och en halv vecka innan jag över huvud taget orkade flytta in i min lägenhet.

Om någon skulle vara i huset den dagen så skulle det vara du så att vi kunde diskutera medan jag packade mina saker, vilket jag ju inte heller fick göra. Det gjorde för övrigt flytten ännu jobbigare eftersom jag nu inte hade en aning om vad som fanns i lådorna och det gjorde att jag för det första tvingades att packa upp alla lådor direkt för att få reda på vilka grejor jag ”fått” i flytten. För det andra tvingades jag även av samma skäl packa upp alla lådor själv. Du kan ju fundera på hur mycket onödig energi som gick åt där för mig.

Jag förstår inte riktigt varför du verkar vilja göra allt så jävligt som möjligt för mig. Jag har verkligen varit otroligt snäll mot dig i denna skilsmässa, men ändå har du bara sparkat på mig… Jag lät dig ta över uppskovet från lägenheten för att du skulle spara pengar. Jag gick med på att betala ränteskillnaden på det sättet du ville för att du skulle spara pengar. Jag har inte dragit in lånen som VI har till mamma och pappa på 175.000 kr i bodelningen. Egentligen är DU skyldig mamma och pappa 87.500 kr och ja, det finns skrivna papper på de lånen. Det var så viktigt för dig att komma ifrån vårt äktenskap skuldfri och eftersom jag känner en så stor skuld över att du tvingats leva med mig i alla år valde jag att behålla hela skulden själv. Idag ångrar jag det och jag funderar starkt på att dra in en advokat i det hela ändå. Nu tänker du att men VI fick ju 200.000 från dina föräldrar. Huvudordet där är just att vi FICK pengar från dina föräldrar. Från mina lånade vi med skrivna papper. Dock har vi även fått mycket pengar i småsummor från mina föräldrar. De betalade över 50.000 kr till vårt bröllop. De har gett oss semestrar, bilförsäkringar m.m. Ja, vi har även fått en semester från dina föräldrar. Även efter att du sagt att du ville skiljas ställde mina föräldrar upp med pengar till OSS för att försöka hjälpa. De betalade över 15.000 kr för att fixa vårt garage och vindskivorna.

Jag har tagit ytterligare ekonomiska smällar för din skull. T.ex. är det jag som tar hand om och betalar allt för katterna. Jag älskar katterna och vill inget hellre än att ha de hos mig, men de kostar mig 6.000 kr om året utöver deras veterinärkostnader. Den röda katten måste snart in och opereras igen då tumören på örat har växt och han har fått en ny på halsen och det kommer kosta mellan 5.000 kr och 10.000 kr.

Jag har även betalat hälften av alla räkningar för huset och lånen hela februari trots att du lovat mig att jag skulle vara utköpt ur huset den 14:e. P.g.a. att jag fick betala hela månaden har jag haft 1.500 kr var att leva på under hela mars månad.

Nästa sak jag velat ta upp med dig är uppdelningen av vilka grejor som är mina och dina. Jag trodde verkligen att vi skulle kunna komma överens om det själva, men så verkar det inte vara eftersom du inte vill stå vid det du själv sagt och lovat. Vi kom överens om att jag skulle behålla spelkonsolerna muntligt, och sen ångrade du dig. Du har även behållt saker som JAG har fått i presenter. Jag vet att det mesta av våra saker är giftorättsgods, men enligt Äktenskapsbalken (1987:230), 10 kap Vad som skall ingå i bodelning, 2 §: Varje make får från bodelningen i skälig omfattning ta undan kläder och andra föremål som maken har uteslutande till sitt personliga bruk, LIKSOM PERSONLIGA PRESENTER.

De presenterna jag vill ha är fondue-setet jag fick av Csyrran i julklapp, muggarna jag fick i julklapp från mitt jobb, adventsljusstaken jag fått av kompisen i julklapp, samt bestickserien Anders Pettersson Visby som jag fått av mormor och morfar i studentpresent. Det viktigaste ur denna lista är givetvis besticken jag fått från mormor och morfar, men faktum kvarstår att jag har laglig rätt även till de övriga sakerna på denna lista.

Utöver denna lista finns det fler saker som jag saknar som jag inte kan förstå varför du har valt att behålla dem:
* Det vattentäta iPhone-fodralet
* Mina färgade kalligrafipennor
* Sladden mellan Kinectet och Xboxen
* Min gamla hårddisk till den bärbara datorn med alla mina filer på
* Min blåa cykelryggsäck med sadelskyddet i
* Min militärgröna axelbandsväska
* Min gula luddiga ryggsäck
* Mina svart och blåa skidvantar
* Min mörkblåa solhatt
* Pulsbandet till pappas pulsklocka (själva klockan och kartongen har jag fått)
* Laddaren till Palm:en vi köpte från kusinen
* Min gamla Palm med docknings- och laddstationen
* CD-skivorna med bröllopslåtarna (de låg i garderoben)
* Den stickade arbetströjan du lånat av mig och haft med dig till en annan kompis
* GameBoy Advance-spelen då jag fick konsolerna
* Musse Pigg-julgranskulorna
* Nyckelbrickorna
* Bästa tjejkompisens USB-minnen

Eftersom du muntligt gett mig klartecken på att behålla konsolerna anser jag fortfarande att Wii:et med tillbehör är mitt och därför bör du utan att bråka ge det till mig direkt.

En sak vi inte alls har pratat om är Halloween-grejorna. Vad känner du för dem? Vill du inte ha dem så tar jag dem gärna, men vill du ha dem så får vi dela upp sakerna mellan oss.

I övrigt måste jag påstå att du kommit undan bäst ekonomiskt även när det gäller alla våra saker. Jag har fått allt gammalt och du allt nytt (dammsugare, kastruller, dator, datorskärm, knivar, m.m.). Du har fått behålla vinsten från Företaget 15.000 kr. Du fick projektorn med duk. Du fick utemöblerna och allt som tillhör garaget och trädgården. Du behöll de dyra möblerna. Bara vinsten från Företaget täcker upp spelkonsolernas värde. Jag kan acceptera att du fick de nya grejorna och övriga saker i denna lista, men jag vill verkligen ha grejorna som jag räknat upp i listan ovan.

Om du anser att jag försöker förstöra för dig genom att vilja ha dessa saker kan du ju fundera på hur jag faktiskt skulle ha kunnat förstöra för dig. Det jag inte har tagit upp är att jag även skulle ha kunnat ta bilen rakt av då den är mammas och inte ge dig en krona för den, men jag är inte sån och jag kan inte förstöra för dig. Jag tycker alldeles för mycket om dig fortfarande för att göra det.

Du kan komma och hämta dina sista lådor när du har möjlighet, bara du hör av dig i förväg, och samtidigt ta med dig mina grejor till mig. Då får du även dina nycklar.

Kram

Wohoo! Idag har pengarna från ex-mannen äntligen kommit in på mitt konto. Det innebär att jag har betalat tillbaka en stor del av mitt lån till mamma och pappa, vilket känns väldigt skönt! Jag vet att de gärna lånade ut pengarna till mig, men jag är 30 år och vill gärna kunna klara mig själv… Den återstående delen av lånet får jag betala tillbaka när jag lyckats lösa allt med försäkringsbolagen. Tyvärr har jag inte tagit mig så långt att jag orkat ta tag i den röran än… Men jag närmar mig!

Postat den 12 mars 2014 @ 19:17 ǀ Ex-mannen, Familj, Skilsmässan

Som jag skrev tidigare har jag lyckats tvätta en maskin tvätt idag. Jag kan glädja Er läsare att tvätten nu även har blivit upphängd. =) Det är dock inte tvätten jag tänkte skriva om utan tankarna som kommer varje gång jag gör eller ser något som jag kopplar till ex-mannen. Nu ikväll dök tankarna om tvätten upp. Jag undrar hur han hanterar tvätten nu. Han kunde aldrig sortera tvätt förr och därför stod jag alltid för den biten. Det gjorde att om jag inte orkade sortera så blev inget tvättat. Hur gör han nu? Sköter han bara sin egen tvätt eller får hans nya sambo sortera allt eller hjälper hans mamma honom igen? Jag kan inte tänka mig att den nya sambo vill göra det då hon har ganska mycket skinn på näsan.

Härom dagen föll mina tankar på Melodifestivalen. Ett arrangemang jag alltid älskat, men som ex-mannen alltid har hatat. Hur har han löst det nu? Jag vet att hans styvdotter också älskar Melodifestivalen. Har han då valt att titta på det för att göra sin nya familj glad, vilket han aldrig gjorde med mig, eller har han valt att även strunta i sin nya familj?

Mina tankar vandrar också ofta till hans älskade dator. Under vårt förhållande var datorn hans bästa vän och han spelade spel flera timmar om dagen. När han flyttat ut ur huset undrade jag ofta hur han klarade sig utan datorn. Han brukade få abstinens bara vi var på semester i en vecka. Nu har han ju återkommit till datorn i och med att de flyttat in i huset. Kommer han återgå till sina gamla rutiner som han byggt upp under 15 år (alltså redan innan han träffade mig), eller kommer han klara att hålla sig från den? Om han inte klarar att hålla sig från datorn, kommer den nya tjejen acceptera datorspelandet, vilket jag gjort, med tanke på att hon ”lärt sig leva” med honom utan datorn? Klarar han av att bli störd av ett barn när han sitter i sina ”matcher” utan att tappa humöret varje gång han blir störd?

När jag tänker på allt detta så undrar jag om han saknar mig. Om han nu förstår hur bra han hade det? Om han ångrar sig? Vare sig han saknar mig eller ej så skulle han aldrig erkänna det. En gång i tiden hade jag svårt att erkänna när jag hade fel och när jag nu träffar honom så ser jag samma tecken hos honom som tidigare fanns hos mig. Man försöker visa sig stark och intalar sig därför att man aldrig har fel… Jag vet inte om jag egentligen vill ha kunskapen om han saknar mig eller inte, då jag är rädd för att den skulle trycka ner mig i skorna om han inte saknar mig efter allt som jag gjort för honom genom åren. Alla brukade kalla ex-mannen för en toffel eftersom de ansåg att han följde min minsta vink, men ju mer jag tänker på det och skriver om vårt liv desto mer inser jag att det faktiskt var jag som var toffeln. Jag var dock glad att få vara en toffel. Jag kände mig behövd och duktig när han behövde min hjälp. Faktum är att en av de sista sakerna jag sa till terapeuten på familjerådgivningen var att jag kunde acceptera att vara ex-mannens hushållerska om det innebar att han ville stanna hos mig. Idag låter det i mina öron vansinnigt och det är inte något jag skulle gå med på nu. Om jag i framtiden på något sätt hamnar i ett förhållande är detta något som jag inte FÅR hända igen och jag hoppas att om jag på något sätt börjar falla åt det hållet igen blir varse om det, antingen av mig själv eller av någon annan, så att jag inte riskerar att hamna i toffel-sitsen igen.

Postat den 10 mars 2014 @ 00:55 ǀ Ex-mannen, Huset, Hushållssysslor, Känslor, Skilsmässan, Teknik