Just nu är jag otroligt förbannad på mig själv! Jag borde sova, men jag har inte ens gått och lagt mig. Istället kämpar jag fortfarande med all sortering och uppackning. Det är rent vansinne att vid denna tiden på dygnet fortfarande hålla på med dessa saker, men jag känner mig tvingad av mig själv att göra det. Imorgon (idag) kommer nämligen pappa hit för att hjälpa mig att sätta upp tapeten i sovrummet och jag vill att han ska se att jag lyckats få ordning i lägenheten. Jag vet att mamma och pappa lägger mycket tid, tankar och kraft på mig, och jag vill så gärna visa att det är värt det. Att jag kommer någonstans. Att jag klarar det. När min syster läser dessa ord kommer hon att säga till mig att ingen förväntar sig att jag ska klara allt direkt, eller att jag ska göra det själv, och att de så gärna hjälper mig. Jag är tacksam för orden och jag vet att de stämmer, men samtidigt känner jag att jag vill klara något själv. Jag vill kunna vara stolt över det jag åstadkommit och få höra att jag gjort allt så fint. Jag vill känna att jag faktiskt KAN göra saker själv trots att jag är sjuk och att kraften är näst intill obefintlig, och inte minst att jag klarar av det trots att jag numera är ensamstående. Det är egentligen ingen rationell tanke och jag har jobbat mycket med dessa tankegångar tidigare, men när jag blev lämnad kom alla gamla tankar om att jag inte duger om jag inte kan göra saker själv, tillbaka. Jag hoppas att min nya psykolog kan hjälpa mig att hantera dessa tankar och känslor när jag träffar henne i mars.

Postat den 26 februari 2014 @ 02:53 ǀ Familj, Inredning, Lägenheten, Sjukdomarna, Skilsmässan, Sömn

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *